Bloggen är nästan helt kaputt. Man kan undra vad som krävs för att den ska få fart igen, vad som krävs för att den ska få liv igen. Tragiskt nog är det ett dödsfall. En av det enligt mig bästa workers och största ikoner som någonsin satt sin fot i en ring har dött, jag talar givetvis om det tragiska och chockerande dödsfallet, legenden Mitsuharu Misawa.

Må han vila i frid. Denna odödliga 47 åring, denna ikon. Även fast han nu, tragiskt nog är död, vilket jag fortfarande har svårt att förstå, så är ordet "odödlig" något som passar skrämmande bra in på denna purostjärna. Inte sedan Chris Benoits död, innan detaljerna släpptes, har jag blivit så här deppig och skakad av en död inom wrestling. Denna odödliga wrestlinglegend, en brottare som pungat upp så många toppmatcher att det är larvigt. Denna odödliga megastjärna som satt ribban som toppmatcher senare skulle bli bedömda efter. Han är nu död. Obegripligt.

Han är en legend.

Han är en ikon.

Han är förebild.

Han är odödlig.

Han är Mitsuharu Misawa.

1962 - 2009.
RIP Mitsuharu Misawa.

Visst, iår har jag halkat efter big time i mitt wrestlingtittande, speciellt den andra halvan av året. Men det till trots, wrestling är fortfarande ett av mina stora intressen, tillsammans med bland annat tv-spel. Det slår mig nu, nästan ett och ett halvtår efter att min blogg först startades, att jag aldrig skrivit ett ända inlägg rörande wrestlingspel. Ett stort mysterium.

Skumt. Det är inte alls så att jag inte spelar wrestlingspel, kanske inte så mycket idag, men tro mig, jag har slukat en hel del wrestlingspel, bra som dåliga. Av de amerikanska spelen har det blivit PS2-klassikern SmackDown!: Here comes the Pain! som bjöd på ett massivt roster, hygglig story och ett enormt backstagebrawl-läge som var förbaskat underhållande.
Men det som kanske var mest imponerande var det, som sagt, gigantiska roster som fanns. Stone Cold, The Rock, Shawn Michaels, Goldberg, Triple H, Kurt Angle, Ultimo Dragon, Brock Lesnar, Chris Benoit och Dudley Boyz. Där har ni några av alla namn som spelet innehåller. Ganska stor bredd, minst sagt.

Annars minns jag att jag suttit timme efter timme framför SmackDown! vs. RAW 2006 och detta spels detaljrika "Create-a-Wrestler" läge. Jag har skapar kompisar till mig, WWE legender, indy-wrestlers, purobrottare och allmänt skumma snubbar. Det som alltid har varit SD! seriens svagasida har varit själva gameplayet, upprepande med en fet arkad känsla över sig som gör spelet ganska slött efter 10-15 matcher. Alltid samma moves, alltid samma kontringar, osv osv.

Det bästa wrestlingspel jag spelat och förmodligen det bästa som gjort, någonsin, heter King of Collosuem II. Ett japansk PS2-spel som jag beställde från Asien och lyckades spela med hjälp av en såkallad "slide tool". Ni som aldrig spelat detta lir kanske undrar vart storheten ligger. Ett roster som är så stort att det får SD! seriens roster att se ut som Malmköpings lokala hockeylags omklädningsrum, mesigt och klent.

Rostern innehåller brottare från AJPW, NJPW, NOAH, Zero-One samt en hel del frilansbrottare. Sprängfyllt med puroprofiler med andra ord. Men vad vore ett enormt roster utan bra gameplay? Ingenting, såklart.
King of Collosuem II händer det än idag att jag dammar av för att spela 5-6 matcher. Matcher som alltid är unika och oförutsägbara. Massvis med unika kontringar för specifika moves, och till saken hör att det finns 100-tals och åter 100-tals av olika moves i spelet. King of Collosuem II är det tveklöst bästa wrestlingspel jag spelat och förmodligen Top 10-15 bästa tv-spel som jag någonsin haft i någon av alla mina konsoler.

Avslutningsvis kan jag inte annat än att hålla tummarna för att alla andra wrestling/tv-spelsjunkies får en chans att testa på riktig wrestling i ett riktigt tv-spel. King of Collosuem II!

Masato Tanaka, en brottare som gjorde sig ett namn i de stenhårda förbunden FMW och ECW. Två förbund som båda la stor fokus på våldsamma matcher av extremkaraktär, FMW i Japan och ECW i USA, som de flesta vet. Tackvare sin medverkan i det extrema jänkarförbundet är Masato Tanaka en av få brottare från Japan som på allvar har en fanbase både i hemlandet och i staterna. Masato Tanaka blev tidsnog ett stort namn i båda förbunden och gjorde sig bland annat känd för sin långa fejd mot Mike Awesome samt sin läskiga vilja att få stolslagen i skallen extra hårda. Finns det någon som jämnt ska bli slagen så satans hårt med stolar i plytet som Tanaka? Det smäller högt och hårt när han är i ringen.

Anledningen till att jag idag, en mörk oktoberkväll 2008 väljer att skriva om Masato Tanaka, en brottare som slog igenom i extremförbund på 90-talet och som lämnade dom i samband med att dom mer eller mindre försvann är att han än idag, i allra högsta grad är aktiv. Masato Tanaka kan idag som säkert många vet hittas i främst ZERO-One där han är en viktigt kugge och affiscnamn.

Den 35 åriga superhårdingen har i en tid där man ska älska brottare som CM Punk, Samoa Joe, KENTA, Naomichi Marufuji och Bryan Danielson växt enormt hos mig med en glödhet matchserie mot rivalen Daisuke Sekimoto, spännande fejd mot förbundet NJPW och en enorm intensivitet. När jag i slutet av året bestämmer mig för "Årerts brottare" i diverse omröstningar så kommer faktiskt denna hardcore-ikon vara en seriös kandidat. Jag tycker att han har gjort en riktigt bra år, speciellt början av året då det är den delen av året jag sett mest matcher från.

Jag trivs med Masato Tanaka i ZERO-One. Jag hoppas han också triv där. Han får mycket utrymme och i förbundet finns några av Japans hetaste framtidsnamn och talanger (Sekimoto, Sai, Sasaki..) som Masato Tanaka säkerligen kan hjälpa en hel del, bland annat med minnesvärda matcher och förmodligen också tips och liknande för att dom ska utvecklas i rätt riktigt. Masato Tanaka har ju bland annat tränat Bryan Danielson.
Avslutningsvis. Håll ögonen på Tanaka. Gör det.

ROH Rising Above (PPV)
Plockade på mig en hel del aktuella ROH DVDer nu i en av förbundets senaste kampanjer, en av de stora showerna jag missat under 2008 är den på pappret väldigt tunga PPVn "Rising Above".
DVDn innehåller utöver en riktigt bra PPV tre bonusmatcher, två av dom var sevärda, framförallt Claudio Castagnolis match mot Naomichi Marufuji. Även kul att se "Red Poison" Delirious mot Brent Albright, mycket p ga att han var just "Red Poison" den matchen.

Själva PPVn bjöd på bra match efter bra match. En riktigt bra show från öppningsmatch till bonusmatcher till main event. ROH drog på stort på denna New York PPV och imponerade lika stort. Bästa matchen, tätt följt utav Takeshi Morishima vs. Bryan Danielson var tveklöst Nigel McGuinness mot Austin Aries. Vilken rökare!
Austin Aries visar ytterligare en gång att han kan brottas som det "ace" han bokas som. Stiff, spännande, teknisk.. En av årets absolut bästa matcher.

ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Austin Aries
**** 1/4
ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Roderick Strong & Rocky Romero
*** 1/4
Bryan Danielson def. Takeshi Morishima (via DQ)
*** 1/2
Claudio Castagnoli def. Chris Hero
*** 1/4
Davey Richards def. Erick Stevens
***
Daizee Haze def. Lacey & Sarah Del Rey
** 1/2
Kevin Steen & El Generico vann Tag Team Scramble Matchen
** 3/4
BONUS MATCHER:
Delirious def. Brent Albright
** 3/4
Naomichi Marufuji def. Claudio Castagnoli
***



ROH Supercard of Honor III
Jag har lyckats missa ROH stora Supercard of Honor-show från 2007 men tänkte inte låta det hända igen. Denna show går av stapeln i Orlando under samma helg som WrestleMania, som en del av ROHs årliga WrestleMania-weekend där dom alltid drar på några av årets största shower med brottare från japanska Dragon Gate, i år var det absolut ingen skillnad.

Det ända negativa var väl att Bushwacker Luke dök upp och deltog i en plojmatch, som var smärtsamt dålig, tyvärr. Annars bjöd denna show på hardcorewrestling, spottig Dragon Gate action och "wrestling as a sport". Underbar show som jag kommer att minnas tackvare den fulltsändigt makalösa rematchen från ROH Risng Above mellan Nigel McGuinness och Austin Aries. Återigen, en av årets absolut bästa matcher.

Naruki Doi, Masato Yoshino & Genki Horiguchi def. CIMA, Dragon Kid & Ryo Saito
*** 3/4
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Austin Aries
**** 1/4
BxB Hulk & Shingo Takagi def. Kevin Steen & El Generico
*** 1/4
Jimmy Jacobs & Tyler Black def. Jay & Mark Bricsoe
*** 1/4
FIP World Championship Match:
Roderick Strong def. Erick Stevens
*** 1/2
The YRR def. Dingo, Alex Payne & Bushwacker Luke
*
Go Shiozaki def. Delirious
***

Drömmatch del 3
Dragon Kid vs. Claudio Castagnoli
Detta är en självklar drömmatch. Schweiz egen Claudio Castagoli mot Japan och Dragon Gates Dragon Kid. Denna match tillskillnad från många andra av mina drömmatcher är fullt möjlig och förmodligen en drabbning som kommer att bokas av ROH, ett förbund där Claudio Castagnoli regelbundet brottas och ett förbund där Dragon Kid titt som tätt gör besök.

Varför är detta en sådan självklar drömmatch kanske många undrar? Svaret är enkelt.
Dragon Kid har i alla tider fått sega, klumpiga och kort och gått kassa big-man wrestlers att se ofärskämt bra ut genom sin akrobatik, high-flyin och timing. Ett bra exempel på detta från 2007 (2008?) är matchen mot Kenzo Suzuki, ja, nu är det många som blir stela av skräck när dom hör detta namn, men det stämmer, WWEs gamla über flopp Kenzo Suzuki. En brottare som beskrivningen seg, klumpig och kass passar in fruktansvärt bra på. Dragon Kid lyckades mer eller mindre mjölka ur en rolig och spännande match ur seghögen samtidigt som Suzuki fick se riktigt bra ut.

Samma sak, fast tvärtom, gäller för Claudio Castagnoli. Double C, som schweizaren kallas har verkligen gjort sig ett namn genom att bland annat få high-flyers att se riktigt bra ut. Med sin längd, styrka och spänst slänger han runt, fångar upp och följer perfekt med i high-flyer moves. Matcher mot Ricochet, Jack Evans, PAC, Matt Sydal och framför allt Mike Quackenbush är tydliga exempel på vad Claudio Castagnoli parad med en high-flyer kan göra, jag kan inte annat än att rekomendera Claudios alla matcher mot vännen Mike Quackenbush.

Dragon Kid och Claudio Castagnoli möttes 2007 i en 4 vs. 4, ROH vs. Dragon Gate match där de inte fick så mycket tid med varandra som jag hade önskat men det dom bjöd på fick mig att längta efter en singelmatch mellan dessa brottare. En singelmatch som inte alls borde vara så långt borta. Claudio är mästare på att få high-flyers att se bra ut medan Dragon Kid, som jag håller som den bästa high-flyern idag, behärskar stilen high-flyin fruktansvärt väl.
Den här matchen skulle säkerligen innehålla hissnande och klassiska stor vs. liten, kraft vs. finess spots.
För att citera fans från ROHs forum, book it Gabe!

Tyler Black, en supertalang?
Nu i fotbollens silly season tider läser man hur unga fotbollsspelare skriver på för storklubbar, supertalanger skriver på för storklubbar. Wrestlingskadad som jag är börjar jag direkt att tänka i just wrestlingbanor, hur ser det idag ut, vilka "supertalanger" finns det?

Visst finns "supertalanger", vissa längre fram i utvecklingen som wrestlers och andra lite mer oerfarna och omogna i sitt sett att brottas, vissa i stora förbund och andra i betydligt mindre indyförbund. Det alla har gemensamt är en ung ålder, stor talang och förhoppningsvis en strålande framtid som wrestlers runt hörnet.

En brottare som jag kommer att tänka på direkt är givetvis den numera populära indyprofilen Tyler Black. Idag är han blott 22 år gammal och hans karriär har gått spikrakt uppåt efter debuten 2005, då 19 år. Populär i unga år (eehh, yngre år) i IWA-MS där han verkligen gjorde ett namn för sig själv med ofattbara spots, kreativ brottning, stora bumps men framför allt sin enorma potential, en oslipad diamant. Ynglingen fortsatte sin karriär i det kortlivade MTV-projektet Wrestling Society X tillsammans med Jimmy Jacobs.

Tyler Black debuterade på Ring of Honors PPV ROH Man Up tillsammans med just Jimmy Jacobs som en av de mest framstående medlermarna i Jacobs heelstall, The Age of the Fall. Efter Ring of Honor debuten har Tyler Black tystat många på internet som ifrågasatt honom genom mogna promos, bra heelagerande men framförallt matcher av riktigt högklass, speciellt av en 22 år gammal grabb. Tyler Black har pushats ordentligt med tanke på sin korta tid i förbundet av bokaren Gabe Sapolsky, i matcher mot självaste Bryan Danielson och ROH World Champion Nigel McGuinness har Tyler Blacks stjärna lyst klart.



Black har även som tag-team brottare fått glänsa, något som han alltid gjort, även innan sin tid i Ring of Honor tillsammans med Jimmy Jacobs (WSX, PWG) och Marek Brave (IWA-MS, FIP, NWA Midwest). Några godbitar på tag-team fronten är bland annat matcherna med Jimmy Jacobs mot den japanska duon BxB Hulk och Shingo Takagi, i matchen i Hammerstein Ballroom mot Jay Briscoe och Austin Aries glänste även våran yngling.
Som pricken över i:t har Tyler Black fått så pass mycket förtroende av ROHs ledning att han vid två tillfällen fått lyfta ROHs tag-team titlar tillsammans med, vem annars, Jimmy Jacobs, faktum är att dom just nu är förbundets tag-mästare.

Tyler Black, utvecklas ständigt i sitt sett att brottas, framförallt i tajmingen tycker jag, han använder inte galna spotts på samma sätt som han gjorde för något år sedan, Black lyckas även agera heel ganska trovärdigt tillsammans med sin städniga vapendragare Jimmy Jacobs. Tyler Black är bra, och utvecklas ständigt. Promos till brottning, utvecklingskurvan går spikrakt uppåt, och om du frågar mig så är det nivån av talang, den unga åldern och den imponerande utvecklingskurvan som definerar en supertalang.

Visst, det finns fler, det kanske till och med kryllar av supertalanger i dagens wrestling. Namn som Kota Ibushi, Tim Donst, Harry Smith, Katsuhiko Nakajima, Lince Dorado och PAC ploppar givetvis upp i huvudet ganska omgående, men jag väljer ändå att skirva om Tyler Black. En man som jag tror kommer dominera indyscenen om 2-3 år, om 4-6 år, ja, vem vet vad denna supertalang gör då.

ROH A New Level
Jag har länge tyckt Ring of Honors shower i Manhatten Center varit enorma, nästan olsagbara. Dom dagarna är nu förbi, ROH debuterar i den klassiska hallen Hammerstein Ballroom. Det är bara att beundra hur detta independent förbund har växt.
Hela introt på showen är upplagt som så att man ser der ur ett fans ögon, går igenom ingången och sätter sig på sin stol i den mäktiga Hammerstein Ballroom. Det finns nämligen inget annat ord som är mer passande för hela den här Hammerstein upplevelsen, mäktigt, mäktigt, mäktigt... Äntligen ROH!

Matchen som får äran att sparka igång denna minnesvärda show är rörande FIP World Championship, Roderick Strong möter Go Shiozaki... och självklart Erick Stevens. Känns på förhand som detta kan bli en ordentligt fysisk match.

Titelmatchen är en drabbning mellan tre av de stiffaste brotarna i ROH just nu, tveklöst. Det märks i matchen, stiffa sparkar och enzuguris, köttiga chops. Märks tydligt att detta är en stor show när Gabe Sapolsky bokar en match av denna typ som öppnare, högt tempo, men framförallt, stiff!


Showen fortsätter med en intressant match mellan glödhete duon Kevin Steen & El Generico och No Remorse Corps brottarna Davey Richards och Rocky Romero.
Matchen saknade ibland flyt och var ibland suverän. Det som gjorde den bättre än väntat var att dom inte höjde tempot till ett galet högt tempo vilket inte är helt ovanligt i Steenerico matcher. Bra match.

Dags för en tag-team scramble som det kallas. Chris Hero och Brent Albright möter The Vulture Squad som idag representeras av Jack Evans och Jigsaw samt det trejde tag-teamet av Delirious och Pelle Primeau.

Högt tempo från start till mål, underhållande match men kanske inte den bästa. Älskar hur Brent Albright äntligen får se ut som en stor, stark elak jävel. Högt tempo, mycket moves, precis som vi är vana vid att tag-team scramble matcher ska vara, inga konstigheter.
Efter matchen får Albright order av sin "boss" som han själv kallar sig, Larry Sweeney att sänka Bobby Dempsey som även han är medlem i deras stall (tillsammans med 2-3 brottare till som står i ringen), anledningen till detta är att Albright sumpade matchen för Sweet & Sour Inc. Albright "snappar" och spöar upp hela Sweet & Sour Inc och publiken exploderar, verkligen exploderar.



Denna enorma show fortsätter med en enorm match. Sist vi såg denna absoluta drömparning i en singelmatch var på ROH Final Battle 2005 om jag inte missminner mig helt och håller, den matchen vann Bryan Daneilson mot Naomichi Marufuji.

Den här matchen är bra, det blir lätt så när två av dom tveklöst bästa brottarna idag möts inför en så stor, så taggad publik på en så här stor show. Kreativ, stiff, teknisk, spännande, suverän.. Ja, det är alla ord som skulle kunna beskriva matchen bra, men jag väljer ändå att just nu kalla den för: "Årets hittils bästa match!".
Bryan Danielson vinner. Se matchen!

Tredje NOAH brottaren går sin match ikväll och temat drömmatcher fortsätter. Detta var en match som innan Necro Butcher ens blev en del av ROH fans på internet bad om. Necro Butcher möter självaste Takeshi Morishima.
Morishima svinar och publiken vrålar "You fat fuck!" och jag önskar att det var möjligt att Morishima på något vis serverade alla fans en varsin "Backdrop Driver".

Matchen är seg och Necro får som vanligt se väldigt svag ut, Morishima vinner denna drömmatch aldeles för fort och jag tror nästan alla kände att den här matchen hade kunnat vara så mycket mer. Tyvärr en besvikelse.



Andra titelmatchen på showen. The Age of the Fall bestående av Jimmy Jacobs och Tyler Black ska till att utmana Briscoes för deras tag-titlar, Mark Briscoe är skadad och Austin Aries ersätter honom för att göra matchen möjlig, Jay Briscoe och Austin Aries är två brottare som Age of the Fall på olika vis lyckats blivit fiender med. Dagen till ära är denna hatfyllda fight en NO DQ match, kan bli kul.

Ett bord dras fram på golvet och Jacobs och Aries faller från ena ringhörnan ut och igenom bordet. Var detta en botch eller en underlig spott? Matchen fortsätter och Jacobs golvar Jay Briscoe med sin trademark railroadspike, en stor jävla spik alltså. Briscoe blejdar och blöder. Blöder som bara fasiken faktiskt, påminner lite om den på många sätt klassiska burmatchen mot Samoa Joe från 2003.. Eller var det 2004? Har du sett matchen minns du hur ofattbart blodig den var. Här har vi en light version av den matchen.

Jay Briscoe blöder och Jimmy Jacobs leker med blodet.. Jimmy Jacobs gimmick är ibland väldigt obehaglig. Den här matchen har mycket. Publiken är sjukt taggad, blod i mängder, minnesvärda bumps och feta spots. Mot slutet kutar Age of the Fall medlemen Necro Butcher ner till ringen men blir stoppad av den skadade Mark Briscoe som kommer till undsättning med skadad hand. Mark Briscoe blir hjälte i denna blodiga historia och Briscoes har kvar titlarna, åtminstone för tillstället.
Publiken höjde denna match, riktigt bra men någonting saknades för att den skulle upp och sniffa på dom riktigt höga betygen.


Nu är det äntligen dags för matchen vi alla väntat på. Main eventet.
Nigel McGuinness försvarar sin ROH titel mot Claudio Castagnoli, ett riktigt europaderby. England mot Schweiz.
Nigel McGuinness jobbar länge och flitigt på Double C´s arm och vinner matchen med sitt arm submission "London Dungeon". Bra match, fint flyt men hettade tyvärr, trotts den fina uppbyggnaden, aldrig till mot slutet. Publiken älskar Claudio Castagnoli.

En riktig supershow, bra matcher blandade med hyfsade men fortfarande underhållande matcher. Kan absolut inget annat än att rekomendera denna show. Kanske en framtida klassiker, om inte matchmässigt så kommer den föralltid vara en klassiker då detta var showen då ROH debuterade i mäktiga Hammerstein Ballroom.
Känns som showen som helhet kan beskrivas och sammanfattas med just det ordet, mäktigt!




FIP World Championship Match:
Roderick Strong def. Erick Stevens & Go Shiozaki
*** 1/4
Kevin Steen & El Generico def. Davey Richards & Rocky Romero
***
Delirious & Pelle Primeau def. Chris Hero & Brent Albright, Jack Evans & Jigsaw
** 1/2
Bryan Danielson def. Naomichi Marufuji
****
Takeshi Morishima def. The Necro Butcher
** 1/2
ROH World Tag Team Championship, NO DQ Match:
Jay Briscoe & Austin Aries def. Jimmy Jacobs & Tyler Black
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Claudio Castagnoli
*** 1/4

ROH Dragon Gate Challange II
Vid varje WrestleMania-weekend det senaste 2-3 åren har ROH medvetet hållt sina shower på samma ort som WWE, och varje år har dom dragit stora publiker (för att vara ett indyförbund), delvis pågrund utav att alla WrestleMania-weekend shower är fullproppade min influgna Dragon Gate brottare från Japan. Dessa shower bjuder ofta på intressanta och efterlängtade matchningar och oftar väldigt bra matcher, några av Ring of Honors shower som jag ser fram emot mest på hela året.

Showen startar med att britten, och ROHs världsmästare Nigel McGuinness möter Delirious i en non-title match. Nigel möts av ett John Cena välkomnande, en frisk blandning av pops och burop, något som Nigel McGuinness får vänja sig vid efter hans välbokade heelturn i Manhatten. Nigel säger till publiken att ingen kan ta bältet av honom och säger sen till en man i publiken att "You want to have a go? Step in and I will break your f*n jaw!". Nigel McGuinness är heel, det är ett som är säkert.

Delirious möts som vanligt av publikens jubel och det är nu dags att starta ROHs debut show i Orlando, en stad som denna helg hade rikligt med wrestling då utöver WWE och deras WrestleMania spektakel och ROHs två shower är det just i denna stad TNA spelar in sina veckoshower och flesta PPVs. Delirious busar med Nigel, publiken älskar det min Nigel hatar det. Kul match som funkar som perfekt öppnare, Nigel vinner via sitt nya farliga submissionhold "London Dungeon".


Andra matchen för aftonen innehåller FIP stallet YRR som står för "Young, Rich & Ready for action". Ett gäng unga, rika brats, det är deras gimmick. Den funkar fint, jag vill jämnt att dom ska få stryk, jämnt! FIP gänget möter mitt "hatstall", The Vulture Squad, jag kan inte med dom. Ruckus och Jigsaw, Jigsaw utan mask hör och häpna. Matchen börjar med högt tempo och spotts, ganska stora spotts med tanke på att matchen är ung, något som spotfantasten Ruckus borde gilla men trotts det hänger han inte med. Varför vill Ruckus att jag ska avsky honom?

Jigsaw pinnar Sal Rinauro efter en "Jig N Tonic/Double Stomp", spottig och riktigt tråkig match. Verkligen ingenting av värde, tyvärr. Ibland kan man i The Vulture Squad matcher trösta sig med att Jigsaw blixtrar till och visar hur duktig han kan vara, men icke, inte ens det den här gången.

Nästa match sparkar igång temat ROH vs. Dragon Gate.
Dragon Gates största heelstall Muscle OutlawZ´s senaste medlem Genki Horuguchi möter publikfavoriten Austin Aries. Genki ser ganska svag ut i jämförese med Austin Aries i denna match, en match som Aries vinner via "Horns of Aries". En del fina sekvenser som när brottarna oavbrutet kontrade varandras roll-ups, men kändes som Aries var bokad att se tydligt starkare ut, eller så är det bara jag som fick det intrycket.

Efter matchens slut fortsätter Age of the Fall sin intensiva satsning att rekrytera Austin Aries till sitt stall, först börjar stallets ledare Jimmy Jacobs babbla om deras revolution, sen kommer Lacey till ringen följt av Tammy Sytch, Tammy vill att Aries ska nobba Age of the Fall. Det hela leder till tjafs mellan Tammy och Lacey som slutar med att Tammy käkar matta efter en DDT från Lacey. Så kan det gå.

Dags för en av de bästa matcherna som går att boka i detta hav av ROH och dagen till ära Dragon Gate talang. Kevin Steen och El Generico mot Muscle Outlawz, Naruki Doi och Masato Yoshino. Ser på pappret riktigt, riktigt bra ut. Matchen blir som väntat en uppvisning i "movez", en aldeles underbar uppvisning. Det jag kommer minnas mest, utöver den vansinniga tempot och alla fräna spotts är när Naruki Doi sätter en "Senton Bomb" på Kevin Steen som kryper in i ringen, såg ut att ta riktigt illa på Steens rygg.

Men som sagt, riktigt bra match, gillade hur man helt trodde att Steenerico vann efter sin feta, "Top-rope Gutbuster, Senton, Big Splash"-Kombo. Masato Yoshino måste ha sparkat ut på 2.9999999. En klassiker i sin changer, enligt mig.


Showen fortsätter nu med temat dröm-tagteam matcher, NEW HAZARD representanterna BxB Hulk och ROH bekantingen Shingo Takagi mot Jimmy Jacobs och Tyler Black. Återigen en match som på pappret är väldigt väldigt intressant. Alla brottare gav allt i en match som påminde lite för mycket av den tidigare, en light version av den tidigare skulle man kunna säga. Bra match.

Dags för den sista matchen i Dragon Gate Challange, en tävling som ROH just nu leder med 2-1. Den Avgörande matchen i serien blir Briscoe Brothers mot Dragon Kid och Ryo Saito, den här kan bli bra, riktigt bra. Kommer dock vara en match i stil med de två tidigare, högt tempo med feta movez.

Hygglig match, kändes ändå som denna drabbning var den svagaste av de tre tag-team matcherna mellan förbunden ikväll. Fick även känslan av att Briscoes inte var sig själva riktigt, dom såg ganska slöa och omotiverade ut, tråkiga helt enkelt.
ROH vinner äntligen denna serie och gör det med 3-1 i matcher. Bara att konstatera att detta är en underbar wrestlingtradition.



Main event dags med en minst sagt internationell touch, Roderick Strong, Davey Richards och Rocky Romero möter ROHs Erick Stevens, Dragon Gates CIMA och Pro-Wrestling NOAHs Go Shiozaki. Men innan härligheten börjar kommer givetvis världens största party-pooper Larry Sweeney kommer ut och försöker värva hela NRC, ingen är intresserad. Förutom Davey Richards som Sweeney smyger en lapp till utan att någon märker det, väldigt snyggt gjort. Räknar med en intressant storyline här.

Matchen hade som väntat mycket, ibland var den kvick med mycket action och ibland var den härligt stiff, en sekvens mellan Davey Richards och Go Shiozaki fick mig nästan att marka ut helt. CIMA pinnar lite oväntat Roderick Strong av alla människor efter en som väntat bra match.

Bra show, som vanligt när ROH och Dragon Gate går ihop, som Dave Prazak sa så är den egentliga vinnaren vid dessa tillställningar fansen, jag kan inget annat än att hålla med.
Rekomenderar denna show, vill bara höja ett varningens finger för att de flesta matcherna är Dragon Gate aktiga med spotts, högt tempo och allmänt kaos, ingen vanlig ROH show med andra ord.




Nigel McGuinness def. Delirious
** 1/4
Jigsaw & Ruckus def. Sal Rinauro & Kenny King
* 1/2
Austin Aries def. Genki Horuguchi
** 3/4
Kevin Steen & El Generico def. Naruki Doi & Masato Yoshino
*** 1/2
BxB Hulk & Shingo Takagi def. Jimmy Jacobs & Tyler Black
***
Jay & Mark Briscoe def. Ryo Saito & Dragon Kid
** 3/4
Erick Stevens, CIMA & Go Shiozaki def. Roderick Strong, Rocky Romero & Davey Richards
*** 1/4

Drömmatch del 2
Naomichi Marufuji vs. Shawn Michaels
Jag drömmer vidare, dagens drömmatch är en likt de flesta andra drömmatcher en drabbning som förmodligen aldrig kommer att gå av stapeln, tyvärr. En föredetta main eventer, flickfavorit, publikfavorit och superkick-maskin mot en framtida main eventer, flickfavorit, publifavorit och superkick-maskin, från andra sidan jorden. Shawn Michaels mot Naomichi Marufuji.
Michaels påväg ner från att ha legat på topp i WWE, varit förbundets absoluta main eventer, absoluta flickidol och så vidare mot Marufuji som onekligen verkar ha just den framtiden framför sig i Pro-Wrestling NOAH.

Likheterna finns, den absolut största skillnaden är dock som jag nämde att de båda brottarna är i helt olika faser av deras karriärer, vilket enligt mig skulle krydda en sådan match lite extra. En annan skillnad är hur dom idag använder spotts, Marufuji brukar ibland vid lite större matcher nästan överanvända spotts medans Heartbreak Kid ger intryck, åtminstone på senare dag, av att använda få spotts men samtidigt få dom att betyda mycket. I min drömmatch så skulle dessa workers tillsammans hitta ett mellanting mellan Marufujis hisnande highlight-reel spotts och Michaels vältajmade, ibland försiktiga WWE-spotts.

Bortsett från deras ålder och bruk av spotts så påminner dom om varandra, två workers som kan ta till luften om det krävs, stiffa på om det krävs, ta till mattan om det krävs. Så skulle jag kunna fortsätta länge, det tänker jag inte. Jag sammanfattar dom båda med att kort och gott skriva att dom är två workers som bemästrar larvigt många typer av wrestling. Shawn Michaels kanske är aningen mer begränsad idag om man jämför honom med HBK för 12 år sedan, syftar då mest på det atletiska, som dyk och liknande. Den delen i matchen behöver inte lida då man enkelt kan lägga de ansvaret på Marufuji som ibland liknar en sprattelgubbe, detta skulle förmodligen omedelbart dölja Michaels ålder som i övrigt aldrig verkar sakta ner eller begränsa HBK.

Två brottare med på sätt och vis liknande stilar, en med det bästa bakom sig, den andre med allt framför sig. Båda har charmat publiken i respektive förbund och trotts deras storlek hållt de flesta (alla?) titlar i två förbund som verkligen domineras av tungviktare i vanligafall.
Då mot nu, Superkick mot Sweet Chin Music, Naomichi Marufuji mot Shawn Michaels.
Låt mig drömma....

Drömmatchen del 1
Umaga vs. The Necro Butcher
I denna nya "artikelserie" tar jag upp några personliga drömmatcher mellan brottare som aldrig mött varandra, som mött varandra för sällan, som inte mött varandra på 15 år, brottare som tillsammans utgör vad jag skulle stämpla som en drömmatch. För att kicka igång denna serie av förhoppningsvis många inlägg rörande drömmatcher har jag valt två ganska tystlåtna brawlers. WWEs exotiska powerhouse Umaga ställs i mina drömmar mot den okrönta deathmatch kungen av amerikans indyscen, The Necro Butcher.

Båda brottarna är under medel vad gäller micskills vilket oftast kamofleras väl med hjälp av managers men det är inte den likheten mellan brottarna som får mig att fantisera ihop dom på en fysisk wrestling-dejt innanför den fyrkantigaringen. Nej, likheten som lockar mig är deras hårdhänta stil och deras brawling förmågor. Umaga är mästare, nåja, otroligt bra på att få sig själv att se stark ut. Visst hjälper givetvis bokningen och motståndarna till i många fall men jag är ändå villig att påstå att Umaga gör mycket själv, med en otroligt simpel och "no-nonsense" wrestling arsenal och stiffa attacker framstår den tatuerade kolossen ofta som ett elakt monster.

Vad har Necro Bucther gjort sig känd för förutom hans ständigt ifrågasatta utstyrsel, annorlunda utseende och enorma bumps? Svaret är givetvis att våran vän Necro Butcher stora delar av sin karriär verkligen varit mästare på att få andra att se starka ut och samtidigt väldigt sällan få sig själv se ut som en patetisk vekling. Slut ögonen och dröm er iväg, Umaga mot The Necro Butcher i en "NO DQ" match som för det första fungerar för att dölja de bådas svagheter och för det andra, och det viktigaste, lyfta fram deras styrkor som workers och lyfta fram en bra match.

Jag tänker mig givetvis Umaga och Necro Butcher som en stiff tillsällning där Umaga ser ut som en ostoppbar best och Necro Butcher som vanligt målas upp som en odödlig, okrossbar bumpätande uteliggare vars bästa vän är hans knytnäve. Vi har i bland annat John Cena vs. Umaga från Royal Rumble(?) fått se hur underbar och skräckinjagande brawler Umaga kan vara och om vi vänder på steken så har Necro Butcher i matcher mot Samoa Joe, Low Ki och Roderick Strong (för att nämna några!) tagit och gett enorma mängder med stryk, riktigt stryk. Den här drömmatchen kan inte gå fel.

Den här matchen, hur jag än vänder och vrider på det, blir i mitt huvud en kaotisk brawl och bumpfest så det står härliga till med sparkar, knytnävsslag, chops, krossade bord och slagsmål i publikhavet. Nu återstår bara för mig att vakna upp ur denna wrestlingfantasi och inse att det bara är en dröm, en drömmatch.

ROH 6th Anniversary Show
ROH firar födelsedagskalas då förbundet fyller sex år, Ring of Honor har sedan starten växt så att det knakat med stora stjärnor som brottats och gjort framträdanden i förbunder som t ex Lance Storm, Kenta Kobashi, Mick Foley, Misuharu Misawa och Raven. ROH får även regelbudna besök av de hetaste namnen från Japan (utöver de tidigare nämnda legenderna) genom deras lönsamma sammarbete med Pro-Wrestling NOAH och Dragon Gate.
Det här lilla indyförbundet har utöver allt detta lyckats hålla shower överallt i USA, i England, i Japan och har även en show inbokad i Kanada. Glöm ej heller att ROH även sänder pay-per-views med jämna mellanrum.
Vilka hade trott detta 2002? Jag hade nog inte vågat tro det.

Matchen som öppnar denna viktiga show är mellan nykomlingen The Human Tornado och Delirious, två brottare som är ganska kända för sin komedibrottning, kan bli roligt. Visst blir det roligt, musiken sätts igång och vi har oss en good old fashion dance off, kan det bli bättre? Age of the Fall ledda av Jimmy Jacobs och Tyler Black tycker det, tror dock att dom stormar ringen av någon annan anledning. Allt rinner såklart ut till en tag-match mellan gängen. Nämnas bör att publiken är supertaggad.

Matchen bjuder på lite komedi, en del bra brottning och precis lagom många stora spots.
Jimmy Jacobs tvingar The Human Tornado att klappa ut i en trevlig öppningsmatch, publiken är uppvärmd, det är ett som är säkert. Jacobs och Black funkar riktigt bra ihop, kommer hålla ögonen på The Age of the Fall, tveklöst det mest intressanta ROH stallet just nu, om du frågar mig.

Förbundets mästare Nigel McGuinness stiger nu in i ringen och säger att han är 100% kry att brottas men är fortfarande orolig för sitt huvud som skadades tidigare, tror det var i titelförsvaret mot Austin Aries. Publiken som egentligen vill heja på Nigel börjar nu smått bua medans hans die-hard-fans troget hejar, publiken är delad. Från att gå till über älskad publikfavorit börjar Nigel sakta men säkert vända mot den enligt honom otacksamma publiken, genialt bokat. När promon avslutas buar nästan alla honom eller ropar "You are gonna get your f*n head kicked in" vilket är en mer eller mindre klassisk Bryan Danielson hejaramsa. Återigen, genialt bokat.

Bryan Danielson kommer in och säger att han lovar att låta bli Nigels skalle då han märker att Nigel McGuinness överväger att låta bli att brottas i kvällens main event. Publiken gillar inte överenskommelsen då dom som många andra wrestlingfans uppskattar Danielsons och Nigels galet stiffa matcher med blodiga headbutts och larvigt stiffa elbows. Upplagd för att Nigel gör en tydlig heelvänding vid kvällens slut, eller vad tror ni?

Nu är det slutsnackat, dags för mer wrestling. Nästa drabbning är mellan El Generico och WWE föredettingen Brent Albright från Hangmen 3 stallet som har en pågående fejd mot just El Generico och hans partner Kevin Steen (och Delirious med för den delen).
Brent Albright jobbar på El Genericos rygg samtidigt som publiken envist ropar att dom tycker att Albright ser ut som Jim Belushi. Förvånadsvärt bra match, slutet kändes väldigt öppet när Albright kontrar en "Brainbuster" till ett "Half-Nelson Suplex" för att sedan fimpa sin maskerade motståndare med en knäattack. Bra match.

Denna show fortsätter med ytterligare en brottare som har ett förflutet i WWE, Joey Mercury, eller Joey Matthews som han heter på indyscenen. Matthews ställs mot Kevin Steen, tror att detta är en rematch från en tidigare show mellan dessa brottare. Tycker att matchen inte riktigt har något flyt även fast matchens sista sekvens innehöll fint flyt. Kevin Steen vinner med sitt nya favorit move "Sharpshooter". Ganska slö och tråkig match, faktiskt.

Nu är det dags för en match som jag verkligen har sett fram emot, Austin Aries möter Pro-Wrestling NOAHs Go Shiozaki. Den här matchen kan bli riktigt bra, hoppas att dessa brottare klickar med varandra. En sekvens från den här matchen som jag förmodligen aldrig kommer att glömma är när Shiozaki har Aries i en "Suplex-clutch" men Aries knäar honom i huvudet non-stop vilket tvingar Go Shiozaki ner på knä, men han håller fortfarande Aries i ett "Suplex". Riktigt imponerande, Shiozaki fångar ståendes på knä sen upp Aries ena ben i en "Fisherman Buster" och ställer sig upp på fötter igen och sätter movet.

Austin Aries vinner denna match som var riktigt fysisk, Go Shiozakis chops är inte att leka med. Publiken svalde allt, dom älskade det. Ska bli intressant att se mer av Shiozaki i ROH efter denna match, riktigt bra wrestlingmatch.

Nästa match är mellan rivalerna Sara Del Rey och Daizee Haze rörande Del Reys SHIMMER titel. Matchen börjar med lite kedjebrottning, tempot är lite högre än vanligt. Del Rey lugnar klokt ner Haze och matchen och kontrollerar allt, påminner lite om Bryan Danielson i dessa sekvenser. Matchen är ibland stiff och ibland försiktig men överlag en bra dammatch. Gillar slutet där Del Rey sätter en "Axe Kick" rakt på en sittandes Daizee Haze´s skalle. Riktigt brutalt.

Nästa match bjuds vi på The Vulture Squad som idag representeras av Jigsaw och Ruckus, följd av Julius Smokes och Mercedes Martinez. Jag är inte alls ett fan utav Ruckus, på tok för mycket flip-flop och meningslösa volter, inte alls min kopp av the. The Vulture Squad möter idag några av deras största rivaler och fiender No Remorse Corps, Davey Richards och Rocky Romero för att vara exakt.

Matchen gäller de prestigefyllda tag-titlarna, Rocky Romero och Davey Richards är nya mästare efter att ha vunnit tiltarna från Jimmy Jacobs och Tyler Black från Age of the Fall. Har verkligen på känn att titlarna kan byta ägare ett antal gånger mellan alla dessa stall, ganska spännande faktiskt. Jigsaw och Davey startat matchen med små spännande och kreativ brottning, Ruckus kommer in och fuckar upp allt. Första han gör är att volta och flippa, är han hjärndöd? Trotts att Ruckus gör allt för att få sig själv att framstå som en wrestlingpajas innehåller den här matchen en del härliga sekvenser mellan Davey/Jigsaw och Romero/Jigsaw. Davey pinnat tillslut Jigsaw med en "Liger Bomb"

Titelmatcherna står nu som spön i backen. FIP mästaren Roderick Strong ska ännu en gång försvara sin titel mot sin dödsfiende Erick Stevens, denna gång är det en NO DQ match, och för att krydda till denna NO DQ match har ROH slängt in The Necro Butcher. Jag undrar om Strong vs. Stevens fejden kommer gå till historian som en av de absolut stiffaste fejderna i ROH och FIPs historia, dom håller inte tillbaka ett skvatt.

Den här matchen visar sig vara mycket mer än bara en bumprik tillställning. Trotts att det var en del bumps så användes dom relativt sparsamt och i fokus låg istället stiff brawling och chops, gillar även hur Roderick Strong improviserar. Otroligt stifft, förvånandsvärt bra. Minus dock i slutet när Roddy och Necro botchar två stycken "Gibson Drivers", en båda såg ganska otäcka ut, den första gav bordet vika och den andra var mitt i ringen men Necro landande ändå mitt på skallen.

Nu är det dags för kvällen och showens main event, och vilket main event det är sen. Den ständigt pågående fejden mellan ärkerivalerna Nigel McGuinness och Bryan Danielson fortsätter, denna gång är rollerna ändrade. Nigel är mästaren, och tackvare promon som ägde rum tidigare är även Nigel den hatade. Förhoppningarna är höga inför denna match, mycket tackvare deras match från ROH PPVn ROH Driven som jag gav topp betyg och rankade som den näst bästa matchen från 2007. Hoppas på en bra match, har dock svårt att tro att den kommer upp i ROH Driven och/eller ROH Unified klass.

Matchen har pågott i strax över 10 minuter, tio minuter som vanligt inneghållt teknisk och fysisk wrestling, Danielson har dock hållt vad han lovat och inte attackerat Nigels huvud. Men efter tio minuter sätter Dragon ett "Backdrop" på Nigel vilket skadar hans huvud, enligt honom själv. Publiken blir rasande då Nigel inte vill fortsätta, britten McGuinness chockar alla när han golvar domaren och får sig själv diskad, enbart för att slippa brottas. Publiken rasar samtidigt som man hör Danielson ropa "No fucking way!".

Nigel stoppas påväg ut från showen av Austin Aries, Roderick Strong, Delirious och Kevin Steen som inte finner sig i hur McGuinness beter sig som mästare, antingen slåss han mot alla dom eller går tillbaka till ringen och brottas sin lovade titelmatch som en man, matchen fortsätter. Publiken hatar verkligen Nigel McGuinness som aldrig förr.

Bryan Danielson håller vad han lovar från start till mål, inte en ända attack mot huvudet trotts guldlägen. Nigel använder sedan sitt huvud som vapen när han skallar Bryan Danielson och det blir uppenbart att Nigel ljugit om hur allvarligt han skalle var skadad. Nigel vinner en teknisk väldigt välbokat "wrestlingsaga". Ett nytt kapitel har skivits i den ständigt pågående Nigel/Dragon sagan, en av de hetaste och mest intressanta fejderna de senaste två åren.

Bra och framförallt välbokad show. Fyra matcher som höll ganska hög nivå till hög nivå, jag kan inget annat än att rekomendera denna wrestlingshow.



Delirious vs. The Human Tornado slutade i NO CONTEST
-
Jimmy Jacobs & Tyler Black def. Delirious & The Human Tornado
** 1/4
Brent Albright def. El Generico
** 3/4
Kevin Steen def. Joey Matthews
**
Austin Aries def. Go Shiozaki
*** 1/2
SHIMMER Championship Match:
Sara Del Rey def. Daizee Haze
** 1/2
ROH World Tag Team Championship Match:
Davey Richards & Rocky Romero def. Jigsaw & Ruckus
***
FIP World Championship, NO DQ Match:
Roderick Strong def. The Necro Butcher & Erick Stevens
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Bryan Danielson
*** 3/4

Det är ingen hemlighet att YouTube många gånger är wrestlingfanatikerns bästa vän. Tuben har i allra högsta grad varit min bästa vän vad gäller wrestling då jag på senare tid inte orkat kolla igenom hela shower utan funnit mig själv slötitta på YouTube istället.

Allt ifrån välredigerade musikmontage och highlight filmer till oförglömliga promos till klassiska botchar till aktuella wrestlingklipp. YouTube har de senaste månaderna likt en respirator hållt mitt wrestling intresse vid liv. Jag tänkte nu ta mig tid att inte bara uppdatera min blogg utan även rekomendera lite material som cirkulerar på tuben som bara väntar på dig.

Ett givet tips till alla puroresu fans är användaren Billzerosion som regelbundet lägger upp ihopklippta musikmontage innehållandes highlights från olika puro-galor. Du kan i hans videobiblotek hitta montage från NJPW, AJPW, Dragon Gate, Osaka Pro, NOAH och DDT för att nämna några. Allt tillsammans med stört-skön japansk musik. Förmodligen den användare på YouTube vars profil jag oftast besöker, samtliga videos håller högklass. Kan även vara något för er som är lite nyfikna på vad dom pysslar med där borta i Japan.

En annan favorit är ChikaraFanDan som flitigt lägger upp wrestlingklipp främst från amerikansk indy och ofta med en komisk touch men du kan även hitta sköna filmsnuttar från DDT och Dragon Gate. Vem tackar nej till att se Jack Evans botcha t ex?
Gillar skarpt att ChikaraFanDan är en teamplayer och ofta lägger upp gamla wrestlingfynd, du kan bland annat hitta stora delar av Michinoku-Pros "Masked Man League" från 1995, rent guld!

SuicidalDragon är även han en användare som ska nämnas i dessa sammanhang. Det som mest stulit min tid är alla "Top 10 Moves of"-filmer där denna användar lagt upp filmer som redovisar hans tio favorit moves med istortsett alla brottare värda en sådan lista. Allt ifrån Mistico till Masato Yoshino, spana in det!


Påtal om att vara en teamplayer så känner jag mig tvungen att dela med mig av några av tubens guldkorn. Visserligen mest musikmontage.


Chikara-Pro Rey de Voladores 2007 (Musikvideo)


Zero-One Max: Dynamo 2007 (Musikvideo)


El Generico vs. PAC i PWG (Musikvideo)


Awesome Super Dragon Moments 2


The Great Sasuke läxar upp Dirtbike Kid, på riktigt!


NJPW Best of the Super Juniors 1994 (Musikvideo)


6-åring vinner en wrestlingmatch.



Avslutningsvis vill jag tillägga att enormt tidsbrist ligger ivägen för en ordentlig bloggcomeback så jag kommer fortsätta att uppdatera "Tuffasaker" med ett snitt på minst ett inlägg varje månad.
En recension på ROH 6th Anniversary Show borde komma upp på bloggen innan månad majs slut.

WWE WrestleMania 2008
Då var det dags för wrestlingens SuperBowl som iår tydligen hålls utomhus, fasiken vad jag har missat grejer. Detta hade jag inte en aning om. Nåja. Ett hype-montage och John Legend öppnar upp tillställningen, nu är det dags. WrestleMania 2008!

Första matchen för aftonen är emellan JBL och Fit Finlay, bakom matchen ligger en minst sagt efterbliven historia om att en dvärg är son till Vince McMahon och sen son till Fit Finlay. Bara i WWE, och det är vi tacksamma för. Brawl utbryter utanför ringen vilket är lugna puckar då detta är en slags "Street Fight" match. En tidig höjdpunkt förutom dvärgmisshandel från JBLs sida är när Finlay försöker dyka ur ringen men möts av ett soptunnelock. Matchen slutar ganska snabbt därefter via "Clotheline from Hell". Fulingen vinner.


Nu är det dags för den årliga "Money in the Bank" laddermatchen. Även denna WrestleMania är detta den ända matchen jag egentligen ser fram emot och visst fasiken håller vi tummarna för CM Punk? Deltagarna i matchen får mig att tro att vi kan få se en laddermatch att minnas, en potentiel show-stealer.

Vi bjuds i vanlig ordning på en car-crash spot-och-bumpfest utöver det vanliga. Tycker att matchens MVP även detta år är Shelton Benjamin som aldrig har chans att ta hem matchen men alltid leverar hisnande spots. Bra match men en del intressanta spots och bumps. Skulle inte förvåna mig om detta blir en av WWEs bättre matcher detta år.
Och ja, jag markade ordentligt när CM Punk grabbade väskan till publikens jubel.

Nästa match är mellan två bjässar, Batista ställs emot Umaga. Detta skulle kunna bli ett trevligt brawl där man döljer deras svagheter eller så skulle det kunna bli mer av en WWE match där deras brister blir smärtsamt uppenbara. Håller givetvis mina tummar för att detta blir en trevlig tillställning. Matchen är ganska tråkig på det viset att jag kommer ha glömt allt som hände om 1-2 timmar. Skulle lika gärna kunnat vara ett Monday Night RAW main event.



Chavo Guerrero ska nu försvara sin titel emot den röda maskinen Kane. Har ni någon gång undrat hur man får en mästare att se larvigt svag ut? Då har jag svaret åt er, ni låter honom förlora sin titel på WrestleMania inför 73.600 åskådare på under fem sekunder. Gräsligt!

Matchen som nu ligger runt hörnet är en drabbning mellan de två levande legenderna "Nature Boy" Ric Flair och "The Heartbreak Kid" Shawn Micheals. Enligt videomontaget som hajpar matchen verkar uppbyggnaden bra, väldigt bra faktiskt. Matchen börjar underbart nog med fram-och-tillbaka kedjebrottning, vi får även se Ric Flair dyka från ringhörnan med en "Cross Body" men matchen snackis blir förmodligen Shawn Michaels "Moonsault" ur ringen när han landar hårt på kommentator bordet bakom. Ett ordentligt bump.

Hade inte väntat mig en sån här bra match, en bra match med vad som verkar vara en suverän story. Slutet är ett av de bästa jag sett. Ric Flair kan onekligen gå matcher fortfarande, det är ett som är säkert. Jag är kort och gott imponerad. Bra match, suveränt slut. En enorm hyllning till Ric Flair bryter såklart ut med applåder, tårar och "Wooooo"-rop. Det är vackert.



Dags för WWE titelmatch, RAWs toppgubbar gör upp om titeln. Självklart är Triple H som vanligt med i matchen. Allt annat skulle vara vansinne. Matchen igenom möts John Cena som vanligt av både bu-rop och heja-rop, sitter även ett gäng på första raden med "We hate John Cena"-tröjor. John Cena delar som vanligt publiken i två läger. Randy Orton snuvar tillslut Triple H på segern i en match som kändes öppen men trotts det saknade allt vad spänning heter, tyvärr.

Förra året hade vi Donald Trump, iår har vi Floyd Mayweather. Varken då eller nu är kändismatchen något jag vill se, vill egentligen spola förbi hela matchen men iochmed att det är en av de mer hajpade matcherna känner jag mig mer eller mindre tvungen att glo på den. Rolig uppbyggnad, var det tänkt att Mayweather skulle slå Big Show så hårt när han stod på knä? Det var "stifft" för att snacka wrestlingspråk.

Mayweather bjuder faktiskt upp till mer wrestlingmatch än vad jag väntade mig, trotts det är detta självklart en seg match som inte vill komma igång riktigt, det är ju trotts allt bara en av dom som är en wrestler. Floyd Mayweather vinner efter att ha slaktat Big Show med stolslag och en saftig smäll med knogjärn. Förvånandsvärt bra match, dock ingen bra match, bara bättre än väntat.



Kul att SmackDowns titelmatch är maineventet på denna show, oväntat och kul. En snabb fråga som en snäll läsare kanske kan svara på. Jag följer inte WWE så flitigt och undrar därför vilka lirare som var klädda i Edge-dress var? Dom syntes i hajpfilmen innan denna titelmatch som alltså är titel vs. winning streak.

Tidigt i matchen försöker sig fulingen Edge på ett dyk från ringhörnan men Undertaker kastar ner honom på marken för att sedan följa upp med ett stort dyk. Är det WrestleMania så är det.
Känns som temat i matchen är att Edge kontrar allt, åtminstone det mesta.
Ganska bra flyt i matchen faktiskt men återigen saknas spänningen då Undertaker aldrig förlorar på WrestleMania. Hade spänningen funnits hade matchen varit betydligt mer minnesvärd, trotts det en bra match. Helt klart!

En bra wrestlingshow får jag faktiskt lov att säga att detta var, den bästa WWE showen sedan WrestleMania 2006 enligt mig, till saken hör givetvis att jag inte följer WWE regelbundet och inte ser många av deras PPVs. Ska du se en av WWEs senaste PPVs så se den här, tre bra matcher.




JBL def. Fit Finlay
**
Money in the Bank Ladder Match:
CM Punk def. Chris Jericho, Carlito, John Morrison, Ken Kennedy, Shelton Benjamin & MVP
*** 1/2
Batista def. Umaga
**
ECW Championship Match:
Kane def. Chavo Guerrero
-
Shawn Michaels def. Ric Flair
*** 1/2
WWE Championship Match:
Randy Orton def. John Cena & Triple H
** 1/4
Floyd Mayweather def. Big Show
* 1/2
WWE World Heavyweight Championship Match:
Undertaker def. Edge
***

ROH Glory by Honor VI: Night 1
Jimmy Jacobs står tillsammans med sina kumpaner Tyler Black, Lacey och självklart The Necro Butcher framför "Independence Hall", eller något i den stilen och snackar om revolution. Vissa killar gillar flugfiske, vissa gillar motorer men Jacobs älskar att prata om revolution, det är en sak som är säker. En ganska bra promo om jag ska vara helt ärlig. Måste även flika in med att The Age of the Fall är ett stall som ständigt blir mer och mer intressant, dom är något jag kommer hålla ögonen på framöver.

Nu är det dags att starta en show som är en av ROHs absolut största, om inte största show. Kommentatorerna rabblar gamla minnen ifrån tidigare Glory by Honor shower som t ex Samoa Joes debut, Terry Funk och Mick Foley framträdanden och kvällen då Bryan Danielson blev mästare, denna kväll innehåller även den något minnesvärt då den levande legenden Mitsuharu Misawa gör ROH debut.

Första matchen för aftonen blir Brent Albright och BJ Whitmer som representerar sitt stall Hangmen 3 mot sina nya fiender Kevin Steen och El Generico. Elakingarna anfaller Steenerico direkt och matchen drar igång. El Generico har en ganska ärrad kropp efter den nyligen avslutade fejden emot Briscoes där han ibland tog lite väl stora bumps. Kevin Steen taggas in till en enorm pop och har publiken i ryggen, när hände detta? Kevin Steen är otroligt över som face, även i ROH, tyldigen.

El Generico och Kevin Steen vinner en bra öppningsmatch som spinner vidare på fejden, Steen pinnade BJ Whitmer efter en av de mest brutala "Senton Bombs" jag sett, Shane Hagadorn lackar ur och kastar pulver i ansiktet på Steenerico. Hangmen 3 delar ut ett "Half-Nelson Suplex" och en "Brainbuster" till snällingarna efter matchens slut.

Nästa match på denna storgala är mellan två CHIKARA-Pro profiler, Claudio Castagnoli tar sig ann Hallowicked. Matchen börjar inte helt oväntat med vacker kedjebrottning, CHIKARA-style... Med en massa vältajmade arm-drags med andra ord.
Denna match visar sig bli en av Hallowickeds bästa singelmatcher i ROH men det fina flytet dom hade i början kommer av sig lite, Claudio vinner via "European Uppercut". Larry Sweeney är givetvis inte sen med att "regna på Claudios parad", Sweeney vill köpa loss Claudio från hans ROH kontrakt så att Sweeney slipper se honom, Sweeney är ju trotts allt en snäll snubbe, enligt han själv.

Nästa match är mellan No Remorse Corps medlemmen Davey Richards och Delirious.
Denna match saknar riktigt flyt men blixtrar till med lite godbitar då och då, bland annat en verkligt oväntat "STO" från Davey Richards samt en megastiff "Panic Attack!" ifrån Delirious. Gillar även de nya inslagen i Davey Richards arsenal med aggresiva armbågs och headbutt-attacker. Matchen växer med tiden och efter att Davey Richards låst ett armlås på en utslagen Delirious vilket tvingar dommaren att stoppa matchen kommer jag på mig själv att tänka att detta var en bra match, och det var det, det var en bra match.

Showen fortsätter nu i No Remorse Corps tecken när de Rocky Romero och Roderick Strong utmanar Jay och Mark Briscoe för deras tag-titlar. Sekunder efter brödernas entré börjar ett massivt "Man up" rop ifrån publiken, Briscoes har som vanligt publiken med sig. Detta är även en av de första matcherna för Mark Briscoe efter sin fotskada som hon drog på sig efter en mc-olycka.

Matchen är de första tio-tolv minuterna ganska ljummen och känns som en match jag kommer att ha glömt bort ganska omgående. En liten "highlight" i matchen är när Roddy Strong drar på en av sina "chops" på Jay Briscoe, en av de mest högljudda "chops" jag hört, lät som ett satans pistolskott. Slutet kommer aningen plötsligt, publiken verkar vara väldigt nöjda då dom precis avnjutit en uppvisning i "movez" av deras favorit tag-team. Detta var en match som innehöll väldigt lite av värde och lite för mycket moves som saknade mening. Utan tvekan det sämsta titelförsvaret av Briscoes tag-titlar hittils.

Efter matchen stormar The Age of the Fall ringen och tar kontroll över Briscoes, Roderick Strong och Rocky Romero gillar inte läget och Roddy puttar Jacobs över hela ringen istortsett, vi har oss en tvättäkta stand-off mellan två stycken elaka stall då plötlsigt det nya, tråkiga, ointressanta och hittils fruktansvärt misslyckade stallet The Vulture Squad stormar ringen.

Ett brawl bryter ut och NRC bråkar med Briscoebröderna såpass att dom lämnar ringen och 3 vs. 3 matchen mellan The Vulture Squad och The Age of the Fall börjar nu. Non-stop action, verkligen inget annant. Non-stop! Tyler Black och Jigsaw ser riktigt bra ut men annars är höjdpunkten slutet på matchen när Jimmy Jacobs stormar fram till en golvad Jigsaw och drar på en "choke" för segern.

Totalt kaos utbryter efter matchen då alla stall hatar alla stall, typ. Jimmy Jacobs, Tyler Black, Necro Butcher, Jigsaw, Jack Evans, Ruckus, Davey Richards, Roderick Strong, Rocky Romero, Briscoebröderna, Brent Albright, Shane Hagadorn, BJ Whitmer, Delirious, Kevin Steen & El Generico. Låt dykfesten börja! Delirious börjar och sen fortsätter det, alla dyker ur ringen på den fightande klungan utanför ringen. The Vulture Squad står tillslut kvar i ringen och tar emot publikens applåder.

Nu är det dags för en av kvällens stormatcher, sista och avgörande kampen i Bryan Danielson och Austin Aries bäst-av-tre serie. Deras matcher ifrån Boston och San Fransisco var tekniska wrestlingfester, Bostonmatchen var enligt mig en av 2007s absolut bästa matcher. Höga förhoppningar? Ja!

Publiken startar denna match med duellerande chants, riktigt mäktigt. Denna publik har varit het ända sedan öppningsmatchen. Matchen är som väntat teknisk och fysisk, Aries ska göra sitt dyk ut ur ringen när Dragon plötsligen blockar dykförsöket med ett knä rakt i nyllet på sin motståndare. En rakt upp och ner bra match, den saknade det lilla extra som dom två tidigare matcherna hade, framför allt den första, Bostonmatchen. Denna bäst-av-tre serie är något jag rekomenderar till alla som gillar "wrestling as a sport", riktigt bra matcher allihopa.

"Speakern" säger nu att det är Misawadags men Larry Sweeney och Chris Hero promenerar ner till ringen med andra planer. Snacka om party-poopers.
Sweet & Sour Inc snackar och dom har tydligen rätt till en titelmatch för Chris Hero, Nigel McGuinness är skadad och kan inte brottas så Chris Hero "badmouthar" mästaren i väntat på att engelsmannen ska komma till ringen.

Sweeney och Heror snackar till sig en match då McGuinness känner sig tvingad att visa att han inte är en mes. Så det så. Intressant match. Hero vinner fast Nigel hade fötterna på repet vilket får domaren att ändra beslutet, publiken exploderar nästan. Ganska annorlunda, väldigt underhållande.

Nu tillsist är det dags för matchen vi alla väntat på, det stora NOAH-main eventet. Naomichi Marufuji och Takeshi Morishima mot KENTA och självaste Mitsuharu Misawa. Den levande legenden Misawa får ett minst sagt varmt välkomnande, härligt att se och höra. Misawa verkar till och med le. När Misawa (kommer nämna honom många gånger, han är verkligen center of attention) taggas in kokar byggnaden och enorma "Misawa"-chants tar form. Marufuji håller för sina öron för att förtydliga hur högljudd publiken är som alla håller på att marka i brallan samtidigt. Väldigt häftigt.

Matchen pushades som en Budokan Hall main event typ av match och både på pappret och matchmässigt var detta exakt vad det marknadsfördes som. Ingen brottare höll tillbaka något. Alla brottare krigade till en 30 minuters oavjord match, kvällens bästa match och en minnesvärd match, helt klart.

Detta var första wrestlingshowen jag kollade på iår, 2008, och förut svalde jag en hel show på en dag och märker nu att denna recension tog mig 3-4 dagar att skriva ihop. Tittar inte på wrestling lika ofta och inte alls i samma glupska tempo. Vilket fall som helst var detta en bra wrestlingshow, kan inte annat än att rekomendera den.


Kevin Steen & El Generico def. BJ Whitmer & Brent Albright
** 1/2
Claudio Castagnoli def. Hallowicked
** 1/4
Davey Richards def. Delirious
***
ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Roderick Strong & Rocky Romero
** 3/4
Jimmy Jacobs, Tyler Black & The Necro Butcher def. Jack Evans, Ruckus & Jigsaw
** 1/2
Austin Aries def. Bryan Danielson
*** 1/2
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Chris Hero
** 3/4
Mitsuharu Misawa & KENTA vs. Naomichi Marufuji & Takeshi Morishima slutade i 30-Minute DRAW
*** 3/4