tuffasaker

ROH Rising Above (PPV)
Plockade på mig en hel del aktuella ROH DVDer nu i en av förbundets senaste kampanjer, en av de stora showerna jag missat under 2008 är den på pappret väldigt tunga PPVn "Rising Above".
DVDn innehåller utöver en riktigt bra PPV tre bonusmatcher, två av dom var sevärda, framförallt Claudio Castagnolis match mot Naomichi Marufuji. Även kul att se "Red Poison" Delirious mot Brent Albright, mycket p ga att han var just "Red Poison" den matchen.

Själva PPVn bjöd på bra match efter bra match. En riktigt bra show från öppningsmatch till bonusmatcher till main event. ROH drog på stort på denna New York PPV och imponerade lika stort. Bästa matchen, tätt följt utav Takeshi Morishima vs. Bryan Danielson var tveklöst Nigel McGuinness mot Austin Aries. Vilken rökare!
Austin Aries visar ytterligare en gång att han kan brottas som det "ace" han bokas som. Stiff, spännande, teknisk.. En av årets absolut bästa matcher.

ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Austin Aries
**** 1/4
ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Roderick Strong & Rocky Romero
*** 1/4
Bryan Danielson def. Takeshi Morishima (via DQ)
*** 1/2
Claudio Castagnoli def. Chris Hero
*** 1/4
Davey Richards def. Erick Stevens
***
Daizee Haze def. Lacey & Sarah Del Rey
** 1/2
Kevin Steen & El Generico vann Tag Team Scramble Matchen
** 3/4
BONUS MATCHER:
Delirious def. Brent Albright
** 3/4
Naomichi Marufuji def. Claudio Castagnoli
***



ROH Supercard of Honor III
Jag har lyckats missa ROH stora Supercard of Honor-show från 2007 men tänkte inte låta det hända igen. Denna show går av stapeln i Orlando under samma helg som WrestleMania, som en del av ROHs årliga WrestleMania-weekend där dom alltid drar på några av årets största shower med brottare från japanska Dragon Gate, i år var det absolut ingen skillnad.

Det ända negativa var väl att Bushwacker Luke dök upp och deltog i en plojmatch, som var smärtsamt dålig, tyvärr. Annars bjöd denna show på hardcorewrestling, spottig Dragon Gate action och "wrestling as a sport". Underbar show som jag kommer att minnas tackvare den fulltsändigt makalösa rematchen från ROH Risng Above mellan Nigel McGuinness och Austin Aries. Återigen, en av årets absolut bästa matcher.

Naruki Doi, Masato Yoshino & Genki Horiguchi def. CIMA, Dragon Kid & Ryo Saito
*** 3/4
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Austin Aries
**** 1/4
BxB Hulk & Shingo Takagi def. Kevin Steen & El Generico
*** 1/4
Jimmy Jacobs & Tyler Black def. Jay & Mark Bricsoe
*** 1/4
FIP World Championship Match:
Roderick Strong def. Erick Stevens
*** 1/2
The YRR def. Dingo, Alex Payne & Bushwacker Luke
*
Go Shiozaki def. Delirious
***

ROH A New Level
Jag har länge tyckt Ring of Honors shower i Manhatten Center varit enorma, nästan olsagbara. Dom dagarna är nu förbi, ROH debuterar i den klassiska hallen Hammerstein Ballroom. Det är bara att beundra hur detta independent förbund har växt.
Hela introt på showen är upplagt som så att man ser der ur ett fans ögon, går igenom ingången och sätter sig på sin stol i den mäktiga Hammerstein Ballroom. Det finns nämligen inget annat ord som är mer passande för hela den här Hammerstein upplevelsen, mäktigt, mäktigt, mäktigt... Äntligen ROH!

Matchen som får äran att sparka igång denna minnesvärda show är rörande FIP World Championship, Roderick Strong möter Go Shiozaki... och självklart Erick Stevens. Känns på förhand som detta kan bli en ordentligt fysisk match.

Titelmatchen är en drabbning mellan tre av de stiffaste brotarna i ROH just nu, tveklöst. Det märks i matchen, stiffa sparkar och enzuguris, köttiga chops. Märks tydligt att detta är en stor show när Gabe Sapolsky bokar en match av denna typ som öppnare, högt tempo, men framförallt, stiff!


Showen fortsätter med en intressant match mellan glödhete duon Kevin Steen & El Generico och No Remorse Corps brottarna Davey Richards och Rocky Romero.
Matchen saknade ibland flyt och var ibland suverän. Det som gjorde den bättre än väntat var att dom inte höjde tempot till ett galet högt tempo vilket inte är helt ovanligt i Steenerico matcher. Bra match.

Dags för en tag-team scramble som det kallas. Chris Hero och Brent Albright möter The Vulture Squad som idag representeras av Jack Evans och Jigsaw samt det trejde tag-teamet av Delirious och Pelle Primeau.

Högt tempo från start till mål, underhållande match men kanske inte den bästa. Älskar hur Brent Albright äntligen får se ut som en stor, stark elak jävel. Högt tempo, mycket moves, precis som vi är vana vid att tag-team scramble matcher ska vara, inga konstigheter.
Efter matchen får Albright order av sin "boss" som han själv kallar sig, Larry Sweeney att sänka Bobby Dempsey som även han är medlem i deras stall (tillsammans med 2-3 brottare till som står i ringen), anledningen till detta är att Albright sumpade matchen för Sweet & Sour Inc. Albright "snappar" och spöar upp hela Sweet & Sour Inc och publiken exploderar, verkligen exploderar.



Denna enorma show fortsätter med en enorm match. Sist vi såg denna absoluta drömparning i en singelmatch var på ROH Final Battle 2005 om jag inte missminner mig helt och håller, den matchen vann Bryan Daneilson mot Naomichi Marufuji.

Den här matchen är bra, det blir lätt så när två av dom tveklöst bästa brottarna idag möts inför en så stor, så taggad publik på en så här stor show. Kreativ, stiff, teknisk, spännande, suverän.. Ja, det är alla ord som skulle kunna beskriva matchen bra, men jag väljer ändå att just nu kalla den för: "Årets hittils bästa match!".
Bryan Danielson vinner. Se matchen!

Tredje NOAH brottaren går sin match ikväll och temat drömmatcher fortsätter. Detta var en match som innan Necro Butcher ens blev en del av ROH fans på internet bad om. Necro Butcher möter självaste Takeshi Morishima.
Morishima svinar och publiken vrålar "You fat fuck!" och jag önskar att det var möjligt att Morishima på något vis serverade alla fans en varsin "Backdrop Driver".

Matchen är seg och Necro får som vanligt se väldigt svag ut, Morishima vinner denna drömmatch aldeles för fort och jag tror nästan alla kände att den här matchen hade kunnat vara så mycket mer. Tyvärr en besvikelse.



Andra titelmatchen på showen. The Age of the Fall bestående av Jimmy Jacobs och Tyler Black ska till att utmana Briscoes för deras tag-titlar, Mark Briscoe är skadad och Austin Aries ersätter honom för att göra matchen möjlig, Jay Briscoe och Austin Aries är två brottare som Age of the Fall på olika vis lyckats blivit fiender med. Dagen till ära är denna hatfyllda fight en NO DQ match, kan bli kul.

Ett bord dras fram på golvet och Jacobs och Aries faller från ena ringhörnan ut och igenom bordet. Var detta en botch eller en underlig spott? Matchen fortsätter och Jacobs golvar Jay Briscoe med sin trademark railroadspike, en stor jävla spik alltså. Briscoe blejdar och blöder. Blöder som bara fasiken faktiskt, påminner lite om den på många sätt klassiska burmatchen mot Samoa Joe från 2003.. Eller var det 2004? Har du sett matchen minns du hur ofattbart blodig den var. Här har vi en light version av den matchen.

Jay Briscoe blöder och Jimmy Jacobs leker med blodet.. Jimmy Jacobs gimmick är ibland väldigt obehaglig. Den här matchen har mycket. Publiken är sjukt taggad, blod i mängder, minnesvärda bumps och feta spots. Mot slutet kutar Age of the Fall medlemen Necro Butcher ner till ringen men blir stoppad av den skadade Mark Briscoe som kommer till undsättning med skadad hand. Mark Briscoe blir hjälte i denna blodiga historia och Briscoes har kvar titlarna, åtminstone för tillstället.
Publiken höjde denna match, riktigt bra men någonting saknades för att den skulle upp och sniffa på dom riktigt höga betygen.


Nu är det äntligen dags för matchen vi alla väntat på. Main eventet.
Nigel McGuinness försvarar sin ROH titel mot Claudio Castagnoli, ett riktigt europaderby. England mot Schweiz.
Nigel McGuinness jobbar länge och flitigt på Double C´s arm och vinner matchen med sitt arm submission "London Dungeon". Bra match, fint flyt men hettade tyvärr, trotts den fina uppbyggnaden, aldrig till mot slutet. Publiken älskar Claudio Castagnoli.

En riktig supershow, bra matcher blandade med hyfsade men fortfarande underhållande matcher. Kan absolut inget annat än att rekomendera denna show. Kanske en framtida klassiker, om inte matchmässigt så kommer den föralltid vara en klassiker då detta var showen då ROH debuterade i mäktiga Hammerstein Ballroom.
Känns som showen som helhet kan beskrivas och sammanfattas med just det ordet, mäktigt!




FIP World Championship Match:
Roderick Strong def. Erick Stevens & Go Shiozaki
*** 1/4
Kevin Steen & El Generico def. Davey Richards & Rocky Romero
***
Delirious & Pelle Primeau def. Chris Hero & Brent Albright, Jack Evans & Jigsaw
** 1/2
Bryan Danielson def. Naomichi Marufuji
****
Takeshi Morishima def. The Necro Butcher
** 1/2
ROH World Tag Team Championship, NO DQ Match:
Jay Briscoe & Austin Aries def. Jimmy Jacobs & Tyler Black
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Claudio Castagnoli
*** 1/4

ROH Dragon Gate Challange II
Vid varje WrestleMania-weekend det senaste 2-3 åren har ROH medvetet hållt sina shower på samma ort som WWE, och varje år har dom dragit stora publiker (för att vara ett indyförbund), delvis pågrund utav att alla WrestleMania-weekend shower är fullproppade min influgna Dragon Gate brottare från Japan. Dessa shower bjuder ofta på intressanta och efterlängtade matchningar och oftar väldigt bra matcher, några av Ring of Honors shower som jag ser fram emot mest på hela året.

Showen startar med att britten, och ROHs världsmästare Nigel McGuinness möter Delirious i en non-title match. Nigel möts av ett John Cena välkomnande, en frisk blandning av pops och burop, något som Nigel McGuinness får vänja sig vid efter hans välbokade heelturn i Manhatten. Nigel säger till publiken att ingen kan ta bältet av honom och säger sen till en man i publiken att "You want to have a go? Step in and I will break your f*n jaw!". Nigel McGuinness är heel, det är ett som är säkert.

Delirious möts som vanligt av publikens jubel och det är nu dags att starta ROHs debut show i Orlando, en stad som denna helg hade rikligt med wrestling då utöver WWE och deras WrestleMania spektakel och ROHs två shower är det just i denna stad TNA spelar in sina veckoshower och flesta PPVs. Delirious busar med Nigel, publiken älskar det min Nigel hatar det. Kul match som funkar som perfekt öppnare, Nigel vinner via sitt nya farliga submissionhold "London Dungeon".


Andra matchen för aftonen innehåller FIP stallet YRR som står för "Young, Rich & Ready for action". Ett gäng unga, rika brats, det är deras gimmick. Den funkar fint, jag vill jämnt att dom ska få stryk, jämnt! FIP gänget möter mitt "hatstall", The Vulture Squad, jag kan inte med dom. Ruckus och Jigsaw, Jigsaw utan mask hör och häpna. Matchen börjar med högt tempo och spotts, ganska stora spotts med tanke på att matchen är ung, något som spotfantasten Ruckus borde gilla men trotts det hänger han inte med. Varför vill Ruckus att jag ska avsky honom?

Jigsaw pinnar Sal Rinauro efter en "Jig N Tonic/Double Stomp", spottig och riktigt tråkig match. Verkligen ingenting av värde, tyvärr. Ibland kan man i The Vulture Squad matcher trösta sig med att Jigsaw blixtrar till och visar hur duktig han kan vara, men icke, inte ens det den här gången.

Nästa match sparkar igång temat ROH vs. Dragon Gate.
Dragon Gates största heelstall Muscle OutlawZ´s senaste medlem Genki Horuguchi möter publikfavoriten Austin Aries. Genki ser ganska svag ut i jämförese med Austin Aries i denna match, en match som Aries vinner via "Horns of Aries". En del fina sekvenser som när brottarna oavbrutet kontrade varandras roll-ups, men kändes som Aries var bokad att se tydligt starkare ut, eller så är det bara jag som fick det intrycket.

Efter matchens slut fortsätter Age of the Fall sin intensiva satsning att rekrytera Austin Aries till sitt stall, först börjar stallets ledare Jimmy Jacobs babbla om deras revolution, sen kommer Lacey till ringen följt av Tammy Sytch, Tammy vill att Aries ska nobba Age of the Fall. Det hela leder till tjafs mellan Tammy och Lacey som slutar med att Tammy käkar matta efter en DDT från Lacey. Så kan det gå.

Dags för en av de bästa matcherna som går att boka i detta hav av ROH och dagen till ära Dragon Gate talang. Kevin Steen och El Generico mot Muscle Outlawz, Naruki Doi och Masato Yoshino. Ser på pappret riktigt, riktigt bra ut. Matchen blir som väntat en uppvisning i "movez", en aldeles underbar uppvisning. Det jag kommer minnas mest, utöver den vansinniga tempot och alla fräna spotts är när Naruki Doi sätter en "Senton Bomb" på Kevin Steen som kryper in i ringen, såg ut att ta riktigt illa på Steens rygg.

Men som sagt, riktigt bra match, gillade hur man helt trodde att Steenerico vann efter sin feta, "Top-rope Gutbuster, Senton, Big Splash"-Kombo. Masato Yoshino måste ha sparkat ut på 2.9999999. En klassiker i sin changer, enligt mig.


Showen fortsätter nu med temat dröm-tagteam matcher, NEW HAZARD representanterna BxB Hulk och ROH bekantingen Shingo Takagi mot Jimmy Jacobs och Tyler Black. Återigen en match som på pappret är väldigt väldigt intressant. Alla brottare gav allt i en match som påminde lite för mycket av den tidigare, en light version av den tidigare skulle man kunna säga. Bra match.

Dags för den sista matchen i Dragon Gate Challange, en tävling som ROH just nu leder med 2-1. Den Avgörande matchen i serien blir Briscoe Brothers mot Dragon Kid och Ryo Saito, den här kan bli bra, riktigt bra. Kommer dock vara en match i stil med de två tidigare, högt tempo med feta movez.

Hygglig match, kändes ändå som denna drabbning var den svagaste av de tre tag-team matcherna mellan förbunden ikväll. Fick även känslan av att Briscoes inte var sig själva riktigt, dom såg ganska slöa och omotiverade ut, tråkiga helt enkelt.
ROH vinner äntligen denna serie och gör det med 3-1 i matcher. Bara att konstatera att detta är en underbar wrestlingtradition.



Main event dags med en minst sagt internationell touch, Roderick Strong, Davey Richards och Rocky Romero möter ROHs Erick Stevens, Dragon Gates CIMA och Pro-Wrestling NOAHs Go Shiozaki. Men innan härligheten börjar kommer givetvis världens största party-pooper Larry Sweeney kommer ut och försöker värva hela NRC, ingen är intresserad. Förutom Davey Richards som Sweeney smyger en lapp till utan att någon märker det, väldigt snyggt gjort. Räknar med en intressant storyline här.

Matchen hade som väntat mycket, ibland var den kvick med mycket action och ibland var den härligt stiff, en sekvens mellan Davey Richards och Go Shiozaki fick mig nästan att marka ut helt. CIMA pinnar lite oväntat Roderick Strong av alla människor efter en som väntat bra match.

Bra show, som vanligt när ROH och Dragon Gate går ihop, som Dave Prazak sa så är den egentliga vinnaren vid dessa tillställningar fansen, jag kan inget annat än att hålla med.
Rekomenderar denna show, vill bara höja ett varningens finger för att de flesta matcherna är Dragon Gate aktiga med spotts, högt tempo och allmänt kaos, ingen vanlig ROH show med andra ord.




Nigel McGuinness def. Delirious
** 1/4
Jigsaw & Ruckus def. Sal Rinauro & Kenny King
* 1/2
Austin Aries def. Genki Horuguchi
** 3/4
Kevin Steen & El Generico def. Naruki Doi & Masato Yoshino
*** 1/2
BxB Hulk & Shingo Takagi def. Jimmy Jacobs & Tyler Black
***
Jay & Mark Briscoe def. Ryo Saito & Dragon Kid
** 3/4
Erick Stevens, CIMA & Go Shiozaki def. Roderick Strong, Rocky Romero & Davey Richards
*** 1/4

ROH 6th Anniversary Show
ROH firar födelsedagskalas då förbundet fyller sex år, Ring of Honor har sedan starten växt så att det knakat med stora stjärnor som brottats och gjort framträdanden i förbunder som t ex Lance Storm, Kenta Kobashi, Mick Foley, Misuharu Misawa och Raven. ROH får även regelbudna besök av de hetaste namnen från Japan (utöver de tidigare nämnda legenderna) genom deras lönsamma sammarbete med Pro-Wrestling NOAH och Dragon Gate.
Det här lilla indyförbundet har utöver allt detta lyckats hålla shower överallt i USA, i England, i Japan och har även en show inbokad i Kanada. Glöm ej heller att ROH även sänder pay-per-views med jämna mellanrum.
Vilka hade trott detta 2002? Jag hade nog inte vågat tro det.

Matchen som öppnar denna viktiga show är mellan nykomlingen The Human Tornado och Delirious, två brottare som är ganska kända för sin komedibrottning, kan bli roligt. Visst blir det roligt, musiken sätts igång och vi har oss en good old fashion dance off, kan det bli bättre? Age of the Fall ledda av Jimmy Jacobs och Tyler Black tycker det, tror dock att dom stormar ringen av någon annan anledning. Allt rinner såklart ut till en tag-match mellan gängen. Nämnas bör att publiken är supertaggad.

Matchen bjuder på lite komedi, en del bra brottning och precis lagom många stora spots.
Jimmy Jacobs tvingar The Human Tornado att klappa ut i en trevlig öppningsmatch, publiken är uppvärmd, det är ett som är säkert. Jacobs och Black funkar riktigt bra ihop, kommer hålla ögonen på The Age of the Fall, tveklöst det mest intressanta ROH stallet just nu, om du frågar mig.

Förbundets mästare Nigel McGuinness stiger nu in i ringen och säger att han är 100% kry att brottas men är fortfarande orolig för sitt huvud som skadades tidigare, tror det var i titelförsvaret mot Austin Aries. Publiken som egentligen vill heja på Nigel börjar nu smått bua medans hans die-hard-fans troget hejar, publiken är delad. Från att gå till über älskad publikfavorit börjar Nigel sakta men säkert vända mot den enligt honom otacksamma publiken, genialt bokat. När promon avslutas buar nästan alla honom eller ropar "You are gonna get your f*n head kicked in" vilket är en mer eller mindre klassisk Bryan Danielson hejaramsa. Återigen, genialt bokat.

Bryan Danielson kommer in och säger att han lovar att låta bli Nigels skalle då han märker att Nigel McGuinness överväger att låta bli att brottas i kvällens main event. Publiken gillar inte överenskommelsen då dom som många andra wrestlingfans uppskattar Danielsons och Nigels galet stiffa matcher med blodiga headbutts och larvigt stiffa elbows. Upplagd för att Nigel gör en tydlig heelvänding vid kvällens slut, eller vad tror ni?

Nu är det slutsnackat, dags för mer wrestling. Nästa drabbning är mellan El Generico och WWE föredettingen Brent Albright från Hangmen 3 stallet som har en pågående fejd mot just El Generico och hans partner Kevin Steen (och Delirious med för den delen).
Brent Albright jobbar på El Genericos rygg samtidigt som publiken envist ropar att dom tycker att Albright ser ut som Jim Belushi. Förvånadsvärt bra match, slutet kändes väldigt öppet när Albright kontrar en "Brainbuster" till ett "Half-Nelson Suplex" för att sedan fimpa sin maskerade motståndare med en knäattack. Bra match.

Denna show fortsätter med ytterligare en brottare som har ett förflutet i WWE, Joey Mercury, eller Joey Matthews som han heter på indyscenen. Matthews ställs mot Kevin Steen, tror att detta är en rematch från en tidigare show mellan dessa brottare. Tycker att matchen inte riktigt har något flyt även fast matchens sista sekvens innehöll fint flyt. Kevin Steen vinner med sitt nya favorit move "Sharpshooter". Ganska slö och tråkig match, faktiskt.

Nu är det dags för en match som jag verkligen har sett fram emot, Austin Aries möter Pro-Wrestling NOAHs Go Shiozaki. Den här matchen kan bli riktigt bra, hoppas att dessa brottare klickar med varandra. En sekvens från den här matchen som jag förmodligen aldrig kommer att glömma är när Shiozaki har Aries i en "Suplex-clutch" men Aries knäar honom i huvudet non-stop vilket tvingar Go Shiozaki ner på knä, men han håller fortfarande Aries i ett "Suplex". Riktigt imponerande, Shiozaki fångar ståendes på knä sen upp Aries ena ben i en "Fisherman Buster" och ställer sig upp på fötter igen och sätter movet.

Austin Aries vinner denna match som var riktigt fysisk, Go Shiozakis chops är inte att leka med. Publiken svalde allt, dom älskade det. Ska bli intressant att se mer av Shiozaki i ROH efter denna match, riktigt bra wrestlingmatch.

Nästa match är mellan rivalerna Sara Del Rey och Daizee Haze rörande Del Reys SHIMMER titel. Matchen börjar med lite kedjebrottning, tempot är lite högre än vanligt. Del Rey lugnar klokt ner Haze och matchen och kontrollerar allt, påminner lite om Bryan Danielson i dessa sekvenser. Matchen är ibland stiff och ibland försiktig men överlag en bra dammatch. Gillar slutet där Del Rey sätter en "Axe Kick" rakt på en sittandes Daizee Haze´s skalle. Riktigt brutalt.

Nästa match bjuds vi på The Vulture Squad som idag representeras av Jigsaw och Ruckus, följd av Julius Smokes och Mercedes Martinez. Jag är inte alls ett fan utav Ruckus, på tok för mycket flip-flop och meningslösa volter, inte alls min kopp av the. The Vulture Squad möter idag några av deras största rivaler och fiender No Remorse Corps, Davey Richards och Rocky Romero för att vara exakt.

Matchen gäller de prestigefyllda tag-titlarna, Rocky Romero och Davey Richards är nya mästare efter att ha vunnit tiltarna från Jimmy Jacobs och Tyler Black från Age of the Fall. Har verkligen på känn att titlarna kan byta ägare ett antal gånger mellan alla dessa stall, ganska spännande faktiskt. Jigsaw och Davey startat matchen med små spännande och kreativ brottning, Ruckus kommer in och fuckar upp allt. Första han gör är att volta och flippa, är han hjärndöd? Trotts att Ruckus gör allt för att få sig själv att framstå som en wrestlingpajas innehåller den här matchen en del härliga sekvenser mellan Davey/Jigsaw och Romero/Jigsaw. Davey pinnat tillslut Jigsaw med en "Liger Bomb"

Titelmatcherna står nu som spön i backen. FIP mästaren Roderick Strong ska ännu en gång försvara sin titel mot sin dödsfiende Erick Stevens, denna gång är det en NO DQ match, och för att krydda till denna NO DQ match har ROH slängt in The Necro Butcher. Jag undrar om Strong vs. Stevens fejden kommer gå till historian som en av de absolut stiffaste fejderna i ROH och FIPs historia, dom håller inte tillbaka ett skvatt.

Den här matchen visar sig vara mycket mer än bara en bumprik tillställning. Trotts att det var en del bumps så användes dom relativt sparsamt och i fokus låg istället stiff brawling och chops, gillar även hur Roderick Strong improviserar. Otroligt stifft, förvånandsvärt bra. Minus dock i slutet när Roddy och Necro botchar två stycken "Gibson Drivers", en båda såg ganska otäcka ut, den första gav bordet vika och den andra var mitt i ringen men Necro landande ändå mitt på skallen.

Nu är det dags för kvällen och showens main event, och vilket main event det är sen. Den ständigt pågående fejden mellan ärkerivalerna Nigel McGuinness och Bryan Danielson fortsätter, denna gång är rollerna ändrade. Nigel är mästaren, och tackvare promon som ägde rum tidigare är även Nigel den hatade. Förhoppningarna är höga inför denna match, mycket tackvare deras match från ROH PPVn ROH Driven som jag gav topp betyg och rankade som den näst bästa matchen från 2007. Hoppas på en bra match, har dock svårt att tro att den kommer upp i ROH Driven och/eller ROH Unified klass.

Matchen har pågott i strax över 10 minuter, tio minuter som vanligt inneghållt teknisk och fysisk wrestling, Danielson har dock hållt vad han lovat och inte attackerat Nigels huvud. Men efter tio minuter sätter Dragon ett "Backdrop" på Nigel vilket skadar hans huvud, enligt honom själv. Publiken blir rasande då Nigel inte vill fortsätta, britten McGuinness chockar alla när han golvar domaren och får sig själv diskad, enbart för att slippa brottas. Publiken rasar samtidigt som man hör Danielson ropa "No fucking way!".

Nigel stoppas påväg ut från showen av Austin Aries, Roderick Strong, Delirious och Kevin Steen som inte finner sig i hur McGuinness beter sig som mästare, antingen slåss han mot alla dom eller går tillbaka till ringen och brottas sin lovade titelmatch som en man, matchen fortsätter. Publiken hatar verkligen Nigel McGuinness som aldrig förr.

Bryan Danielson håller vad han lovar från start till mål, inte en ända attack mot huvudet trotts guldlägen. Nigel använder sedan sitt huvud som vapen när han skallar Bryan Danielson och det blir uppenbart att Nigel ljugit om hur allvarligt han skalle var skadad. Nigel vinner en teknisk väldigt välbokat "wrestlingsaga". Ett nytt kapitel har skivits i den ständigt pågående Nigel/Dragon sagan, en av de hetaste och mest intressanta fejderna de senaste två åren.

Bra och framförallt välbokad show. Fyra matcher som höll ganska hög nivå till hög nivå, jag kan inget annat än att rekomendera denna wrestlingshow.



Delirious vs. The Human Tornado slutade i NO CONTEST
-
Jimmy Jacobs & Tyler Black def. Delirious & The Human Tornado
** 1/4
Brent Albright def. El Generico
** 3/4
Kevin Steen def. Joey Matthews
**
Austin Aries def. Go Shiozaki
*** 1/2
SHIMMER Championship Match:
Sara Del Rey def. Daizee Haze
** 1/2
ROH World Tag Team Championship Match:
Davey Richards & Rocky Romero def. Jigsaw & Ruckus
***
FIP World Championship, NO DQ Match:
Roderick Strong def. The Necro Butcher & Erick Stevens
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Bryan Danielson
*** 3/4

ROH Glory by Honor VI: Night 1
Jimmy Jacobs står tillsammans med sina kumpaner Tyler Black, Lacey och självklart The Necro Butcher framför "Independence Hall", eller något i den stilen och snackar om revolution. Vissa killar gillar flugfiske, vissa gillar motorer men Jacobs älskar att prata om revolution, det är en sak som är säker. En ganska bra promo om jag ska vara helt ärlig. Måste även flika in med att The Age of the Fall är ett stall som ständigt blir mer och mer intressant, dom är något jag kommer hålla ögonen på framöver.

Nu är det dags att starta en show som är en av ROHs absolut största, om inte största show. Kommentatorerna rabblar gamla minnen ifrån tidigare Glory by Honor shower som t ex Samoa Joes debut, Terry Funk och Mick Foley framträdanden och kvällen då Bryan Danielson blev mästare, denna kväll innehåller även den något minnesvärt då den levande legenden Mitsuharu Misawa gör ROH debut.

Första matchen för aftonen blir Brent Albright och BJ Whitmer som representerar sitt stall Hangmen 3 mot sina nya fiender Kevin Steen och El Generico. Elakingarna anfaller Steenerico direkt och matchen drar igång. El Generico har en ganska ärrad kropp efter den nyligen avslutade fejden emot Briscoes där han ibland tog lite väl stora bumps. Kevin Steen taggas in till en enorm pop och har publiken i ryggen, när hände detta? Kevin Steen är otroligt över som face, även i ROH, tyldigen.

El Generico och Kevin Steen vinner en bra öppningsmatch som spinner vidare på fejden, Steen pinnade BJ Whitmer efter en av de mest brutala "Senton Bombs" jag sett, Shane Hagadorn lackar ur och kastar pulver i ansiktet på Steenerico. Hangmen 3 delar ut ett "Half-Nelson Suplex" och en "Brainbuster" till snällingarna efter matchens slut.

Nästa match på denna storgala är mellan två CHIKARA-Pro profiler, Claudio Castagnoli tar sig ann Hallowicked. Matchen börjar inte helt oväntat med vacker kedjebrottning, CHIKARA-style... Med en massa vältajmade arm-drags med andra ord.
Denna match visar sig bli en av Hallowickeds bästa singelmatcher i ROH men det fina flytet dom hade i början kommer av sig lite, Claudio vinner via "European Uppercut". Larry Sweeney är givetvis inte sen med att "regna på Claudios parad", Sweeney vill köpa loss Claudio från hans ROH kontrakt så att Sweeney slipper se honom, Sweeney är ju trotts allt en snäll snubbe, enligt han själv.

Nästa match är mellan No Remorse Corps medlemmen Davey Richards och Delirious.
Denna match saknar riktigt flyt men blixtrar till med lite godbitar då och då, bland annat en verkligt oväntat "STO" från Davey Richards samt en megastiff "Panic Attack!" ifrån Delirious. Gillar även de nya inslagen i Davey Richards arsenal med aggresiva armbågs och headbutt-attacker. Matchen växer med tiden och efter att Davey Richards låst ett armlås på en utslagen Delirious vilket tvingar dommaren att stoppa matchen kommer jag på mig själv att tänka att detta var en bra match, och det var det, det var en bra match.

Showen fortsätter nu i No Remorse Corps tecken när de Rocky Romero och Roderick Strong utmanar Jay och Mark Briscoe för deras tag-titlar. Sekunder efter brödernas entré börjar ett massivt "Man up" rop ifrån publiken, Briscoes har som vanligt publiken med sig. Detta är även en av de första matcherna för Mark Briscoe efter sin fotskada som hon drog på sig efter en mc-olycka.

Matchen är de första tio-tolv minuterna ganska ljummen och känns som en match jag kommer att ha glömt bort ganska omgående. En liten "highlight" i matchen är när Roddy Strong drar på en av sina "chops" på Jay Briscoe, en av de mest högljudda "chops" jag hört, lät som ett satans pistolskott. Slutet kommer aningen plötsligt, publiken verkar vara väldigt nöjda då dom precis avnjutit en uppvisning i "movez" av deras favorit tag-team. Detta var en match som innehöll väldigt lite av värde och lite för mycket moves som saknade mening. Utan tvekan det sämsta titelförsvaret av Briscoes tag-titlar hittils.

Efter matchen stormar The Age of the Fall ringen och tar kontroll över Briscoes, Roderick Strong och Rocky Romero gillar inte läget och Roddy puttar Jacobs över hela ringen istortsett, vi har oss en tvättäkta stand-off mellan två stycken elaka stall då plötlsigt det nya, tråkiga, ointressanta och hittils fruktansvärt misslyckade stallet The Vulture Squad stormar ringen.

Ett brawl bryter ut och NRC bråkar med Briscoebröderna såpass att dom lämnar ringen och 3 vs. 3 matchen mellan The Vulture Squad och The Age of the Fall börjar nu. Non-stop action, verkligen inget annant. Non-stop! Tyler Black och Jigsaw ser riktigt bra ut men annars är höjdpunkten slutet på matchen när Jimmy Jacobs stormar fram till en golvad Jigsaw och drar på en "choke" för segern.

Totalt kaos utbryter efter matchen då alla stall hatar alla stall, typ. Jimmy Jacobs, Tyler Black, Necro Butcher, Jigsaw, Jack Evans, Ruckus, Davey Richards, Roderick Strong, Rocky Romero, Briscoebröderna, Brent Albright, Shane Hagadorn, BJ Whitmer, Delirious, Kevin Steen & El Generico. Låt dykfesten börja! Delirious börjar och sen fortsätter det, alla dyker ur ringen på den fightande klungan utanför ringen. The Vulture Squad står tillslut kvar i ringen och tar emot publikens applåder.

Nu är det dags för en av kvällens stormatcher, sista och avgörande kampen i Bryan Danielson och Austin Aries bäst-av-tre serie. Deras matcher ifrån Boston och San Fransisco var tekniska wrestlingfester, Bostonmatchen var enligt mig en av 2007s absolut bästa matcher. Höga förhoppningar? Ja!

Publiken startar denna match med duellerande chants, riktigt mäktigt. Denna publik har varit het ända sedan öppningsmatchen. Matchen är som väntat teknisk och fysisk, Aries ska göra sitt dyk ut ur ringen när Dragon plötsligen blockar dykförsöket med ett knä rakt i nyllet på sin motståndare. En rakt upp och ner bra match, den saknade det lilla extra som dom två tidigare matcherna hade, framför allt den första, Bostonmatchen. Denna bäst-av-tre serie är något jag rekomenderar till alla som gillar "wrestling as a sport", riktigt bra matcher allihopa.

"Speakern" säger nu att det är Misawadags men Larry Sweeney och Chris Hero promenerar ner till ringen med andra planer. Snacka om party-poopers.
Sweet & Sour Inc snackar och dom har tydligen rätt till en titelmatch för Chris Hero, Nigel McGuinness är skadad och kan inte brottas så Chris Hero "badmouthar" mästaren i väntat på att engelsmannen ska komma till ringen.

Sweeney och Heror snackar till sig en match då McGuinness känner sig tvingad att visa att han inte är en mes. Så det så. Intressant match. Hero vinner fast Nigel hade fötterna på repet vilket får domaren att ändra beslutet, publiken exploderar nästan. Ganska annorlunda, väldigt underhållande.

Nu tillsist är det dags för matchen vi alla väntat på, det stora NOAH-main eventet. Naomichi Marufuji och Takeshi Morishima mot KENTA och självaste Mitsuharu Misawa. Den levande legenden Misawa får ett minst sagt varmt välkomnande, härligt att se och höra. Misawa verkar till och med le. När Misawa (kommer nämna honom många gånger, han är verkligen center of attention) taggas in kokar byggnaden och enorma "Misawa"-chants tar form. Marufuji håller för sina öron för att förtydliga hur högljudd publiken är som alla håller på att marka i brallan samtidigt. Väldigt häftigt.

Matchen pushades som en Budokan Hall main event typ av match och både på pappret och matchmässigt var detta exakt vad det marknadsfördes som. Ingen brottare höll tillbaka något. Alla brottare krigade till en 30 minuters oavjord match, kvällens bästa match och en minnesvärd match, helt klart.

Detta var första wrestlingshowen jag kollade på iår, 2008, och förut svalde jag en hel show på en dag och märker nu att denna recension tog mig 3-4 dagar att skriva ihop. Tittar inte på wrestling lika ofta och inte alls i samma glupska tempo. Vilket fall som helst var detta en bra wrestlingshow, kan inte annat än att rekomendera den.


Kevin Steen & El Generico def. BJ Whitmer & Brent Albright
** 1/2
Claudio Castagnoli def. Hallowicked
** 1/4
Davey Richards def. Delirious
***
ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Roderick Strong & Rocky Romero
** 3/4
Jimmy Jacobs, Tyler Black & The Necro Butcher def. Jack Evans, Ruckus & Jigsaw
** 1/2
Austin Aries def. Bryan Danielson
*** 1/2
ROH World Championship Match:
Nigel McGuinness def. Chris Hero
** 3/4
Mitsuharu Misawa & KENTA vs. Naomichi Marufuji & Takeshi Morishima slutade i 30-Minute DRAW
*** 3/4

ROH Man Up
Ring of Honors tredje pay-per-view, denna går under namnet Man Up vilket kan vara aningen förvirrande då ROH förut hade en show som gick under namnet ROH Time to Man-Up. Denna show ser på pappret väldigt intressant ut med första och sista ladder matchen i ROHs historia, Morishima vs. Danielson II, ytterligare ett PPV besök av Naomichi Marufuji samt stallkriget verkar hetta upp.

Publiken är het men inte dryg, underbar kombination. Den publiken som varit på de två tidigare PPVerna har varit glödheta dom med men varit väldigt dryga med sina "This is awesome"-chants och allt vad det innebär. Den taggade publiken bjuds nu på PPV och öppningsmatchen är en internationell fyramanna match där Marufuji representerar Japan, Nigel England, Claudio Schweiz och Chris Hero representerar USA.

Matchen börjar relativt långsamt för att sedan öka i tempo ganska mycket, Marufuji bjuder inledningsvis på en skum duell emot Claudio med någon "springboard-klämma-skalle"-move. Det märks att det är PPV då både Naomichi Marufuji och Nigel McGuinness dyker ur ringen, dessa herrar dyker istortsett aldrig ur ringen i sina ROH matcher, kändes lite onödigt, inget som varken höjde eller sänkte matchen, kändes bara ondödigt.

Efter att Claudio och Marufuji haft ett spännande krig om vem som ska få övertag, lite lariat spots från Nigel så fångar Claudio tillslut upp Marufuji i "Riccola Bomb" och bombar NOAH-profilen i mattan. Chris Hero, Claudios dödsfiende, hinner inte bryta räkningen så han slänger sig på domaren istället, Claudio blir upprörd, får sen smaka på "Lariat" av Nigel och förlorar. Chris Hero snuvar alltså Claudio på seger och gör att schweizaren torskar. Fejden mellan de forna lagkamraterna Chris Hero och Claudio Castagnoli fortsätter.

Tre matcher på gång, någonting som beskrivs som "Challange Series" mellan stallen Resillience och No Remorse Corps, första matchen blir snällingarnas flygare Matt Cross emot elakingarnas striker Rocky Romero.
Kul början på matchen när dom stiffar på med örfilar och chops. Matt Cross har agerat slagpåse genom hela fejden och det fortsätter här, Romero knockar Cross med sin "KO Kick" och säkrar en poäng till No Remorse Corps.

Nästa match i denna singelmatch duell är Austin Aries mot Roderick Strong, dom meddelar genom speakern att Aries representerar Resilience men då hoppar Roddy finurligt nog ur ringen och skickar in sin kompis Davey Richards att anta utmaningen istället.
Bortsett ifrån slutet var detta en otroligt omväxlande match, ofta som matcherna rivstartar och håller högt tempo i ROH (kanske inte matcherna med Aries och Davey nödvändigtvis) från start till mål. Jämn och underhållande match som Austin Aries tillslut vinner efter en "450 Splash" vilket innebär att det är kvitterat mellan stallen.

Nu är det dags för Erick Stevens att försöka göra sin ledare och mentor Austin Aries stolt när han möter Roderick Strong i sista och avslutande singelmatchen i denna "Best of 3 Series". Hört mycket bra om Strong och Stevens match nere i FIP och har därav ganska höga förhoppningar ändå. Matchen är hårdhänt och stiff från start till mål, Roderick Strong har de senaste månaderna verkligen lyckats med att framstå som en kille som har en kärlek till att skada folk. Erick Stevens som tappert försöker göra sin mentor stolt sparkar ur stora moves upprepade gånger, Strong är dock för hårdhänt och rutinerad och vinner en väldigt underhållande match. No Remorse Corps besegrar Resilience i denna utmaning med totalt 2-1 och har fortsatt övertag i denna hatfyllda fejd.

Danielson åkte på en ordentlig ögonskada emot Takeshi Morishima i New York på showen ROH Manhatten Mayhem II i vad jag anser är en av årets bästa matcher, ikväll återvänder Danielson efter viss tid på bänken och utmanar återigen Takeshi Morishima i en rematch. Detta kommer säkerligen bli en spännande match, chanserna att den kommer upp i samma nivå eller överträffar nivån på deras första match är inte stora, då jag som bekant tyckte den var fenomenalt bra.

Bryan Danielson kommer till ringen med lapp för ögat för att skydda och dels för att förtydliga att ögat är skadat. Morishima har innan PPVn gått ut med att han inte kommer att attackera Danielsons skadade öga. Publiken är het och matchen är fysisk, mot slutet tror publiken vid ett antal gånger att Danielson vinner, men Morishima är svårpinnad. Morishima är nära att torska några gånger och tänker säkert "Orka fairplay" och attackerar American Dragons skadade öga med ett regn av armbågar, domaren är tolerant men blir efter ett tag tvungen att stoppa matchen, Morishima vinner återigen. Kändes dock som att utmaren för första gången under Morishimas title-reign lyckades styra matchen och mot slutet så var det den annars så dominanta Takeshi Morishima som i panik avslutade matchen på ett fult sätt för att hålla kvar titeln. Riktigt bra match, även en väldigt bra bokad match.

Nu är det dags för en av årets mest hajpade matcher, jag är nu innan matchen ganska mätt på Briscoes och Steenerico, speciellt emot varandra vilket är ganska synd då deras fejd kanske är årets bästa, riktigt bra bokad fejd. De senaste matcherna har tyvärr kännts upprepande och overkill, blir svårt för den här matchen att bli upprepande då detta är första och ända gången en laddermatch tar plats i ROH, men overkill står nog på kvällens schema.

Matchen börjar med brawling utanför ringen, precis som det vi sett i det tidigare fighterna och det känns nu inledningsvis väldigt upprepande då dom använder spots som de använt 2-3 gånger förut, tyvärr. Väl i ringen får vi se en hel del fräscha ladder-spots, det som är tråkigt med detta är publikens alltid lika efterblivna "This is awesome"-chants. Man behöver inte alls vara ett geni för att konstatera att detta är fyra lirare som kommer ha riktigt ont i kroppen när de vaknar dagen efter, dom bumpar för kung och fosterland.

Matchen kunde inte leva upp till den enorma hajpen men var fortfarande en bra laddermatch. Aningen overkill var det negativa, det positiva var att dom med hjälp av bland annat stiff brawling lyckades förmedla hatet mellan de två lagen. Måste även säga att matchen verkligen kändes farlig när brottarna gick fram till varandra då och då och kollade hur sina lagkamrater mådde. En bra laddermatch som sagt, men inge ***** eller **** 1/2 som folk på ROHs forum säger, men glöm inte att jag som sagt är ganska mätt på Briscoes vs. Steenerico. Skulle du plocka upp enbart den här matchen och inte alla de tidigare matcherna (de är många, 5-6 stycken ungefär som alla påminner om varandra) så skulle du nog uppskatta denna drabbning mycket mycket mer.

Efter matchen avslöjas Project 161 och stallet Age of the Fall träder fram och attackerar Briscoes samtidigt som deras maskerade anhängare vrålar att dom vill se Briscoes dö. Necro Butcher stormar in i ringen och ansluter sig till det nya stallet Age of the Fall. Slutscenerna går att se på ROHs hemsida, de är bortklippta ifrån showen då det är aningen stötande.
Avslutningsvis så var detta en bra show, håller dock ROH Driven som Ring of Honors hittils bästa PPV.



Nigel McGuinness def. Claudio Castagnoli, Naomichi Marufuji & Chris Hero
***
Rocky Romero def. Matt Cross
** 1/2
Austin Aries def. Davey Richards
***
Roderick Strong def. Erick Stevens
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Takeshi Morishima def. Bryan Danielson
*** 1/2
ROH World Tag Team Championship, Ladder War Match:
Jay & Mark Briscoe def. Kevin Steen & El Generico
****

ROH Manhatten Mayhem II
Denna stora Manhattenshowerna är alltid fint ihopsnickrade vad gäller bokning, något som man klart och tydligt märker när vi bjuds på en på pappret mycket intressant öppningsmatch mellan de två relativrt nya ROH lagen Stevens & Cross samt Quackenbush & Jigsaw. Skulle man ta bort alla efterblivna "this is awesome" rop så skulle jag fullkomligt älska ROHs Manhattenpublik, dom kan få vilken match som helst att bli snäppet bättre.

Denna match är det fart i från start till mål, Resilience jobbar på den mindre erfarne Jigsaw tills han kommer loss och taggar in sin mentor Quackenbush, publiken poppar. Spännande match då båda lagen ligger på ungefär samma nivå, på förhand väldigt svårttippad. Erick Stevens pinnar tillslut Jigsaw med en "Doctor Bomb", matchen höjdpunkt i spot-väg var när en "Jig N Tonic" kontrades till en "Canadian Destroyer"-variant. Väldigt oväntat.

Jimmy Jacobs comeback-turné fortsätter och han möter oetablerade ROH brottare och folk ifrån ROHs wrestlingskola. Idag möter Jacobs Mitch Franklin, mannen som håller "Top of the Class" trofén. Inte lika svårtippat som matchen innan. För er som inte är så insatta i Ring of Honor så åkte Jimmy på en allvarlig knäskada i en stålburs match mot BJ Whitmer i april iår och testar nu knät i lite lättare matcher. Den föredetta heelen Jacobs får mycket kärlek ifrån publiken vilket bevisar att han utan problem skulle kunna funka som face igen nu efter skadan.

Jacobs vinner väldigt väntat den här matchen emot eleven Mitch Franklin som verkligen kändes som en elev. För andra showen irad så drar Jacobs fram en ny avslutare ifrom av en "Choke", knät kanske inte håller för "Contra Code", vad vet jag.

Fulingstallet Hangmen 3 kommer nu ut och det syns verkligen att hur elaka dom är, ett gäng brawlers rakt igenom. Adam Pearce, BJ Whitmer och Brent Albright. Minst sagt en frisk fläkt bland alla high-flyers.

Publiken var taggad inledningsvis i denna match men försvann in mot mitten för att komma tillbaka mot slutet, precis som matchen. Hangmen 3 fick se riktigt riktigt bra ut i sin debut match tillsamans, BJ Whitmer pinnar Pelle för att sedan förstöra honom efter matchen. Pelle Primaeu kommer antagligen vara bänkad ett tag i denna angle då han blev ordentligt misshandlad.

Match nummer fyra på denna storshow är en match mellan den brittiska sensationen PAC och Davey Richards. Denna match har fått både bra och dålig kritik, framför allt för att folk påstår att Davey avsiktligt imiterar Chris Benoit matchen igenom. Detta blev jag påmind av då jag hörde publiken ropa "Benoit" efter att Davey satt en serie av "German Suplexes", vilket han brukar göra.

Hursomhelst så brukar PACs matcher i USA kännas som uppvisningsmatcher där PAC visar upp vad han går för och imponerar på publik, det här kändes tvärtom. Davey Richards imponerade någon enormt. Fint flyt i allt han gjorde, älskade även hans stiffa armbågs-utbrott han fick på en liggande PAC. Riktigt hårdhänt. Matchen var stiff och hård och när matchen väl var slut blödde PAC ut munnen och Davey Richards blödde lätt ifrån skallen efter en headbutt-attack. Davey Richards vann välförtjänt denna underhållande fight.

Nästa match på showen är en match mellan de föredetta vännerna och medlemmarna i stallet Generation Next som idag är fienden och rivaler. Roderick Stong, Jack Evans och Austin Aries möter varandra i en tremanna match. Innan matchstart presenterar Jack Evans den förste medlemmen i hans nya stall, Vulture Squad, Julius Smoke.

Matchen är ganska spattig och spottig, ett stort plus är dock att Roderick Strong tidigt i matchen ställer upp ett bord mellan ringens utsida och publiksargen. 2-3 gånger i matchen så kämpar olika deltagare för att slänga en annan genom bordet men misslyckas, lika spännande varje gång.

Matchen sjunker mycket när Aries råkar golva domaren, väldigt olikt ROH och Jack Evans nya stallkompis Ruckus kommer. Jag avskyr Ruckus. Ring of Honor behöver icke fler high-flyer, speciellt inte Ruckus. Austin Aries vinner den här matchen efter att totalt kaos utbryter då Ruckus, Richards, Stevens och Cross alla stormat ringen för att skydda sina kumpaner.

Sjätte matchen på showen är tyvärr en match innehållandes Ruckus. Jag kan faktiskt inte med honom alls. Snubben som ska jobba åt honom är tydligen stackars Eddie Edwards som visat sig vara riktigt intressant, tråkigt att han ska behöva jobba åt sånt skräp som Ruckus.

Dave Prazak berättar för tittarna att Ruckus är känd för sin "flipping ability". Inte riktigt vad ROH behöver idag, fler brawler färre flyers om du frågar mig. Ruckus vinner efter någon slags "corkscrew", Eddie Edwards såg åter igen bra ut annars inget positivt.

Nu är det äntligen dags för matchen Claudio Castagnoli längtat efter länge, han ska efter 8-9 månaders uppbyggnad äntligen få lägga vatnarna på rivalen Chris Hero. Hero har under året vänd många Hero-hatare till Hero-fans vilket märks tydligt, innan matchen hör man deullerande chants för Chris Hero. "Fuck you Hero" kontras med "Lets Go Hero".

Claudio får svårt att ta kontrollen och Hero dominerar stora delar av matchen, mycket tackvare sina kumpander utanför ringen, Daizee Haze springer ner till ringen för att hålla ett öga på Chris Heros kumpan och hennes rival Sara Del Rey. Matchen var hygglig men jag är övertygad om att de båda kan leverera en några snäpp bättre match, efter matchen säger Claudio som vann matchen efter "Riccola Bomb" att fejden är över. Han har bevisat för alla att han kunnat slå sin rival. Jag gissar på att Hero och Sweet & Sour Inc vägrar att fejden slutar så här.

Dags för aftonen första titelmatch då Bryan Danielson äntligen utmanar Takeshi Morishima om ROHs världstitel. Märker direkt när Dragon drar av sig sin entrédress att han av någon konstig anledning har "kick pads" på sig. Varför? Visar sig sen att han har tagit sig ann en slags "semi-shooter" stil med några verklighetstrogna submissions och sparkar i mängder. Smakar ganska surt när jag inser att världens kanske bästa tekniker försöker modernisera sin wresltingoffensiv med för mycket MMA-influenser. Känns inte helt rätt om jag ska vara ärlig.

Trots Bryan Danielsons oväntade byte av wrestlingstil så är matchen otroligt spännande och hård och tillsammans med en glödhet publik blir det här en av årets bästa matcher och förmodligen ett av de bästa försvaren av ROH titeln någonsin. Rekomenderar denna match i allra högsta grad. Varken Danielson eller Morishima håller tillbaka ett skvatt, det negativa med det var att Danielson åkte på en duktig ögonskada.

Vi har sett dom i vanliga tag-matcher ett antal gånger, i har sett dom i en Street Fight, vi har sett dom i en Steel Cage och vi ska nu se dom i en 2/3 Falls Match. Om sanningen ska fram så är jag ganska mätt på Briscoes vs. Steenerico och framför allt på Briscoes, hoppas att den här matchen varierar sig en aning ifrån de tidigare krigen.

Matchen går i vågor, ibland är jag helt inne i den och köpte det mesta dom gör och tycke att det är en allmänt bra match. Ibland känns det verkligen segt och upprepande. Början och slutet är det positiva med matchen, framför allt scenera som utspelar sig efter drabbningen som lägger upp för deras kommande Ladder Match. Annars kan man summera denna relativt underhållande match som en vild bumpig spotfest med en lätt touch av overkill, tyvärr.

 


Erick Stevens & Matt Cross def. Mike Quackenbush & Jigsaw
** 3/4
Jimmy Jacobs def. Mitch Franklin
* 2/3
Adam Pearce, Brent Albright & BJ Whitmer def. Delirious, Pelle Primaue & Nigel McGuinness
** 2/3
Davey Richards def. PAC
*** 1/4
Austin Aries def. Roderick Strong & Jack Evans
** 1/2
Ruckus def. Eddie Edwards
* 3/4
Claudio Castagnoli def. Chris Hero
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Takeshi Morishima def. Bryan Danielson
**** 1/2
2/3 Falls ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Kevin Steen & El Generico (2-0)
*** 2/3

ROH Death before Dishonor V: Night 1
Denna show är en av de shower jag sett fram emot mest iår med matcher som den uppskjutna Danielson vs. Sydal, Hero vs. McGuinness under Puretitle-rules, Morishima vs. Castagnoli samt Briscoes vs. Steenerico i en Street Fight. Måste även prisa ROHs webbutik innan jag börjar denna recension, utöver deras ständiga rabatter och kampanjer så är leveransen vansinnigt snabb, ifrån Bristol Pennsylvania till Västerås Västmanland på 5 dagar.

Denna show som är förbundets stora sommarshow börjar med att Davey Richards ifrån det elaka och brutala fulingstallet No Remorse Corps mot en av stallets stora fiender, Jack Evans. Davey avbryter elak som han är direkt Evans breakdance-rutin han kör innan matchstart och de börjar vilt slåss. Högt tempo och mycket fram och tillbaka, Davey ser hungrig ut precis som han gjort de senaste månaderna. Kan inte riktigt med Evans och förstår inte varför han är så över som han är i både USA och Japan, han slarvar som vanligt en del även i denna match.

Evans ska avsluta efter en jämn kamp med sin matchdödare "630 Splash" men precis när han ska splasha Richards kommer de andra medlemarna ifrån Richards stall Roderick Strong och Rocky Romero in och puttar ner Jack ifrån ringhörnan och börjar misshandeln. En typsik dag på jobbet för en elak No Remorse Corps medlem, men misshandeln avbryts då Austin Aries, Erick Stevens och Matt Cross kommer till Evans undsättning. Evans säger till The Resilience att han faktiskt inte alls behöver någon hjälp och snart kommer fixa ett eget stall.

Showen fortsätter med en No1 Contender Match för damtiteln SHIMMER Championship, deltagarna är Lacey och Daizee Haze som året igenom haft en hatfylld fejd i ROH. Matchen är bra och vi bjuds på stabil dambrottning, det ända jag kan klaga på i just denna fight är att dom ibland är väldigt försiktiga i utförandet av grepp och direkt efter det stiffar på varandra hårt med armbågar och chops. Är väl egentligen ett lyxproblem om man kan klaga på sånna saker i en dammatch. Lacey vinner matchen, denna match är dock snäppet sämre än deras drabbning som slutade oavjort på ROH Domination.
Lacey möter "American Angel" Sara Del Rey på nästa show.

Match tre på denna show är Nigel McGuinness mot Chris Hero i en match med regler ifrån Puretiteln. Utöver att typen av wrestling som används i dessa matcher är klassisk teknisk brottning, brottning med lite europeisk touch nästan är att man har 3 ropebreaks var, när man använt dom har man självklart inga kvar alls och får klara sig bäst man kan. Knytnäveslag är strängt förbjudna, blir du påkommen att boxa sin motståndare får du en varning, gör du det ytterligare en gång snuvas du på ett dyrbart ropebreak.

Detta är en match som då och då skadas väldigt mycket av Chris Heros smålöjliga ROH-gimmick där han jämnt måste visa upp sina trix han kan göra. Det bjuder sällan upp till match. Hero och McGuinness bjuder efter en del oundvikligt trams ifrån hero på fin fin teknisk brottning och man får flashbacks ifrån alla McGuinness titelförsvar av den nu pensionerade puretiteln. Mitt i matchen släcks hela arenan ner och en röst meddelar alla tittare och publik att "Project 161 is coming, Project 161 is real!".

Chris Hero vinner tillslut denna tekniska tillställning efter att ha fuskat bort samtliga av McGuinness ropebreaks med hjälp av sina lakejer Larry Sweeney och Tank Toland. McGuinness kämpar som vanligt tappert men får tillslut klappa ut till "Hangmangs Clutch". Stor seger för Hero och ytterligare en torsk för McGuinness. Bra match dock, kul med en purewrestling match igen.

6-Man Mayhem står på schemat som är en väldigt vanlig utfyllnadsmatch i ROH där en massa brottare, ofta ny talang får chans att visa publik och DVD-köpare vad dom går för. Något som brukar vara ett signum för dessa multiman matcher är högt tempo och bra action men idag funkade det inte riktigt. Matchen fick dock ut ett upplägg mellan Delirious och Brent Albright samtidgt som Matt Cross fick pinna en brottare i en ROH ring efter att non-stop fått agera slagpåse åt No Remorse Corps.

Jigsaw som jag prisar ofta och flitigt var ganska dålig i denna match tillsammans med Pelle Primeau, Cross vann som sagt efter att ha pinnat NOAH-bekantingen Eddie Edwards. De senaste fyra-fem 6-Man Mayhem matcher jag sett har varit väldigt bra så mina förhoppningar var kanske lite för höga på denna match.

Varje show, eller nästan varje show åtminstone har en Resillience vs. No Remorse Corps match och det har även denna, tredje showen irad Austin Aries får chans att lägga vantarna på Roderick Strong när Aries och Stevens möter Strong och Romero. Austin Aries som varit glödhet sedan sitt återvändande till ROH såg ganska vilsen ut i denna annars ganska roliga match, han verkade även dragit på sig en skada. Skulle dock kunnat vara en välutförd work lika gärna.

Erick Stevens visar återigen varför folk kallar honom "framtiden för Ring of Honor" i en match där både Rocky Romero och Roderick Strong stiffar för kung och fosterland. Matchen slutar när Austin Aries trotts skada lyckas sätta sin "450 Splash" på Romero. Aries har aldrig riktigt lyckats få en duglig revansch på sitt superfiende Roderick Strong. Resillience tar en viktig seger emot No Remorse Corps inför deras stora Street Fight som äger rum på nästa show.

Matt Sydal mot Bryan Danielson som är nästa match på showen bokades ursprungligen till en annan show men blev vad jag förstår uppskjuten till denna show. Många ROH-fans såg fram emot ett eventuellt titelförsvar av ROH-titeln när Dragon var champ mot just Matt Sydal vars karriär gick spikrakt uppåt vid den tiden.

Denna match domineras ordentligt av den tekniske Bryan Danielson efter att de båda brottarna startat på Matt Sydals vilkor med lite högre tempo ala Dragon Gate för att sedan sakta ner ordentligt, precis så Danielson gör när han tar kontroll i matcher. Denna match som såg ut att bli en livad fight var ganska seg på sina ställen och Sydal hade förvånadsvärt lite att säga till om, Matt Sydal som förövrigt sett riktigt matt och nästan deppig ut de senaste 3-4 showerna är även här slö för att vara Sydal i denna match. Danielson drar fram en ny finsiher "Triangle Choke" med inbakad armbågsattack som verkar vara en finisher han kommer använda mycket i framtiden.

Nu är det dags för ett titelförsvar av ROH titeln när Takeshi Morishima tar sig an den glödheta publikfavoriten Claudio Castagnoli. Visst, BJ Whitmer och Nigel McGuinness har fått på nöten av Morishima i titelförsvar men annars har monstret ifrån Japan klarat sig undan de större brottarna men ikväll är det två big men som gör upp om titeln.

Hade inte speciellt höga förhoppningar med Claudio på ROH Respect is Earned, ROH Driven, ROH Race to the Top Night 1 & 2 och förhoppningarna för ikväll var inte speciellt höga heller. Jag får nu tänka om och höja ribban lite grann när det kommer till hur jag ser på Claudio då denna match likt hans tidigare visar sig vara riktigt bra, ett av de absolut bästa titelförsvaren för Morishima.

Claudio som är sjukt över visar prov på enorm styrka när han utan större problem sätter en fet "Giant Swing" på Morishima, publiken blir helt vild. Morishima och Claudio bjuder verkligen upp till dans och jag tappar fullkomligt hakan när Morishima kontrar en "Riccola Bomb" till ett "sitta-på-bröstet-pin-försök" som om det vore Claudio vs. Random Highflyer.

Jämn och tight match och en hårt kämpande Claudio ser en lucka och drar på en stor stor "Riccola Bomb" och går för pinfall, 1.... 2.... 3! NEJ! Det var inte 3, det var 2.999 men stora delar av publiken tror fortfarande att Claudio vunnit men lugnar ner sig när det ser att Morishima sakta reser sig. Ord kan inte beskriva hur nära Claudio var på att snuva Takeshi på titeln, Morishima är nu en utsliten och mer mänsklig champ än Morishima för ett halvår sedan. Morishima går segrande ur denna fight med nöd och näppe, hur länge kan den tidigare så dominanta mästaren hålla titeln? Folk kommer allt närmare seger än någonsin.

Här har vi en match som är en av de matcher jag sett fram emot mest under detta år, Briscoes vs. Steenerico i en Street Fight. Och ja, den var så vild som vi räknat med. Ja, ingen höll tillbaka. Ja, det här är en av årets bästa matcher. Nej, den var inte bättre än Briscoes vs. Samoa Joe & Homicide Street Fighten på ROH Motor-City Madness. Eller var den?

Hela jag vill ge matchen högre betyg men av någon anledning kan jag inte. Matchen innehåller två lag som verkligen hatar varandra till max, finns inte mycket mer att säga. Steen och El Generico tar hem en stor och för fejdens del viktig seger i en helt galen Street Fight.



Jack Evans def. Davey Richards (via DQ)
** 3/4
Lacey def. Daizee Haze
** 1/2
Chris Hero def. Nigel McGuinness
*** 1/4
Matt Cross def. Eddie Edwards, Pelle Primeau, Jigsaw, Brent Albright & Delirious
** 2/3
Austin Aries & Erick Stevens def. Rocky Romero & Roderick Strong
***
Bryan Danielson def. Matt Sydal
***
ROH World Championship Match:
Takeshi Morishima def. Claudio Castagnoli
*** 3/4
Boston Street Fight:
Kevin Steen & El Generico def. Jay & Mark Briscoe
*** 3/4

ROH Race to the Top Tournament: Night 2
Tuneringen är nu inne på sin andra och avslutande natt och showen öppas upp med första tuneringsmatche för aftonen när El Generico tar sig an Chris Hero. Lite snabb återblick från förra natten påminner oss om att Chris Hero slog ut Erick Stevens och El Generico slog ut Delirious. Chris Heros lite tramsiga ROH gimmick funkar tillskillnad ifrån natten innan väldigt bra och bjude inledningsvis på underhållning. Matchen är intressant hela vägen när tillslut El Generico lite överraskande pinnar Hero med en "Backslide" efter att ha varit riktigt riktigt nära på att blivit pinnad själv. Publiken står upp och apploderar när dom inser att deras favorit är klar för fortsatt deltagande.

Andra tuneringsmatchen är Pelle Primeau mot Davey Richards och detta är skandal ifall supertalangen Davey torskar emot den halvkackiga ROH-skolade ungtuppen Pelle. Det här är en tunering som Davey Richards mycket väl skulle kunna ta hem. Roligt innan matchen när Pelle råkar ha sunder sin Top of the Class Trophy och publiken vrålar "You fucked up!" till honom. Davey Richards ger lilla Peller en elak örfil innan matchstart vilket får Primaeu att se rött. Lillkillen kämpar som tusan i början och försöker ta komandot med Davey är tydligt det bättre av de två. Richards kopplar ganska snabbt efter Pelles adrenalinrush grepp om matchen och gör exakt vad han vill. Gillar slutet när Davey sätter en duktig "Tombstone Piledriver" på Pelle som knockar honom men isället för att räkna ut honom sätter han ett submission på stackaren och domaren blir tvungen att stoppa matchen.

Yes! Nu är det dags! Brent Albright möter Jack Evans i kvällens tredje match och jag håller verkligen tummarna för att Albright kommer ge Evans samma behandling som han unnade Matt Cross kvällen innan. "Albrights gonna kill you!" En minnesvärd spot i matchen var utan tvekan när Albright med hjälp av ett "Release German-Suplex" slänger ut Evans ur ringen. Dock inte så dramatiskt som det kan låta, ganska försiktigt och långsamt utfört men fortfarande väldigt häftigt. Evans får senare i matchen även smaka på ett bord plus att han klarar sig ifrån Albrights "Crow Bar" (stavning?) tre gånger! Evans vinner tillslut och jag känner mig lurad och besviken, Albright hade det här ju som i en liten ask.

Äntligen! Vi har sett det i CHIKARA, vi har sett det i CZW och vi får nu se det i ROH. Claudio och Quack i samma ring. Dom här två tillsammans är aldrig en dålig kombination, dom får fram det bästa ur varandra, varje gång.
Tuneringens utan tvekan bästa match hittils, natt 1s matcher även dom inräknade. Fint flyt i allt dom gör samtidigt som dom bjuder på otroligt kreativ och spännande wrestling. Det ända som gör mig gladare just nu är vetskapen om att ROH bokat Claudio vs. Quack II till kommande ROH-show. Claudio vinner efter att ha golvat indyguden Quack med en stor "European Uppercut".

Det är dags för semifinal och den första semin innehåller El Generico som hittils slagit ut Delirious och Chris Hero mot Davey Richards som slagit ut Jigsaw och Peller Primaeu. Det här är den semifinal av de två som på pappret ser bäst ut. Den här matchen leverar faktiskt. Detta är kort och gott en riktigt bra singelmatch, Davey stiffar på och Generico kämpar hungrigt och tappert emot matchen igenom tackvare det massiva publikstödet. Generico sätter tillslut en "Big Boot" i ringhörnan och nästan hela publiken ställer sig upp, Generico sätter "BRAINBUSTAAAAAAAHHH!!!" och publiken vrålar. Generico är klar för final, väldigt välkommet och väldigt överraskande. Publiken storälskade det.
Efter en sån här rykarmatch börjar man undra hur fasiken El Generico ska orka med finalen? Han lär vara helt slut i kroppen.

Seminal numerå zwei är Claudio Castagnoli vs. Jack Evans och visst Evans är en etablerad och erfaren ROH-profil som gjort mycket för förbundet men gillar ändå inte att han tagit sig så långt som han gjort. Finns inga tvivel om att den glödhete Schweizaren Claudio vinner.
Den här matchen kändes inte lång alls, Claudio var ganska anonym och Evans dök för kung och fosterland. Claudio vinner denna match likt sin första match efter att på en överraskande sett trixat in sin "Riccola Bomb". Finalen bör bli bra.

Högtid för att ta en paus ifrån den pågående tuneringen då det är dags för en 6-Man Mayhem Match innehållandes de utslagna brottarna ifrån igår, några av dom åtminsone. Kevin Steen, Jigsaw, Hallowicked, Erick Stevens, Matt Cross och BJ Whitmer ska göra upp i denna multiman match. Finns en god chans att mannen med den enorma "losing streaken" BJ Whitmer förlorar. Den här matchen som alla andra 6-Man Mayhem Matcher är snabba och intensiva och ofta ganska underhållande. Dom som imponerar mest i matcen är BJ Whitmer vars choppar ekade i hela byggnaden och Erick Stevens som fortsätter att visa glöd, även Jigsaw visar vad han går för och imponerar stort. Choo-Choo Stevens och Jigsaw hade en enormt härlig fighting sekvens emot matchens slut. Stevens pinnar tillslut just Jigsaw i en unerhållande match med sin "Doctor Bomb" (hette den så?).

Dags för den intressanta 10.000 $ tag-utmaningen. Team Danielson möter Team McGuinness. Dragons lag består av följande brottare: Matt Sydal, Jay Briscoe och Austin Aries samtidigt som Nigels lag innehåller dessa brottare Mark Briscoe, Delirious och Roderick Strong. Men då tänker nu självklart, det här funkar ju inte. Roderick Strong och Delirious hatar ju varandra? Visst gör dom det, under Team McGuinness entré snappar Delirous och tar tillfället i akt och hoppaf på sin fiende och lagkamrat för kvällen Roderick Strong. Hur ska det här sluta?

Svårt att låta bli att marka när de båda Briscoebröderna blir tvungna att fightas emot varandra. Dom håller inte en skvatt tillbaka och drar på aggresiv mattbrottning och superstiffa armbågar tills dom inser att de är idioti. Mark föreslår att dom ska dra och dricka öl vilket Jay tycker är en strålande idé. Alla andra deltagare blir givetvis rosenrasande och försöker stoppa alkoholfantasterna Briscoes men får smaka på diverse double-team moves. Publiken markar dock fetare än vad jag gjorde.

3 vs 3 har vi nu ett tag tills Delirious får övertaget i matchen mot Austin Aries och maglar honom i ringhörnan med "The Never Ending Story" till hans lagkamrat och fiende Roderick Strong stormar in i ringen, puttar undan Delirious för att fortsätta misshandeln på Austin Aries. Delirious snappar helt och en fight mellan lagkamraterna bryter åter igen ut som Delirious följer med Roddy backstage för att fightas. Nigel är ensam och kämpar tappert emot Bryan Danielson, Matt Sydal och Austin Aries.

Efter stor dominans ska Sydal avsluta kalaset med en "Shooting Sydal Press" på Nigel men blir nerputtad av Dragon som själv vill avsuta med en "Diving Headbutt", Aries ser detta och blir sur, Austin Aries puttar nu ner Danielson och sätter sin "450 Splash" vilket dödar matchen. Team Danielson tar hem matchen via Aries.

Nu är det finaldags mellan två brottare som faktiskt verkligen förtjänar finalplatserna. Både El Generico och Claudio Castagnoli har tuneringen igenom sett väldigt hungriga ut och bjudit på några av det bättre matcherna, både kväll ett och två inräknat. Just denna drabbning börjar med kamp om publiken, Claudio är övertygad om att det finns fler Claudio supportrar som ropar "HEY!" än vad det finns Generico fans som ropar "OLÉ!". It´s on, den oundvikliga chantduellen är igång och det är bara att slå fast vid att båda brottare är ruggigt över, publikfajten slutar oavjort efter mycket gap ifrån de glada fansen.

Själva matchen börjar högst intressant när Claudio snabbt försöker golva Generico med en stor "European Uppercut" men missar, Generico tar tillfället i akt och siktar en en "Big Boot" men missar den också. Redan nu försöker de sig på de större movesen. Några minuter senare försöker Generico testa lyckan med en "Brainbuster" men försöket misslyckas och Claudio fösöker nu avgöra med en "Riccola Bomb", men icke. Trevligt men en annorlunda start på matchen tänker jag samtidigt som jag hoppas att matchen håller sig lika spännande och intressant från start till mål.

Några minuter senare börjar båda brottarna sätta det lite tyngra movsen och jag förstår inte varför, matchen är ju i allra högsta grad väldigt ung fortfarande. Jag inser sen att den här matchen skiljer sig mot de andra då detta är båda brottares tredje match för kvällen, fjärde på två dagar vilket tagit på deras ork. Dom vill bara döda matchen så fort som möjligt samtidigt som båda är för möra för att kontra och blocka varenda försök.

Hade matchen varit lite lite längre hade det varit en pärla men istället så blir det "endast" en spännande match trotts den klena uppbyggnaden. Claudio vinner efter att ha fått tre försök till "Riccola Bomb" kontrade, en "Riccola Bomb" sparkade Generico ur och den sista var för mycket. Det som verkligen höjer matchen trotts att den kändes ganska stressad var publiken och spänningen som absolut fanns där emot slutet. Väldigt fint avslut på showen.



El Generico def. Chris Hero
***
Davey Richards def. Pelle Primaeu
** 1/2
Jack Evans def. Brent Albright
***
Claudio Castagnoli def. Mike Quackenbush
*** 1/2
El Generico def. Davey Richards
*** 1/2
Claudio Castagnoli def. Jack Evans
** 1/2
Erick Stevens def. Jigsaw, Hallowicked, Matt Cross, BJ Whitmer & Kevin Steen
*** 1/4
10.000 $ Tag Team Challange Match:
Team Danielson def. Team McGuiness
*** 1/2
Race to the Top Tournament Final:
Claudio Castagnoli def. El Generico
*** 2/3

ROH Race to the Top Tournament: Night 1
IWA-MS har TPI och PWG har Battle of Los Angeles men ROH har länge varit utan en tunering av det slaget tills nu, Race to the Top. Det som gör de andra förbundens tuneringar spännande är iofs att dom ofta bokar outside-talent tillskillnad ifrån ROH som kör helt på brottare ifrån sitt eget roster. Hoppas att detta kommer bli någon som kommer tillbaka varje år likt Survival of the Fittest.

Första matchen får vi se mannen som blivit skolad i ROH Wrestling School Pelle Primeau möta den stora frustrerade BJ Whitmer som mött motgång efter motgång på senare tid. Frustrationen gör sig påmind när BJ flyger ur ringen och stöter i en annan ROH student vid namn Rhett Titus som arbetar som vakt på vissa shower, BJ börjar gorma och slita i honom. Pelle utnyttjar det och sätter en dropkick ifrån ringens utsida på Whitmer. Pelle vinner matchen inte helt oväntat efter bara någon minut, snart måste BJs "losing streak" vända. BJ Whitmer snappar och sätter en "powerbomb" in i ring hörnan och en "brainbuster" på stackars Peller samtidigt som publiken vrålar: "BJ blew it!".

Här har vi en match med två riktiga talanger, Davey Richards möter Jigsaw i den andra matchen ifrån första rundan. När Davey Richards går till ringen ser han heel ut, hans blick säger att han är heel och publikreaktionen är "Han är heel", jag är även beredd på att gissa på att han faktiskt luktar heel. Davey kan utan problem vara en face av klass eller heel om det så är. Davey vägrar skaka hand och spottar Jigsaw rakt i nyllet. Den här matchen skulle kunnat blivit väldigt bra om den hade fått mer tid men iochmed att det är 10 matcher som ska klaras av den här kvällen så är tid inget som växer på träd. Väldigt underhållande match. Davbey Richards tvingar CHIKARA-brottaren Jigsaw att klappa ut.

Tredje matchen i denna tunering är Claudio Castagnoli mot Hallowicked. Det här kan bli väldigt intressant. Sjukt hur över Claudio är, alla älskar honom automatiskt. Jag stor myser när jag ser att två CHIKARA brottare möter varandra av anledningen att dom känner varandra bra och bjuder ofta på väldigt kreativ och glad wrestling. Så var självklart fallet här.
Ett regn av spännande armdrags och kontringar, slutet kom när Claudio tröck Wicked mot mattan för ett pinfall försök samtidigt som han grejat med maskmannens armar och drog upp honom högt i luften. Nu förstod jag vad Claudio pysslade med, "Riccola Bomb" blev för mycket för Hallowicked. Otroligt skön match, älskar den här typen av gladwrestling.

Nu är det dags för den relativt etablerade Matt Sydal mot ROH nykomlingen men ack så populära Mike Quackenbush att göra upp. Den här matchen får lite mer tid på sig än de tidigare och börjar lite försiktigt. Inte förens slutet på matchen försöker dom sig på lite större moves, tidigare har dom försökt slita ut varandra med diverse submissions. Quack vinner matchen tillslut till publikens stora förtjusning. Härligt!

Två hyfsat stora killar, Erick Stevens och Chris Hero möter nu varandra i fjärde matchen i tuneringens första runda. Matchen börjar med att Hero larvar sig som fasiken och retar upp publiken när han visar hur duktig han är. Stevens kroppstacklar Hero till en stor pop och tramset är nu över. Chris Hero och Choo-Choo Stevens klickar bättre än vad jag hade väntat men Chris Heros goofygimmick bjuder inte riktigt upp till match som jag hade hoppats på. Stevens kan mycket väl vara ett namn för framtiden. Chris Hero vinner efter att Larry Sweeney och company distraherat Stevens.

En paus ifrån tuneringen nu när vi får se Roderick Strong försvara sin FIP titel i en såkallad 4-way Fray match som är väldigt vanlig borta i FIP. Reglerna är simpla, detta är en utslagsmatch, du åker ut via pinfall och/eller submission. Aries första match tillbaka och han verkar riktigt taggad, även Gran Akuma verkar väldigt taggad. Dessa två stiffar på varandra när Aries tillslut sätter en "Brainbuster" men stoppas ifrån en "450 splash" och samtliga män hoppar på och lägger sig på Austin Aries och han pinnas. Roderick Strongs reaktion är guld, han hytter med näven och vrålar "YES!!!".

Det tar inte lång tid efter att Austin Aries överraskande nog åkt ut förens Jimmy Rave tvingar Gran Akuma att klappa ut till sitt hemliga vapen, "Heel Hook". Roderick Strong och Jimmy Rave är kvar och gör upp om FIP titeln. Rave och Strong bjuder upp till dans men Strong är inte intresserad av en längre match så han börjar mangla Rave med "backbreakers", 4-5 stycken varav tre direkt efter varandra. Roddy följer upp det med "Strong Hold" och Rave klappar snällt ut.

Maskderby blir vi nu bjudna på när vi får se det otroligt populära brottarna El Generico och Delirious göra upp om fortsatt deltagande i tuneringen. Delirious blir vild när han hör att klockan ringer men istället för att tramsa runt allt för länge tar han komandot. Inledningsvis turas dom om att kontrollera matchen tills Generico sätter en stor "Swinging DDT" som följs upp med "Arabian Press" till en Delirious som står utanför ringen. Generico tar för sig och sätter större moves som "Spin-Out Powerbomb" och en "Big Splash", Delirious krigar sig ganska omgående tillbaka och de maskerade brottarna försöker fram och tillbaka sätta sina större moves men försöken kontras oftast. El Generico tar hem matchen efter 3 stycken "Bigboots" och en "Brainbuster". Kul att Generico avancerar, ett riktigt framtidsnamn.

Jag markar faktiskt när jag inser att uppbyggnaden av Brent Albright verkar ha lyckats fenomenalt. Publiken ropar faktiskt "Albrigths gonna kill you", har inte hört detta sedan Samoa Joe brottades för förbundet. Riktigt roligt.
Efter att de flesta matcher i tuneringen varit relativt lugna så exploderar den här till en början. Albright visar upp sin aggresiva stil och råa styrka medans Cross landar på fötterna hela tiden och får dyka snyggt. Brent Albright är för dominant för Cross och den sistnämde domineras hårt emot slutet och tvingas klappa ut. Albright är glödhet och kanske en av de absolut intressantaste brottarna just nu. Hade den här matchen pågott längre hade det blivit en riktigt riktigt bra match.

Kevin Steen buas ut av vissa i publiken medans han tar sig till ringen men väl i ringen hör man hans fans ropa: "Mr Wrestling!". Steen likt Hero som båda är ruggigt bra heels kan hur dryga dom än är alltid räkna med att ha en relativt stor del av publiken bakom sig. Ganska rolig match där Jack Evans självklart får ta otroligt mycket styk för att sedan komma igen. Det gamla vanliga med andra ord. Dom sabbar en stor spot emot slutet så att Steen lite läskigt landar på huvudet, har inte en aning om vad Evans försökte göra. Nu så blixtrar det till med "630 Splash" och jag ser redan nu fram emot Albright vs. Evans. "Albrights gonna kill you!"

Showens på pappret vädligt stora main event ligger nu runt hörnet. Rivalerna med stort R, Nigel McGuiness och Bryan Danielson beslutar sig för att tillsammans utmana Briscoes om tag-titlarna. Väldigt oväntat att se dom tillsammans. Hur ska publiken ta det här? Dessa frya brottare är utan tvekan de fyra brottare som är mest över i hela förbundet. Vem/vilka kommer ha stödet av publiken?

Efter att de båda lagen känt på varandra en del så kontrolerar Dragon Jay Briscoe i ett armlås då bror Briscoe springer och bryter upp enbart för att få Nigel McGuinness på sig, det hela slutar med ett galet dyk ifrån Mark Briscoe. Nigel McGuinness fejk-rulla in i ringen move han brukar göra framstår ofta mongo i brist på bättre ord men han lyckas golva "Crazy" Mark Briscoe med en ordentlig fejk-rulla-in-i-ringen lariat som inte alls ser larvig ut. Otroligt stiff och väldigt häftigt.

Några highlights utöver den välutförda "Rebound Lariat" så satte Nigel McGuiness en ruggig "Tower of London" som nästan såg ut att knocka ut Jay Briscoe helt. Jay Briscoes dag skulle dock bli värre då han senare i matchen nästan blev halshöggd av en ultra-stiff "Lariat" som såg ut att träffa rakt i ansiktet. Mark Briscoe pinnar tillslut Nigel McGuinness efter dålig komunikation hos utmanar laget, såklart. Danielson visar tydligt hur frustrerad och besviken han är på Nigel McGuinness trotts att det var han själv som råkade golva britten med en "Roaring Elbow".


Pelle Primaeu def. BJ Whitmer
*
Davey Richards def. Jigsaw
** 2/3
Claudio Castagnoli def. Hallowicked
***
Mike Quackenbush def. Matt Sydal
***
Chris Hero def. Erick Stevens
** 3/4
FIP World Championship Match:
Roderick Strong def. Jimmy Rave, Gran Akuma & Austin Aries
*** 1/4
El Generico def. Delirious
** 3/4
Brent Albright def. Matt Cross
** 2/3
Jack Evans def. Kevin Steen
***
ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Nigel McGuiness & Bryan Danielson
*** 2/3

ROH Good Times, Great Memories
Jimmy Jacobs öppnar upp kvällen med en bra promo och det här året har inte bara varit hatfyllt krig mot BJ Whitmer utan Jacobs har sedan februari levererat förbundets överlägset bästa och mest träffsäkra promos. Även denna promo är bra, han får allt att kännas otroligt äkta. Han får gott med tid på sig och gör verkligen det bästa av det, promon tappar lite emot slutet dock.

Nu är det dags för match på denna farväl show dedikerad till Colt Cabana som lämnar för WWE. Första matchen är en sexmanna match med följande deltagare: Delirious, Pelle Primeau, Jigsaw, Hallowicked, Mike Quackenbush samt Gran Akuma. Med andra ord är det rikligt med Chikara regulars vilket får mig att tro att detta kommer bli en utmärkt öppnare. Ett feel-good moment bjuds vi på när Delirious spattar runt som vanligt men stannar upp och tittar ut över Chicagopubliken och börjar ropa "Colt Cabana!" vilket självklart starar ett ordentligt hyllningschant till ROH legenden som gör sin sista match senare på showen, snöpligt nog bestämmer komedikungen Delirious tvärt för sig att tysta ner publiken för att de koncentrera sig på matchen. Delirious är delirous, minst sagt. Det finns vissa brottare som får det dom gör att se snyggt ut men det finns väldigt få som får wrestling att se vackert och magiskt ut men en av dom är Mike Quackenbush. Erfarenhet kombinerat med enorm kreativitet. Vi bjuds även på lite Incoherrence (stavning?) som är laget Hallowicked och Delirous, dock mest aktiva i Chikara. Fin fram-och-tillbaka wrestling av min Chikara-favorit Jigsaw och Gran Akuma, matchen vinns tillslut av Delirious. Hade gärna sett Quackenbush knipa segern, men icke.

Match nummer två är ett möta mellan Erick Stevens och Christopher Daniels och visst är det som kommentatorerna säger, lite av ett möta mellan framtiden och då. Har själv inte sett någon kanon match med Stevens, hört att han gått en superb match emot Roderick Strong borta i FIP. Av alla hans insatset i ROH hittils har han visat fin glöd och motivation. Showerna innan denna har vi sett en Daniels som verkligen agerat tjurigt och frustrerat ju längre matcherna går. Han börjar ofta som den face-Daniels vi vant oss att se de senaste året för att sedan emot matchens slut ibland vara ett riktigt svin. Matchen börjar med att dom på ett bra sett spelar på att Stevens är en bjässa med enorm kraft, Daniels är dock slugare (och elakare tydligen) och jobbar engagerat på ungtuppens mage. Stevens slår i "sargen" vid publiken och får sen uthärda en "Gordbuster" på en stående stol, ser ganska dramatiskt ut när blod faktiskt rinner ifrån Erick Stevens mage efter att ha rivit sig på "sargen". Daniels jobbar flitigt på Stevens mage tills muskelmonstret tappert kämpar emot med en serie powermoves för att sedan försöka avgöra med sin "Choo-Choo kombo", kroppstackling i ringhörnan följt av en halvhjärtad lariat. Daniels lyckas dock sparka ur och tar snabbt komandot igen.

Otroligt bra psykologi och smart brottning av Daniels som bekant jobbar på Stevens mage och ofta använder en "Death Valley Driver" men idag istället använda en "Samoan Drop" för att skada magen. Tiden rinner ut och Stevens vägrar se sig slagen och kämpar tillbaka sig i matchen och med 1 minut kvar av 15-minuters gränsen så är matchen otroligt jämn, när klockan ringer slutar matchen oavjort och vi får se en desperat Daniels försöka skydda sig ifrån Stevens stora powermoves. In med det nya och ut med det gamla känner jag när jag får se en av de mest klassiska ROH brottarna någonsin desperat kämpa för att slippa slängas omkring av en nykomling. Otroligt bra bokat. Efter matchen följer de ounvikliga "5 mor minutes" ropen och vad det verkar accepterar Daniels publiken och Erick Stevens förslag om 5 minuter.

Daniels tackar till vissas förvåning och till vissas förtjusning nej till förslaget och säger att han har något viktigt att säga. Daniels dissar ROH och säger att han inte är tillräckligt uppskattad av fansen och att dom tar honom förgivet. Han tycker även att han bokats otroligt dåligt, om och om igen. Fallen Angel meddelar även publiken att han helt klart gjorde rätt val när han valde TNA framför Ring of Honor för 3 år sedan. Daniels prisar TNA och fortsätter dissa ROH i en absolut ljuvlig promo. Andra guldklimpar är t ex när han säger att anledningen TNA knep Samoa Joe ifrån ROH var ROH fansen då Joe slet sunder sig för att göra dom nöjda, men som Daniels sa inledningsvis så blir de otacksamma fansen aldrig nöjda. Daniels lämnar ROH och arenan till enorma "Fuck you Daniels" rop.

Tredje drabbningen på denna avskedsfyllda show är en fyramanna match mellan Jimmy Rave, Brent Albright, BJ Whitmer samt Homicide. Albrigth och Whitmer bokas alltid mot varandra. Matchen är verkligen öppen med action non-stop, folk kliver in samtidigt som folk åker ur ringen. Jimmy Rave som är tillbaka efter käkskada åker på en "super jawbreaker" ifrån Homicide när 2/3 av matchen paserat och det var det sista vi fick se av honom i matchen. BJ Whitmers enorma svacka fortsätter och framtidsnamnet och föredetta WWE brottaren Brent Albright vinner med ett brutalt "half-nelson suplex".

Vad vore en aktuell ROH show utan en match ifrån stallkriget? Nästa match för aftonen är mellan Austin Aries och Rocky Romero. Den här matchen skulle kunna gå nästan hursomhelst vad gäller matchkvalite. Två väldigt duktiga workers som gjort varierande insatser under året. Matchen börjar skapligt stifft vilket är logiskt då dom hatar varandra ordentligt. Det tar inte lång tid fören den alltid lika hårdhänta och hänsynslösa Rocky Romero tar komandot och minuter efter det gör han nästan vad han vill mot en spöad Aries som med jämna mellanrum försöker försvara sig. Efter att Aries faktiskt lyckats hämta sig en aning får Romero nog och fullkomligt mepprar snällingen med hårda sparkar och avslutar offensivrushen med en spark mot skallen som golvar Austin Aries. Romero som slitit en del i Aries arm försöker avgöra med en fet "Diablo Armbar" men Austin Aries trixar sig ur låset men tji fick han då Romero kvickt drar på ett "Ankle Lock", Aries trixar vidare med sparkas i nyllet och får smaka på "Tiger Suplex". Allt utfört med fint flyt.
Matchen slutar med att Austin Aries inte helt oväntat blixtvänder matchen med en "Brainbuster" och matchdödaren "450 Splash". Enormt tråkigt slut, publiken verkade dock älska slutet.

Lite skum bokning gör att vi som match nummer fem får se Shingo Takagi utmana Takeshi Morishima om ROH titeln. Kul för Shingo att få möta ett av de namn som är på gång att verkligen slå igenom stort borta i Japan i en singelmatch, jag inbillar mig att Shingo är otroligt nöjd med bokningen. Den stora dominanta mästaren låter inte matchen hålla på allt för långa innan han tar kontroll, precis som vi är vana vid att se det. Med andra ord så misslyckades Shingo ta kontroll med sin explosiva och väldigt fysiska brottning, känns dock som att det kommer smälla på bra mellan dessa två japaner väldigt snart. Jag hade inte fel, minuter senare får vi se en otroligt stiff armbågsduell där ett slag faktsikt flyttar Shingo Takagi över halva ringen, otroligt stifft.

Den otroligt kaxiga ROH mästaren golvar sin utmanare och skriker åt domaren: "Count" och han börjar räkna ut den golvade Dragon Gate brottaren, Morishima är kaxig så att det räcker och blir över. Shingo Takagi som visat sig vara en riktig kämpe under sina månader i USA reser sig och försöker sig på ett "vertical suplex" som kontras, Shingo reser sig upp, skam den som ger sig och denna gång lyckas han till en stor pop ifrån publiken. Om det fick publiken att marka så får den följande sekvensen mig att brista, Shingo Takagi sätter en DDT på ringens utsida och följer upp med en enorm "Death Valley Driver" på golvet.
Nu vänder matchen och Shingo är glödhet, han stoppas ett tag av en duktigt stiff Morishima-attack men repar sig snabbt och sätter ett "Superplex" på bjässen. Enorm fighting spirit ifrån Shingo som bombar monstret med lariats och sin finisher "Last Falconry" vilket var riktigt imponerande på en så stor kille som Takeshi Morishima. Shingo kommer tillbaka gång efter gång tills Morishima avgör med en "Backdropdiver". Oväntat bra match, antagligen Shingos bästa match någonsin.

Motor City Machine Guns drar en bra promo, iaf Alex Shelley när ha på ett säkert och otroligt proffsigt sätt kort och gott berättar att han hatar rednecks vilket betyder att ikväll möter dom Jay & Mark Briscoe. Promon avslutas med att Chris Sabin säger "I love your voice" till Shelley, väldigt underhållande. Detta är förresten ett tag-team av enormt högklass. Ska bli kul att se den här matchen som utan tvekan är en drömmatch.

Är det en skam att Bobby Dempsey vs. Alex Payne är högre upp på cardet än Takeshi Morishima vs. Shingo Takagi? Svar ja. Tank Toland avbryter matchen mellan dessa ROH skolade ungtuppar och dissar deras kackiga fysik. Det hela rinner ut till en Toland vs. Payne match. Då kan man ju fråga sig följande. Är det en skam att Tank Toland vs. Alex Payne är högre upp på cardet än Takeshi Morishima vs. Shingo Takagi? Fortfarande... Svar ja.

Tank Toland bollar runt med studenten Alex Payne bäst han vill samtidigt som publiken buar ut honom som om dom fick betalt för det. Allt i anfalls väg ifrån ex-WWEarn bemöts som sagt med feta bu-rop samtidigt som Alex Payne bärs fram av publikens jubel. Tank Toland pinnar självklart Payne, han gör det till och med i kombination med armhävningar. En armade armhävningar.

Det är otroligt många matcher på denna show, en show som hittils varit väldigt bra faktiskt. Sjunde matchen är mellan Roderick Strong mot Jack Evans, Strong har som bekant vänt heel på Aries och Evans bekostnad, hoppas denna match kan hålla samma klass som deras underhållande och brutala match ifrån ROH All-Star Extravaganza III.

Jack Evans stormar ringen och slagsmål bryter ut, Roddy smiter ganska snabbt efter att ha fått smaka på förvånandsvärt stiffa sparkar. Evans är dock svår att smita ifrån och träffar Strong med ett unikt och flashigt dyk. Likt deras drabbning på ROH ASE-III så har inte Evans mycket tid att hurra då Roddy ganska snabbt blir hårdhänt och våldsam utanför ringen. Strong dunkar Jack upprepade gånger emot ringstoplen. Och, likt deras senaste match så kan det inte vara kul att va Evans. Böjd otäckt i submissions, dumpad ifrån ringen ner i golvet, släppt på skallen i ringen och allmän misshandel står på menyn för Jack Evans del.

Roddy torterar Evans i en "Boston Crab" men daredeviln lyckas nå repen men vad hjälper det, Rocky Romero som kvällen innan knockade Evans tar tillfället i akt och köttar en stiff spark rakt i planeten på en redan slutkörd Jack Evans. Roddy drar in en livlös Evans i till mitten av ringen och sätter powebomb/cutter move som pinnar Evans. Matchen förmedlar verkligen hur Roderick Strong är dominant och hur Evans kämparglöd inte räcker till när hans fiender har allierade med sig till matcherna. Publiken får fortsätta att vänta på nyheter om Evans stall. Nu till frågan, var den i samma klass som ROH ASE-III matchen? Nej, tyävrr så var denna lite sämre, Strong verkade faktiskt ganska trött ikväll vilket var väldigt synd.

Evans är däckad i ringen med två No Remorse Corps medlemmar, inte precis det man hoppas på när man går till jobbet. Misshandel är ett faktum och Romero strör salt i såren, eller rättare sagt förvärrar Evans hjärnskakning då han sparkar in en stol i skallen på Evans. Misshandeln upphör då Delirious återigen får agera räddare i nöden och Evans måste få ihop ett stall om han vill överleva den här fejden.

Nu till matchen som jag sett fram emot mest, Briscoes mot Motor City Machine Guns i en drömmatch. Finns det ens minsta lilla chans att den här matchen kommer bli dålig? Är jag för markig när det kommer till Briscoes? Svaren blir såklart antagligen inte och antagligen.

Tag-titel matchen river igång med otroligt fin kedjebrottning som ser vädligt smooth ut. Vi får även se Shelley & Sabin på ett underhållande sett tramsa runt och ta hand om varandra. Shelley tröstar Sabin efter att den sistnämde mötte en motgång i ringen mot en Briscoe, och så fortsätter det. När matchen senare kommer igång lite mer får vi se prov på fina double moves vilken kanske kännetecknar båda lag.

Den här matchen är riktigt bra, 35 minuter flyger förbi och jag inser att jag bevittnat ett klassiskt försvar av ROH tag-titlar. Matchen är absolut bäst ifall (såklart) man inte vet vem som vinner vilket inte Chicago publiken visste, emot slutet stod dom upp och vrålade vid near falls som mycket möjligt skulle kunnat dödat matchen. Två lag som verkligen ville visa varför folk envisas med att kalla dom två av de bästa lagen i världen. Otroligt bra match.

Nu till showens sista match, Colt Cabanas sista ROH match. Han möter sin kompis Adam Pearce, ej kompis inom ROH så att säga. Streamers bombarderar ringen innan Colt ens klivit in i ringen. Fulingen anfaller Cabana medans han vinkar åt publiken och matchen är igång, komedibrottning står inledningsvis på schemat och det finns väl ingen som underhållt oss så mycket sedan december 2002 som Colt Cabana? Publiken jublar något enormt när "Classic" Colt Cabana en bit in i matchen gör en Eddie Guerrero och fejkar att han blivit slagen av en stol vilket får Adam Pearces elev Shane Hagadorn bannad från ringside. Pearce klappar lite väl tidigt ut och Colt Cabana vinner sin sista ROH match, nu är det dags att säga farväl.

Farväl tal inleds av hans kompis i riktiga livet Adam Pearce, hyllningen avslutas tvärt och han spottar Cabana i ansiktet och lämnar ringen. Vilket svin. Som plåster på såren ropar publiken "Please dont go", sekunder efteråt kommer folk som BJ Whitmer, Delirious, Briscoes, Homicide och Shing Takagi för att hylla honom men framför allt mamma och pappa Cabana. Cabana drar en fin promo om hur oddsen var aningen emot honom när han som liten knubbig tandställnings prydd unge drömde om att bli pro-wrestler. Hans förädlrar pushade hårt och trodde på honom och se vart han är idag, se vart han är påväg idag.



Delirious def. Gran Akuma, Mike Quackenbush, Hallowicked, Jigsaw & Pelle Primeau
***
Christopher Daniels vs. Erick Stevens slutade i oavjort
***
Brent Albright def. BJ Whitmer, Homicde & Jimmy Rave
** 3/4
Austin Aries def. Rocky Romero
** 3/4
ROH World Championship Match:
Takeshi Morishima def. Shingo Takagi
*** 3/4
Tank Toland def. Alex Payne
*
Roderick Strong def. Jack Evans
*** 1/4
ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Alex Shelley & Chris Sabin
**** 1/4
Colt Cabana def. Adam Pearce
** 2/3

ROH Domination

Denna show startas igång ifrom av ännu en Matt Sydal vs. Maskeradbrottare match, det är emot just den typen av brottare som Sydal klarar sig bäst emot, iaf enligt honom själv. Showen innan pinnade han El Generico och på denna show pinnar han Hallowicked i en match som höll ungefär samma kvalitet. Bra öppnare men ändå en mindre besvikelse, hade likt Sydal vs. Generico räknat med lite mer action. Annars måste jag prisa Philly publiken som som vanligt är taggade till tusen och uppskattar det dom ser vilket bidrar till den enormt fina stämningen. Det här kommer bli en trevlig tillställning har dom redan nu bestämt, härligt.

Allt är igång och nästa match är en dammatch mellan pumorna Lacey och Daizee Haze. När jag kollar på denna match så börjar jag tänka: "Är dessa SHIMMER-brottare 10x bättre än WWEs damer? 15x bättre? 100x bättre?
Bra tillställning men fin tekniskbrottning, matchen slutar tillslut med en 10 Minute Draw och det är bara att konstatera att en 10 Minute Time Limit är oerhört mesigt. Måste även fortsätta prisa Jimmy Jacobs nya tuffa look.

Match nummer tre för aftonen är en match som jag ser fram emot som fasiken, en liten tag-team dreammatch på indyscenen. "Team Chikara" med Quackenbush och Jigsaw möter "Team PWG" med Steen & El Generico. Publiken vrålälskar "Mr.Wrestling" Kevin Steen och "Lighting" Mike Quackenbush och matchen är igång. Steen är ett svin, vilken jävla naturbegåvning han är när det kommer till att agera heel, seriöst, vem kan slå honom på figrarna där? Matchen var överraskande bra mycket tackvare publikens stöd.

Matt Cross var efter sin debut i ROH glödhet men har svalnat enormt mycket och är antagligen ROHs mest misslyckade face. Cross vs. Richards fick jag innan hela stallfejden ett smakprov på i en 6-man mayhem match där de två var matchens MVP och jag önskade mig en singelmatch mellan dem. Nu har jag det och är inte taggad alls. Richards vann efter en ganska lam match som han dominerat stora delar utav. Snygg "Tombstone piledriver"-spot vad matchens höjdpunkt.
Rätt man vann.

Efter varje No Remorse Corps vs. Resilience match blir det självklart slagsmål efteråt, Delirous och Erick Stevens räddar Matt "M-Dogg20" Cross skinn och matchen mellan Delirious och Rocky Romero startar direkt. Matchen rinner snabbt ut till slagsmål med utanför ringen och Romero får flitigt käka stol.
Delirious pinnar Romero med en roll-up och det känns riktigt bullshit tills Romero utan någon paus eller uppehåll reser sig snabbt och sparkar sin stiffa "Knockout Kick" i skallen på Delirous och ytterligare ett slagsmål mellan NRC och Resilience bryter ut. Roderick Strong är våldsam.

Erick Stevens, BJ Whitmer och Brent Albright, ROHs kanske tre största brottare (Morishima ej inräknad) nu i samma match, superheelen Jimmy Rave är även han med. Denna match var lite skum, visst Albright pushas men varför Erick Stevens? Albright fick se enormt stark ut och skötte sig fint men mycket på ungtuppen Erick Stevens bekostnad. Stevens fick ta enormt mit stryk som såg ut att göra otroligt ont, bland annat några stiffa sparkar, en Exploader utanför ringen och årets mest högljudda bitchslap, allt signerat Brent Albrigth. Den föredetta WWE brottare pinnar tillslut sin gamla rival BJ Whitmer efter att BJ var nära på att för andra showen irad lacka ur helt på dommaren.

Var mest sugen på denna show pågrund utav de två main eventsen, fy fasiken vad dom ser smaskiga ut, två riktiga supermatcher, iaf på papper.
Briscoes vs. KOW är som bekant en 2/3 Falls Match och 1-0 till Briscoes kommer efter att Mark Briscoe hållits isolerad men tillslut bryter sig fri, Jay Briscoe pinnar fuling Hero med en "Jay Driller".
Efter att Hero blev dumpad på skallen av Jay ligger han utslagen utanför ringen i några minuter och låter sin schweiziska kamrat sköta matchen själv, häftig "Giant Swing"-spot. Hero kommer tillslut tillbaka och dom ökar tempot och det är intensiv tag-team action, det är den typen av wrestling som jag för tillfället uppskattar mest. Briscoes vinner ganska väntat matchen med 2-0, matchen var lika bra som deras förra match på ROH Final Battle 2006 men inte lika bra som Briscoes vs. Claudio & Sydal. Lite lite besviken, mest pg a mina enorma förhoppningar, det var fortfarande en bra match, helt klart.

Här har vi en match som alltid varit en drömmatch för mig, Takeshi Morishima vs. Roderick Strong. Jag anser att Roddy är en av USAs bästa brottare, väldigt kreativ, har det där viktiga "tänket" plus att han är duktigt stiff. Ett av de bättre titelförsvaren av Morishima, skulle dock velat se den pågått lite längre och inte ett sådant plötligt slut igen (samma sak med matchen emot Jay Briscoe).
Den här matchen är inte bättre än Morishima mot Joe, eller mot Nigel men den lägger sig högre än titelförsvaren emot KENTA, BJ Whitmer och Jay Briscoe.
Takshi Morishimas kropp vill verkligen bli choppad, den ser så choppvänlig ut och många hårda chops blev det, dock så kände man sig ganska rånad på backbreakers som även det är Strongs signum. Ska även tillägas att efter en skön kombo av moves var Roddy riktigt riktigt nära på att vinna titeln.




Matt Sydal def. Hallowicked
** 1/3
Daizee Haze vs. Lacey slutade med DRAW
** 2/3
Kevin Steen & El Generico def. Mike Quackenbush & Jigsaw
*** 2/3
Davey Richards def. Matt Cross
** 1/2
Delirous def. Rocky Romero
***
Brent Albright def. BJ Whitmer, Erick Stevens & Jimmy Rave
*** 1/4
2/3 Falls ROH Tag-Team Title Match:
Jay & Mark Briscoe def. Chris Hero & Claudio Castagnoli (2-0)
*** 2/3
ROH World Title Match:
Takeshi Morishima def. Roderick Strong
*** 2/3

ROH Fight at the Roxbury.

Showen börjar med att Becky Bayless intervjuar hela fuling gänget No Remorse Coprs med Roderick Strong i spetsen, av dessa tre snubbar (Strong, Richards och Romero) är Richards helt klart den bästa på micken men i denna grabbiga-macho-miljö så märks det inte så överdrivet mycket att Strong och Romero är ganska dåliga på micken då dom bara drar några avslappnade men samtidigt väldigt elaka fraser.

Matchen som sparkar igång denna Bostonshow är Brent Albright vs. BJ Whitmer, en parning man har sett upprepade gånger detta år och jag är inte så hungrig på just denna drabbning. Det behövs något extra, men jag tvivlar på att det kommer ske något extra iochmed att detta endast är en öppningsmatch, men visst händer det något annorlunda. BJ Whitmer som sorgligt nog har en ganska misslyckad facepush bakom sig "snapar" och ger domaren en headbutt och går berserk och slänger stolar och välter bord. BJ Whitmer torskar mycket på senaste tiden och det verkar som om storyn är att alla frustration hårfager lägger på lager kommer att rinna över, BJ Whitmer som heel innan årets slut är ganska givet.

Tror att det var nu, eller om det var efter nästa match.. Hur som helst.
Daizee Haze kommer in i ringen och berättar att hon vill puckla på Lacey, men ingen Lacey dyker upp och istället kommer en "ny" Jimmy Jacobs som ser sjukt kool ut, fyfan vilken förändring. Den föredetta EMOn Jimmy kommer ut välklädd med snygg frilla och elakt skägg och käpp. Han snackar med Daizee, Daizee attackerar sen heelen till publikens förtjusning. Slagmålet tar snabbt slut när Lacey sättet en "backcracker" på publikfavoriten samtidigt som hon räddar sin Jimmy. Det har nu vänt helt och Lacey kramar Jimmy och frågar hur han mår samtidigt som Jacobs puttar bort henne och ber henne spöa på den golvade Daizee. Verkar nu som Lacey är galen i Jimmy istället för viceversa.
Den här storylinen blir mer och mer intressant. Måste även tillägga att Jimmy Jacobs nya look är sjukt häftig.

Match nummer två för dagen var en hett efterlängad rematch mellan "American Dragon" Bryan Danielson och Jimmy Rave. Dom hade en ROH-Klassiker till allas förvåning på ROH 4th Anniversary Show förra året där Bryan Danielson försvarade titeln. Höga förväntingar var oundvikligt, men att matchen kommer som nummer 2 på showen säger väl att det inte blir mycket till fight? Jo, matchen levererade, dock inte lika bra som förra årets pärla men helt klart bra, till och med showens bästa match om du frågar mig. Bryan Danielson visade en hel del nya grejer och man tänkte bara: "Hur klarade man sig utan Dragon?". Jimmy Rave och Danielson klickar oerhört bra.

Tredje matchen är en match mellan Mark Briscoe och Kevin Steen, en match med många likheter till Roderick Strong vs. Jack Evans ifrån ROH All-Star Extravaganza III. Det är mycket hat i bilden och matchen ser på pappret ganska ointressant ut på grund utav att showen i övrigt ser väldigt bra ut. Vad som gäller för båda matcherna var att dom gjorde det som behövdes för att få publiken intresserade samtidigt som dom berättare en berättelse. Steen är ett svin och powerbombar Mark ganska snabbt rakt ner i ett stolhav efter att ha gormat åt fansen: "MOVE!, MOVE!". Matchen är brutal från början tillslut (likt Strong vs. Evans) och det fightas mycket utanför ringen för att ge folk en försmak av deras kommande Street Fight match. En riktigt rolig tillställning blev det, helt klart. Brutalt.

Nu kommer vi till match nummer fyra, en 4-Manna Match som ska bestämma vem som i framtiden ska få möta ROH World Champion Takeshi Morishima, deltagarna är Claudio Castagnoli, Chris Hero, Mike Quackenbush och Nigel McGuinness. Matcher av denna sort går det inte att ha speciella förväntningar på då dom alltid är olika vad gäller matchkvalitet. Det finns en otroligt intressant historia i denna match, Claudio har till kvällen efter chockat alla med att välja Chris Hero till sin partnet när han ska utmana Briscoes för tag-titlarna, det skumma med detta var att Chris Hero i december valde Larry Sweeney före sin dåvarande tag-partner. Trotts Heros dräggiga beteende så väljer Claudio sin gamla kompis att tagga med, därav sammarbetar dessa herrar till en början, sammarbetet höll inte riktigt hela vägen och tjafs uppstod. Denna match var kanon, tekniskt brottning, smooth high-flyin av Quack och stiff action ifrån Nigel. Claudio pinnar tillslut den sjukt populära indyguden och ROH nykomlingen Mike Quackenbush. Väldigt underhållande match, det hade jag inte riktigt väntat mig.

Eddie Edwards möter i match fem på showen Pelle Premeau, ganska ointressant faktiskt och detta bjöd inte på något speciellt. Edwards får vinna över ROH Wrestling School Student Pelle i en finare variant av en squashmatch. Showens sämsta match, vilket iofs var väntat.

Nu till en match som fått bra omdömme på internet, "The Genetic Luchadore" El Generico möter Matt Sydal i vad som borde var en uppvisning av highflyen av högklass. Matchen floppade faktiskt, mest pågrund av de förhoppningar jag hade, domaren floppade faktiskt han med. Snacka om jobbig första dag på jobbet.
En besvikelse, dom här killarna är mycket bättre än vad dom visar här.

Nu har vi en match som jag faktiskt var sugen på, Delirious, Matt Cross & Erick Stevens vs. Roderick Strong, Davey Richards & Rocky Romero. Om du undrar vart Austin Aries är så var han vid den här tiden under kontrakt med TNA vilket stoppar honom helt ifrån att brottas för Ring of Honor. Matchens MVP var helt klart Erick Stevens enligt mig som verkade hungrig och sugen på att visa vad han går för. Annars var matchen ganska lam, men fortfarande underhållande. Annars är kaos ett bra ord som beskriver den här drabbningen, alla stormar ringen när dom känner för det.

Mainevent dags, Morishima vs. Jay Briscoe. Kanske inte en superparning men ända ganska roligt. Dom verkade gång på gång ganska vilsna vilket skadade matchen en aning.
Publiken var inne i matchen dock och trodde vid ett tillfälle att Jay Briscoe skulle pinna giganten ifrån Japan men icke, i slutet får Morishima en adrenalinrush och lackar ur och krossar Jay men en BACK-DROP-DRIVAAAH!
Hygglig match trotts allt.


Brent Albright def. BJ Whitmer (via DQ)
** 1/4
Bryan Danielson def. Jimmy Rave
*** 2/3
Kevin Steen def. Mark Briscoe
*** 1/2
Claudio Castagnoli def. Mike Quackenbush, Chris Hero & Nigel McGuinness
*** 2/3
Eddie Edwards def. Pelle Primeau
**
Matt Sydal def. El Generico
** 1/2
Delirious, Matt Cross & Erick Stevens def. Roderick Strong, Davey Richards & Rocky Romero
*** 1/4
Takeshi Morishima def. Jay Briscoe
*** 1/4

Vem kan glömma fejden emot Danielson ifrån 2006?



Efter att ha haft en suverän tag-titelperiod tillsammans med Austin Aries ifrån december-05 till augusti-07 och en ständig sidofejd med den dåvarande ROH World Champen Bryan Danielson så har Roderick Strong i februari detta år vänt heel mot sin kamrat och tag-partner Austin Aries och bildat det våldsamma fulingstallet No Remorse Corps. Ända sedan den spännande heelvändningen har Roderick Strong svalnat en hel del. Roddy fick ordentligt med beröm av CM Punk och Samoa Joe i en shootintervju 2005 där dom berättade att brottaren att hålla ögonen på är Roderick Strong och talade väl om honom upprepade gånger under intervjun. När året senare var slut valdes Roderick Strong fram (tillsammas med James "Jamie Noble" Gibson) till ROH MVP 2005 vilket måste ha varit oerhört smickrande.

Vi fortsätter med att befinna oss i 2005, året där Roderick Strong exploderade och blev en av USAs glödhetaste brottare och "the one to watch" på indyscenen, precis som CM Punk och Samoa Joe förutspått. 2005 var även året Matt Hardy hade det struligt för att uttrycka sig milt, utan WWE arbete så fann vi Matt Hardy på indyscenen där han bland annat brottades för ROH vid några tillfällen, Matt Hardy fick i sina två första matcher vinna emot både Homicide och Christopher Daniels för att sedan i sin sista Ring of Honor drabbning möta den "stiffa" ungtuppen Roderick Strong, till publikens stora förtjusning och förvåning vinner Roderick Strong och vilken välbehövlig skalp det var, Roderick Strong är att ta på allvar, 2005 är hans år. Framgångarna ramlar nu in och Roderick Strong står inte längre i skuggan av sin partner och föredetta ROH World Champ Austin Aries vilket han hade gjort i en längre tid. Steget ur skuggan förtydligaste när Roderick Strong och Austin Aries var de ända två kvar i den årliga sexmanna-elimination matchen "Survival of the Fittest". De två Generation Next polarna bjöd på en otroligt spännande fight som Roddy vinner och som jag sa förut, Roderick Strong är att ta på allvar. Den tredje stora skalpen 2005 för "The Messiah of the Backbreaker" var när han blev vald av James "Jamie Noble" Gibson att möta honom i dennes sista ROH match, en match som Roderick Strong fick vinna och han var nu en av de stora namnen i ROH, Roderick Strong är att ta på allvar. Förutom de här tre prestationerna så gick Roderick Strong året igenom övertygande och överraskande bra matcher.

Det ända som faktiskt stoppade Roderick Strong från att bli nästa ROH champ var väl delvis de massiva planerna för Bryan Danielson och dels för hans katastrofala micskills, ett område där ryggknäckarn behöver lägga ner mycket arbete för att hålla klass. Roderick Strong fick istället en seriematcher emot mästaren Bryan Danielson som utan tvekan kan mäta sig med den seriematcher Bryan Danielson hade emot Nigel McGuinness. Fejden med American Dragon sträckte sig igenom istortsett hela 2006. När Bryan Danielson ej kunde medverka på ROH Glory by Honor Night 1 fick Samoa Joe och Roderick Strong "rädda" showen och drog på en fenomenalt stiff match som jag anser är en av 2006 bättre singelmatcher, en match som bokats efter att Roddy överraskande nog faktiskt lyckats pinna Samoa Joe i en tag-match på showen innan vilket är lättare sagt än gjort. Allt detta tillsammans med en suveräna titelförsvar av ROHs tag-titlar med Austin Aries, 2006 var även det ett suveränt år för Roderick Strong.


Roderick Strong och Austin Aries, vänskapen är ett minne blott.


Austin Aries och Roddys matcher kändes nu 2007 ganska uttjatade och vi var alla ganska mätta på dom så något nytt var i allra högsta grad nödvändigt. Förändringen kom iform av en heelturn i februari 2007, Roderick Strong vänder mot Austin Aries och allierar sig med sin FIP och PWG partner Davey Richards, dom plockar sedan även in Rocky Romero och heelstallet No Remorse Corps är nu bildat med Roddy som ledare.
Ett problem som Gabe antagligen visste att han skulle stöta på när han vänder Roddy är att publiken fortfarande kommer att älska honom, han är oerhört skicklig i ringen och har gett ROH många fina matcher. Det är här "No Remorse" kommer in i bilden, Roderick Strong och hans två kompanjoner powerbombar populära facebrottare och Austin Aries allierade på stängsel och annat och hårt. No Remorse Corps är det brutalaste stallet på länge vilket tillslut, lite motvilligt ger dom en efterlängtad heelhetta.

Trotts den här mega storylinen har Roderick Strong tyvärr varit väldigt ointressant, många tjatig tag-team matcher emot Aries stall Resilience, många matcher emot Delirious, många matcher emot Jack Evans. Det ända positiva hittils är Strong vs. Evans ifrån ROH All-Star Extravaganza III, en match där dom egentliga polarna visar bra kemi, dom klickar bra och gör det bästa av matchen och bjuder på hat och våld i mängder.
Känns i dagsläget som att stallet No Remsorse Corps och stallfejden faktiskt håller tillbaka Roderick Strong och stannar upp honom en aning. En kommande 8-Man Street Fight kommer antagligen få liv i en förtillfället ganska torr fejd och en minst lika torr Roderick Strong.
Verkar som om man vill se Roddy in-action iår så är PWG förbundet att hålla ögonen på, ett förbund där Roderick Strong tillsammans med den brittiska sensationen PAC håller tag-titlarna. Roderick Strong är även bokad att delta i PWG årliga tunering Battle of Los Angeles där han kommer att möta Chris Bosh. FIP bör även dom bjuda på betydligt mer Roddy action då han förtillfället är deras FIP World Champion och gick nyligen en match mot Necro Butcher som jag hungrar efter. Håll även ögonen på Dragon Gates Wreslte Jam tour där Roderick Strong återigen medverkar.

Jag kommer att hålla tummarna för att Roderick Strong vs. Austin Aries II blir något ROH spar på och bygger upp väl och proffsigt, den ska absolut tidigast gå av stapeln på ROH Final Battle 2007 (årets sista show). Byggs den matchen upp väl och blir lika bra som dom medföljande förhoppningarna säger så kommer jag nog att kunna blicka tillbaka på 2007 som ännu ett härligt Roderick Strong-år trotts allt.

Ända sedan 1:a april 2006 har Delirious Ring of Honor karriär gått spikrakt uppåt, och då överdriver jag inte det minsta. Innan förtsa april 2006 var den otroligt skickliga komedibrottaren inget hot mot nån i ROH. För att förtydliga hur "ofarlig" han vid det tillfället var kan jag till exempel nämna att han ALDRIG vunnit en match, någon tag-match hit eller dit men han var aldrig personen som avgjorde, inte heller några singelmatcher hade han vunnit. Något som dock följt med "Lizard Face" hela tiden, oavsett hårdpush eller superjobber är det ständiga publikstödet. Vare sig han drog en obergriplig promo eller syltade på en heel med en serie slag så var stödet massivt. Delirious har alltid varit över.

Iochmed att ROH enligt dom själva är ett förbund där allt i slutändan handlar om "wins and losses" så förstod dom att det inte skulle funka att Delirious skulle jobba i all evighet, då han dels var tvungen att få sparken enligt deras egna inofficiella slogan och dels att en push, av vilken storlek som helst var något som den maskerade komedistjärnan gjort sig förtjänt av. Den dåvarande bossen (minns ej hans titel) Jim Cornette berättar för Delirious på showen ROH Better then our Best (1 april, 06) att det är just "wins and losses" som räknas och att Delirious inte har många "W" i sitt bagage. Delirious har nu helt plötsligt en allt eller inget match, en do or die batalj framför sig när han möter den lätthatade heelen Ricky Reyes i vad som vid förlust skulle vara hans sista ROH match. Men med publiken i ryggen så vinner Delirious matchen och en hårdpush har där med startat.

Många kunde redan innan ROH Better then our Best lukta en push för Delirious del då han fick förtroendet att teama med Bryan Danielson i tag-match under Dragons korta fejd emot The Embassy (Alex Shelley och Jimmy Rave). Bryan Danielson skulle visa sig vara en stor del av pushen och han drog några strån till stacken som gjort Delirious till vad han är idag.
Redan showen efter ROH Better then our Best, på showen ROH 100th Show (22 april, 06) där Bryan Danielson chockar alla i publiken när han vinner mot Colt Cabana i en titelmatch på under fem minuter. Senare på kvällen får American Dragon, Delirious tillfälliga tag-partner i en "oplanerad" match försvara sin titel för andra gången på kvällen emot just Delirious. En match som för alltid skulle bryta vänskapen mellan de två brottarna, Bryan Danielson visar ingen respekt emot publikfavoriten och framtidsprojektet Delirious och vinner efter några brutala UFC-armbågar, efter matchen försöker Danielson rycka av masken ifrån en totalt ner blodad Delirous medans kommentatorerna låter äcklad och publiken uttrycker livligt sitt förakt emot super-tweenern Bryan Danielson. Denna match skadar förövrigt Delirious sig på riktigt när han skär upp sin hand på ringstolpen.

Under de kommande showerna får publiken se den maskerade hjälten pinna namn som Jimmy Rave och Chris Sabin i singelmatcher, Delirious pinnade även komedikungen Kikutaro i en underhållande match som även innnehöll Nigel McGuinness. Mannen från träsket var glödhet och en av de brottarna som hade en ordentlig "winning streak", här kan vi snacka om "from zero to hero".. Ursäkta alla amerikanska uttryck, nåja, tillbaka till ämnet. Efter att fått triumfera i mediokra singelmatcher på shower som ledde fram till ROH Ring of Homicde (13 maj, 06), en show där Delirious äntligen skulle få revansch på Bryan Danielson i en titelmatch. När jag själv såg cardet var jag tveksam. Tji fick jag, Bryan Danielson vinner mot Delirious i en klassisk titelmatch och Delirious kanske bästa match i karriären. Publiken tror vid några tillfällen att deras träskman till och med skulle vinna. Bryan Danielson säger senare i en intervju med den brittiska tidningen PowerSlam Magazine att han är oerhört nöjd vad gäller den här matchen, ingen hade några speciellt höga förväntningar på matchen men fick se en klassiker.



Delirious push fortsätter med en stormatch mot Samoa Joe som han självklart förlorar, en match som tyvärr inte håller så hög klass som önskat. Förlusten emot Joe var ganska oviktig och våran segermaskin tuffar vidare med segrar emot Seth Delay och Claudio Castagnoli och två tappra insatser i två bra matcher som han finner sig själv slagen i, en mot Nigel McGuinness om pure-titeln, och en emot Matt Sydal, hans rival sedan flera år tillbaka. Dagarna där Delirious är förbundets jobber är nu över, han är nu ett namn att räkna med. Det är nu dags för Ring of Honors årliga elimination match, ROH Survival of the Fittest (6 okt, 06) och visst finner vi Delirious i en av kvalificeringsmatcherna emot Jimmy Rave, en man som han tidigare under året pinnat. Många fruktade Raves revansch men den uteblev och komedigeniet är för första gången klar för 6-manna utslagningsmatchen (2006 var det dock bara 5 deltagare pga att Samoa Joe och Dragon fightades till en draw) Survival of the Fittest tillsammans med Matt Sydal, Mark Briscoe, Jay Briscoe, Austin Aries. Briscoes blir direkt giftiga i matchen då dom är ett team och sammarbetar matchen igenom vilket Delirious och Matt Sydal, de ständiga rivalerna också gör. Ungtupparna Matt Sydal och Delirious finner sig tillslut ensamma kvar och det är nu må bäste man vinna som gäller. Sydal och maskmannen utför det strålande och bygger upp en enorm spänning, enorm spänning. Delirious får tillslut revansch på Sydal och kan titulera sig till Survival of the Fittest 2006.

Året fortsätter med fler segrar och några riktigt bra matcher emot Matt Sydal med jämna mellanrum, här kan vi snacka om två brottare som klickar tillsammans. 2006 börjar nu röra sig emot sitt slut och ROH The Chicago Spectacular Night 2 (9 dec, 06) bjuder på ett rafflande main event där två lag möts i en utslagsmatch. Facelaget innehåller Delirious, Colt Cabana, BJ Whitmer och Nigel McGuinness och ställs emot ett heellag innehållandes Bryan Danielson, Shingo Takagi, Jimmy Rave och Jimmy Jacobs.
En match som är medelmåttig till slutet, nämnas bör att bara någon show innan denna fick den maskerade träskmannen för en tredje gång se sig slagen på mållinjen i en titelmatch mot Bryan Danielson. Slutet ja, slutet på matchen var det två brottare kvar, Delirious och ROH World Champion Bryan Danielson. Publiken var bakom Delirious till 100% och efter en välutförd fram-och-tillbaka fight mellan de två brottarna fick publiken se Danielson förtvivlat klappa ut i mitten av ringen. Delirious fick efter cirka 8 månader sin efterlängtade revansch på "American Dragon" Bryan Danielson.

Nu under 2007 har Delirious bland annat gått en riktigt bra 2/3 Falls Match (som jag förövrigt såg på plats) emot ständiga rivalen Matt Sydal, representerat ROH i en suverän 4 vs. 4 match mot Dragon Gate och harvar i en medioker och stundtals tråkig fejd med No Remorse Coprs stallet, speciellt deras ledare Roderick Strong.
Det ska onekligen bli intressant att följa komedispecialistens ROH framtid, måste dock medge att jag tycker att hans in-ring prestationer varit ojämna. Vissa stunder går han kanon matcher emot kanon workers som Bryan Danielson, Nigel McGuinness och Matt Sydal för att sedan floppa en aning emot kanon workers som Samoa Joe, Roderick Strong och Chris Sabin. Det man kan slå fast vid är att Delirious är en oslipad diamant, det är även bara att konstatera att hans utveckling som wrestler 2006 saknar motstycke just de året. Ser fram emot hans drabbning emot KENTA som nyligen släppts på DVD och hans matcher på den japanska touren. Efter ett superbt 2006 så kan man bara fråga sig: är 2007 Delirious år?

ROH ska under denna månad tillsammans med de japanska förbunden NOAH och Dragon Gate ha sina två första shower i Japan. En show i Tokyo tillsammans med Pro-Wrestling NOAH, den andra showen kommer att ta plats i Osaka hand i hand med Dragon Gate.
Ända sedan jag läste den då färska nyheten i januari har jag längtat efter dessa två shower, antar att ingen hade kunnat gissa på detta när ROH startade 2002. Hela sammarbetet mellan ROH och de två japanska förbunden kändes i början overklig då ROH "bara" är ett indyförbund som håller shower i gympasalar, men åren gick och alla ROH supportrar har nu vant sig med finbesök ifrån Japan, och nu kom det, för mig var det lite oväntat med väldigt välommet, ROH, Dragon Gate och NOAH tar nu sammarbetet till en ny nivå iform av två shower tillsammans. Två shower jag kommer att följa med spänning.



Differ Ariake
July 16, 2007



----------------------------------------------

Osaka Furitsu Taiikukan
July 17, 2007

Detta är mitt första blogg inlägg och jag tänkte ganska snabbt recensera ROHs första PPV. Jag kommer några gånger när jag kommenterar matcher att segla iväg en del med egna tankar och lite historia, hoppas att det är acceptabelt.

Älskade hela början på showen, publiken är taggade till tusen och man ser BJ Whitmer stå mitt i ringen, minst lika taggad vilket gör mig som tittare minst lika taggad. BJ Whitmer slänger ut utmaningen, publiken taggar till ännu mer, Morishima kommer ut och publiken är nu jättetaggade - och varken matchen eller PPVn har officiellt börjat ännu. Underbart!

Takeshi Morishima vs. BJ Whitmer
Matchen i sig är en kortare öppnare, publiken svalde den hel, även jag. Absolut ingen toppen match eller så men funkade riktigt bra som öppningsmatch. Explosiv och kort drabbning.
BJ Whitmer som har svårt att få publiken med sig ibland, trotts att han byggds upp underbart som face (CZW-fejden samt Jimmy Jacobs-fejden) borde mer spela på maffiga andrenalin utbrott och explosiv brottning, det fick mig verkligen att hålla på honom.
** 2/3

Rocky Romero vs. Naomichi Marufuji
Romero vs. Marufuji var en riktigt bra match, hade om jag ska vara gnällig gärna sett mer heelbeteende ifrån Rocky Romero som fick lite hetta när han brutalt började mangla en liggande Marufuji med slag emot nyllet för att sedan spotta emot dommaren som bröt upp misshandeln. Mer sådant efterlyser jag. Men som sagt, en riktigt bra match, kul att se Marufuji brottas och vinna i ROH igen.
*** 3/4

Jay & Mark Briscoe vs. Claudio Castagnoli & Matt Sydal (ROH World Tag-Team Title Match)
Tag-titelmatchen var hittils den bästa matchen på showen. Hade innan jag sett showen läst på nätet att den på pappret kanske lite udda parningen Claudio & Sydal gått en kanon match emot Briscoes, visst var det så. Den här matchen fick faktiskt mina förbi paserande icke-wrestlinginsatta bröder att stanna upp och vila sina ögon på lite stundtals stiff, ganska kvick highspot-action av högklass.
Älskade den här matchen, kanske årets bästa?
(Har dock inte sett så mycket wrestling som jag önskar att jag har iår.)

Efter att Sydal pinnades kunde jag andas ut då jag kände mig minst lika utmattad som brottarna efter denna match som höll härligt högttempo, men icke. Kevin Steen högger tillsammans med sin maskerade vapendragare El Generico micken och börjar snacka med deras tillfälliga (förhoppningsvis ständiga) rivaler Briscoes. Snacket utrbyrter som så många gånger förr inom wrestling i slagsmål. Såna här brawls kan vara otroligt tråkiga att se men den här typen älskar jag, om jag iställer för att målande beskriva slagsmålet kan jag ge exemel ifrån liknande: Finlay och Lashley samt Samoa Joe och Kurt Angle hade liknande brawls (ej matcher) där funktionärer och väktare var tvungna att separera de två sidorna som sedna bryter sig loss och flyger på varandra, allt tillsammans med publikens övertaggad gormande.
Highlighten i slagsmålet måste vara när überheelen Kevin Steen och (nyblivna heelen?) El Generico läxar upp väktarna som som vanligt är folk ifrån ROH Wrestling School.
****

Roderick Strong vs. Delirious
Den här matchen brydde jag mig inte så mycket om, dock blev det en helt okej drabbning. Rätt man vann, säger mest så då jag gillar Strong skarpt och då och då kan tycka att Delirious kan vara ganska ojämn, och ibland tråkig. Det som gjorde den här matchen sämre än Strong vs. Evans (en annan match där Strong ställs mot (enligt mig) en ganska tråkig brottare) var att i Strong vs. Evans bjöds det på brutalitet som hette duga, både Evans och Strong fick ta duktiga smällar utanför ringen, varför? Dom hatar varandra, vilket Strong och Delirious också gör...
*** 1/4

Takeshi Morishima & Bryan Danielson vs. Nigel McGuinness & KENTA
Så kom tillslut maineventet. Väldigt fint bokat, att istället för att slösa stora singelmatcher brottarna emellan som publiken tillslut skulle bli mätta på så bokas Morishima ofta i härliga tag-team kombinationer vilket inte känns uttjatat, detta resulterar ofta i bra matcher också. Visst fasiken blev det match av det här, 4 st ordentliga ROH main eventers i samma ring och alla bjöd upp till dans så att säga. Efter att det köttiga ekot av handflator som saftar på människoansikten lagt sig så fick vi, väldigt oväntat, se KENTA klappa ut.

Efter att KENTA två gånger pinnat Bryan Danielson rent i ROH under 2006 så fick Dragon "vinna tillbaka" i en otroligt bra match på ROH Glory by Honor, också det under 2006. Senare samma år flög den amerikanska indyguden över till Japan för att delta i en tour med NOAH som senare skulle sluta med att han fick stort förtroende och fick inför storpublik möta KENTA i en singelmatch, en singelmatch som han självklart förlorade. Innan matchen (KENTA & Nigel vs. Morishima & Dragon) visste samtliga i publiken att KENTA och Dragon ständigt varit fiender och att ställningen varit 3-1 i matcher till den relativt dominanta KENTA, den sistnämnda fick dock se sig slagen och iochmed det kan vi räkna med en rematch på deras två singelmatcher, förhoppningarna är SKYhöga.

*** 3/4

SLUTSATS:
En riktigt bra PPV debut enligt mig, dom blandade de klassiska ROH stilarna tekniskbrottning, stiffborttning och high-spotts och den betalande publiken älskade det, det gjorde förhoppningsvis alla förstagångstittare också.
Många bra matcher bjöds det vilket fall som helst på, Maineventet tillsammans med Briscoes titelförsvar hållet jag nog högst, Romero vs. Marufuji är också väldigt bra och sevärd.
Rekomenderar denna PPV skarpt.