tuffasaker

Visst, iår har jag halkat efter big time i mitt wrestlingtittande, speciellt den andra halvan av året. Men det till trots, wrestling är fortfarande ett av mina stora intressen, tillsammans med bland annat tv-spel. Det slår mig nu, nästan ett och ett halvtår efter att min blogg först startades, att jag aldrig skrivit ett ända inlägg rörande wrestlingspel. Ett stort mysterium.

Skumt. Det är inte alls så att jag inte spelar wrestlingspel, kanske inte så mycket idag, men tro mig, jag har slukat en hel del wrestlingspel, bra som dåliga. Av de amerikanska spelen har det blivit PS2-klassikern SmackDown!: Here comes the Pain! som bjöd på ett massivt roster, hygglig story och ett enormt backstagebrawl-läge som var förbaskat underhållande.
Men det som kanske var mest imponerande var det, som sagt, gigantiska roster som fanns. Stone Cold, The Rock, Shawn Michaels, Goldberg, Triple H, Kurt Angle, Ultimo Dragon, Brock Lesnar, Chris Benoit och Dudley Boyz. Där har ni några av alla namn som spelet innehåller. Ganska stor bredd, minst sagt.

Annars minns jag att jag suttit timme efter timme framför SmackDown! vs. RAW 2006 och detta spels detaljrika "Create-a-Wrestler" läge. Jag har skapar kompisar till mig, WWE legender, indy-wrestlers, purobrottare och allmänt skumma snubbar. Det som alltid har varit SD! seriens svagasida har varit själva gameplayet, upprepande med en fet arkad känsla över sig som gör spelet ganska slött efter 10-15 matcher. Alltid samma moves, alltid samma kontringar, osv osv.

Det bästa wrestlingspel jag spelat och förmodligen det bästa som gjort, någonsin, heter King of Collosuem II. Ett japansk PS2-spel som jag beställde från Asien och lyckades spela med hjälp av en såkallad "slide tool". Ni som aldrig spelat detta lir kanske undrar vart storheten ligger. Ett roster som är så stort att det får SD! seriens roster att se ut som Malmköpings lokala hockeylags omklädningsrum, mesigt och klent.

Rostern innehåller brottare från AJPW, NJPW, NOAH, Zero-One samt en hel del frilansbrottare. Sprängfyllt med puroprofiler med andra ord. Men vad vore ett enormt roster utan bra gameplay? Ingenting, såklart.
King of Collosuem II händer det än idag att jag dammar av för att spela 5-6 matcher. Matcher som alltid är unika och oförutsägbara. Massvis med unika kontringar för specifika moves, och till saken hör att det finns 100-tals och åter 100-tals av olika moves i spelet. King of Collosuem II är det tveklöst bästa wrestlingspel jag spelat och förmodligen Top 10-15 bästa tv-spel som jag någonsin haft i någon av alla mina konsoler.

Avslutningsvis kan jag inte annat än att hålla tummarna för att alla andra wrestling/tv-spelsjunkies får en chans att testa på riktig wrestling i ett riktigt tv-spel. King of Collosuem II!