tuffasaker

Bryan Danielson, det krävs inget geni för att konstatera att han är en framtida legend.

Bryan Danielson, en framtida legend.
Bara för att en brottare blir tränad av namn som Tracy Smothers, Bobby Eaton, William Regal, Shawn Michaels och Masato Tanaka behöver det inte betyda att brottaren ifråga lyckas, i detta fallet råkar det faktiskt vara så att brottaren lyckats, åtminstone som worker. Man kan ju sen diskutera om man måste brottas i WWE och tjäna kosing och bli "känd" för att lyckas på riktigt eller hållla titlar i Japan och accepteras av deras publik för att lyckas eller bara vara en bländande bra worker för att lyckas. Jag är beredd att säga att, var du än brottas, i stora arenor i USA eller kanske i gympasal i samma land så är det nivån du ligger på som brottare, hur pass bra worker man är som avgör om man lyckats. Det jag vill komma fram till är kort och gott att "American Dragon" Bryan Danielson har lyckats, han har genom framförallt sin brottning gjort sig ett namn över hela världen och hans namn blir mer värdefullt hela tiden, mest i USA och Japan dock.

I AJ Styles och Christopher Daniels gemensamma shootintervju så berättar dom om en match dom hade, dom hade tydligen väldigt fria händer vilket inte på något sätt är ovanligt på indyscenen och den ena av dom sa emot slutet på matchen till den andra: "5 more minutes" och när han berättar det skrattar den andra och säger att det var Bryan Danielson stil av honom att säga så. Ger man Bryan Danielson fria händer så gör han ingenting halvhjärtat, det mycket därför han är ett stort namn på (till en början) amerikas indyscen (nu även i Japan). American Dragon känns som en sån där kille som vad han än gör inte skulle nöja sig förens han är bäst på det han gör, de senaste två åren har jag verkligen varit tacksam att Danielson valde just wrestling att satsa på. Den vilja, passion, glöd, motivation och respekt Bryan Danielson utstrålar får mig ansluta mig till den enorma skara männsikor som non-stop prisar Bryan Danielsons verk i den fyrkantiga ringen.

Den dagen Bryan Danielson cementerade sig som en av mina absoluta favoriter och den man inom wrestling som jag antagligen respekterar mest av alla var 26 augusti 2006 och matcherna som följde. Efter minst sagt hårda titelförsvar av ROH titeln i snart ett år så mötte Bryan Danielson Nigel McGuinness (25 aug) och Colt Cabana (26 aug) i varsina 2/3 Falls matcher, båda skulle sluta med 60 minute draw vilket det isig är imponerande (det var dock väldigt vanligt back in the days men har blivit allt mer ovanligt). De två en timmes drabbningarna var inte dom ensamma anledningen till den massiva respekt Bryan Danielson förtjänade ihop utan det var skadan han oturligt fick efter bara några minuter. Danielson fick "separated shoulder" samt "tore two tendons in the shoulder and tore another tendon in his chest" men fortsatta trotts den enorma smärtan som synligt strålade igenom hans kropp matchen.

Minnesvärd fejd och suveräna matcher emot KENTA

Istället för att släppa titeln på grund utav skada vilket antagligen 4 av 5 brottare skulle ha gjort så fortsatte Bryan Danielson att försvara titeln efter ett litet tags vila. Hans kommande match om ROH titeln emot Austin Aries sköts upp och hans titel försvar av FIP titeln emot Davey Richards ställdes in men hans första titelförsvar efter det korta avbrottet skulle bli mot ingen mindre än hans rival under året KENTA. Det hade länge cirkulerat snack om att en ifrån NOAH skulle få vinna ROH titeln och det skulle aldrigt passat bättre än nu menade "internet". Bryan Danielson hade skadat sig ordentligt, Bryan Danielson har inte kunnat slå KENTA än, KENTA har hårtpushats av ROH. Titelbytet var ett faktum, synd bara att matchen inte kommer bli så bra som den borde iochmed att Dragon är skadad. Folk (jag med) hade fel på alla punkter, Bryan Danielson försvarade titeln i ett av årets absolut bästa matcher, en lång och jämn match som varade över 30 minuter. Trotts skada försvarar Dragon titeln i en lång och hård match.

Okej, vem som helst skulle faktiskt kunna vägra att lägga ifrån sig titeln och sen försöka brottas. Bryan Danielson ville inte lägga ifrån sig titeln och brottades, och som han gjorde det. Hans match emot KENTA kommer föralltid bli ihågkommen som en tvättäkta klassiker och det går inte att understryka nog att Bryan Danielson i allra högsta grad var skadad när han leverarade denna pärla tillsammans med KENTA.
Lika mästerligt som Bryan Danielsons titelperiod var bokat och uppbyggt så höll nästa mästare på att byggas upp på ett minst lika mästerligt sett. Homicide fejdade stort med Jim Cornette, Briscoes och Steve Corino i en stor och välbokad fejd som alltsammans handlade om Homicides kämpaglöd och vilja att bli mästare, för i potten i denna fejd låg som bekant en titelmatch mot Bryan Danielson i Homicides hemstad, New York.

Som du nu kanske förstår så skadade Bryan Danielson sig duktigt i slutet på augusti 2006 men var fast bestämd på att hålla sig till planerna och förlora titeln till Homicide i New York 23 december samma år. 4 månader med ounviklig smärta och hårda matcher.
Jag tar för givet att Bryan Danielson drog ner på dom redan få bokningarna han hade utanför Ring of Honor då japans idag kanske största och populäraste förbund Pro-Wrestling NOAH är riktigt sugna på att boka honom och spinna vidare på hans fejd med KENTA. Bryan Danielson inser att detta är en gyllene chans men är som alla vet fortfarande skadad, Bryan Danielson förvånar en hel del människor när han faktiskt går med på att brottas en tour i Japan. Touren minnar efter fina insatser tillslut ut i ytterligare en match mot KENTA (2 december 06) som även den prisats enormt mycket, dock inte lika bra som deras klassiker på amerikansk mark. Alla som sett KENTA in action vet att han sällan håller tillbaka vilket sjävlklart måste varit påfrestande för Danielsons fallfärdiga kropp.

Bryan Danielson har ont.

Efter en avslutad turné med Pro-Wrestling NOAH som ansågs vara lyckad av de flesta så försvarade Bryan Danielson sin titel i en relativt lam burmatch emot Samoa Joe, anledningen till att den var lam var delvis pågrund utav de ounvikligt höga förhoppningar en Danielson vs. Joe match medför och delvis pågrund utav Bryans manglade kropp.
Nästa, och sista stopp för våran mästare var mot Homicide i New York. Stämningen var på topp och en skadad Bryan Danielson mjölkar ur en spännande match ur den förvånandsvärt tråkiga Homicide och förlorar titeln, Bryan Danielson överlämnar titeln med stil vilket uppskattas av en firande Homicide och ett utsålt Manhatten Center i New York.

Anledningen till att jag skrev den här artikeln just idag hittar vi även den i Manhatten Center i New York där Bryan Danielson utmanade monstret ifrån Japan och ROH mästaren Takeshi Morishima, en match som likt Dragon vs. KENTA beskriv som en absolut klassiker. Gläjder mig visserligen hur bra den matchern verkar ha blivit men det är inte matchkvaliteten som drev mig till denna post. Jag låter ett citat ifrån ROHs bokare Gabe Sapolsky förklara vad det rör sig om.

"Going back to Saturday, I started watching the Bryan vs. Morishima match in the locker room with the rest of the crew. The entire locker room was cringing at Bryan's kicks and Morishima's strikes. I found myself just rising and working my way to the curtain so I could watch it in person in the middle of the crowd. I got so lost in the match I couldn't tell you how long it was or at what point I made my way through the curtain to watch the match unobstructed on the ramp. Simply put, it was one of the greatest matches I've ever seen. The great fans of New York really brought it to the next level as the crowd reactions were among the most intense in ROH history. I was elated after the match because after all this is what I enjoy. That elation soon turned to panic and dismay when Paul Turner passed me on the ramp and said "he can't see out of his eye."

Everyone was in a great mood backstage and that quickly changed when Bryan sat down and word began to spread. The entire crew came over to see how Bryan was doing, who of course was taking it like a champ and saying it was no big deal. His eye was telling a different story. As the doctor was looking at it, his eye was rolled back into his head and it stayed that way. Bryan couldn't control it. It was really hard to look at. I can't even imagine how Bryan got through this."
- Gabe Sapolsky, rohwrestling.com