tuffasaker

Ända sedan 1:a april 2006 har Delirious Ring of Honor karriär gått spikrakt uppåt, och då överdriver jag inte det minsta. Innan förtsa april 2006 var den otroligt skickliga komedibrottaren inget hot mot nån i ROH. För att förtydliga hur "ofarlig" han vid det tillfället var kan jag till exempel nämna att han ALDRIG vunnit en match, någon tag-match hit eller dit men han var aldrig personen som avgjorde, inte heller några singelmatcher hade han vunnit. Något som dock följt med "Lizard Face" hela tiden, oavsett hårdpush eller superjobber är det ständiga publikstödet. Vare sig han drog en obergriplig promo eller syltade på en heel med en serie slag så var stödet massivt. Delirious har alltid varit över.

Iochmed att ROH enligt dom själva är ett förbund där allt i slutändan handlar om "wins and losses" så förstod dom att det inte skulle funka att Delirious skulle jobba i all evighet, då han dels var tvungen att få sparken enligt deras egna inofficiella slogan och dels att en push, av vilken storlek som helst var något som den maskerade komedistjärnan gjort sig förtjänt av. Den dåvarande bossen (minns ej hans titel) Jim Cornette berättar för Delirious på showen ROH Better then our Best (1 april, 06) att det är just "wins and losses" som räknas och att Delirious inte har många "W" i sitt bagage. Delirious har nu helt plötsligt en allt eller inget match, en do or die batalj framför sig när han möter den lätthatade heelen Ricky Reyes i vad som vid förlust skulle vara hans sista ROH match. Men med publiken i ryggen så vinner Delirious matchen och en hårdpush har där med startat.

Många kunde redan innan ROH Better then our Best lukta en push för Delirious del då han fick förtroendet att teama med Bryan Danielson i tag-match under Dragons korta fejd emot The Embassy (Alex Shelley och Jimmy Rave). Bryan Danielson skulle visa sig vara en stor del av pushen och han drog några strån till stacken som gjort Delirious till vad han är idag.
Redan showen efter ROH Better then our Best, på showen ROH 100th Show (22 april, 06) där Bryan Danielson chockar alla i publiken när han vinner mot Colt Cabana i en titelmatch på under fem minuter. Senare på kvällen får American Dragon, Delirious tillfälliga tag-partner i en "oplanerad" match försvara sin titel för andra gången på kvällen emot just Delirious. En match som för alltid skulle bryta vänskapen mellan de två brottarna, Bryan Danielson visar ingen respekt emot publikfavoriten och framtidsprojektet Delirious och vinner efter några brutala UFC-armbågar, efter matchen försöker Danielson rycka av masken ifrån en totalt ner blodad Delirous medans kommentatorerna låter äcklad och publiken uttrycker livligt sitt förakt emot super-tweenern Bryan Danielson. Denna match skadar förövrigt Delirious sig på riktigt när han skär upp sin hand på ringstolpen.

Under de kommande showerna får publiken se den maskerade hjälten pinna namn som Jimmy Rave och Chris Sabin i singelmatcher, Delirious pinnade även komedikungen Kikutaro i en underhållande match som även innnehöll Nigel McGuinness. Mannen från träsket var glödhet och en av de brottarna som hade en ordentlig "winning streak", här kan vi snacka om "from zero to hero".. Ursäkta alla amerikanska uttryck, nåja, tillbaka till ämnet. Efter att fått triumfera i mediokra singelmatcher på shower som ledde fram till ROH Ring of Homicde (13 maj, 06), en show där Delirious äntligen skulle få revansch på Bryan Danielson i en titelmatch. När jag själv såg cardet var jag tveksam. Tji fick jag, Bryan Danielson vinner mot Delirious i en klassisk titelmatch och Delirious kanske bästa match i karriären. Publiken tror vid några tillfällen att deras träskman till och med skulle vinna. Bryan Danielson säger senare i en intervju med den brittiska tidningen PowerSlam Magazine att han är oerhört nöjd vad gäller den här matchen, ingen hade några speciellt höga förväntningar på matchen men fick se en klassiker.



Delirious push fortsätter med en stormatch mot Samoa Joe som han självklart förlorar, en match som tyvärr inte håller så hög klass som önskat. Förlusten emot Joe var ganska oviktig och våran segermaskin tuffar vidare med segrar emot Seth Delay och Claudio Castagnoli och två tappra insatser i två bra matcher som han finner sig själv slagen i, en mot Nigel McGuinness om pure-titeln, och en emot Matt Sydal, hans rival sedan flera år tillbaka. Dagarna där Delirious är förbundets jobber är nu över, han är nu ett namn att räkna med. Det är nu dags för Ring of Honors årliga elimination match, ROH Survival of the Fittest (6 okt, 06) och visst finner vi Delirious i en av kvalificeringsmatcherna emot Jimmy Rave, en man som han tidigare under året pinnat. Många fruktade Raves revansch men den uteblev och komedigeniet är för första gången klar för 6-manna utslagningsmatchen (2006 var det dock bara 5 deltagare pga att Samoa Joe och Dragon fightades till en draw) Survival of the Fittest tillsammans med Matt Sydal, Mark Briscoe, Jay Briscoe, Austin Aries. Briscoes blir direkt giftiga i matchen då dom är ett team och sammarbetar matchen igenom vilket Delirious och Matt Sydal, de ständiga rivalerna också gör. Ungtupparna Matt Sydal och Delirious finner sig tillslut ensamma kvar och det är nu må bäste man vinna som gäller. Sydal och maskmannen utför det strålande och bygger upp en enorm spänning, enorm spänning. Delirious får tillslut revansch på Sydal och kan titulera sig till Survival of the Fittest 2006.

Året fortsätter med fler segrar och några riktigt bra matcher emot Matt Sydal med jämna mellanrum, här kan vi snacka om två brottare som klickar tillsammans. 2006 börjar nu röra sig emot sitt slut och ROH The Chicago Spectacular Night 2 (9 dec, 06) bjuder på ett rafflande main event där två lag möts i en utslagsmatch. Facelaget innehåller Delirious, Colt Cabana, BJ Whitmer och Nigel McGuinness och ställs emot ett heellag innehållandes Bryan Danielson, Shingo Takagi, Jimmy Rave och Jimmy Jacobs.
En match som är medelmåttig till slutet, nämnas bör att bara någon show innan denna fick den maskerade träskmannen för en tredje gång se sig slagen på mållinjen i en titelmatch mot Bryan Danielson. Slutet ja, slutet på matchen var det två brottare kvar, Delirious och ROH World Champion Bryan Danielson. Publiken var bakom Delirious till 100% och efter en välutförd fram-och-tillbaka fight mellan de två brottarna fick publiken se Danielson förtvivlat klappa ut i mitten av ringen. Delirious fick efter cirka 8 månader sin efterlängtade revansch på "American Dragon" Bryan Danielson.

Nu under 2007 har Delirious bland annat gått en riktigt bra 2/3 Falls Match (som jag förövrigt såg på plats) emot ständiga rivalen Matt Sydal, representerat ROH i en suverän 4 vs. 4 match mot Dragon Gate och harvar i en medioker och stundtals tråkig fejd med No Remorse Coprs stallet, speciellt deras ledare Roderick Strong.
Det ska onekligen bli intressant att följa komedispecialistens ROH framtid, måste dock medge att jag tycker att hans in-ring prestationer varit ojämna. Vissa stunder går han kanon matcher emot kanon workers som Bryan Danielson, Nigel McGuinness och Matt Sydal för att sedan floppa en aning emot kanon workers som Samoa Joe, Roderick Strong och Chris Sabin. Det man kan slå fast vid är att Delirious är en oslipad diamant, det är även bara att konstatera att hans utveckling som wrestler 2006 saknar motstycke just de året. Ser fram emot hans drabbning emot KENTA som nyligen släppts på DVD och hans matcher på den japanska touren. Efter ett superbt 2006 så kan man bara fråga sig: är 2007 Delirious år?