tuffasaker

En vecka utan wrestlingittande gör att denna veckas lista innehåller en del brottare som av olika anledningar missat listan, eller rättare sagt jag missat att ta med i listan. Många nykomlingar och några bekanta wrestlingprofiler.


1. (-) CIMA, 10 p
Dragon Gates ansikte utåt, affischnamn och ace är den nuvarande Open the Dream Gate Champion efter att ha besegrat självaste Jushin "Thunder" Liger för titeln. CIMA bokas som en internationell storstjärna i både PWG och ROH och har till kommande PWG shower bokats emot Bryan Danielson och Jack Evans. CIMA blir även en brottare att hålla ögonen på i PWGs årliga turnering PWG Battle of Los Angeles, förra året kom han tvåa.

2. (-) UMAGA, 9 p
Ett av WWEs bästa och mest intressanta projekt på mycket mycket länge. En hatvänlig, stiff brawler som kan få mig att tycka synd om vem som helst samtidigt som han kan bjuda på bra och underhållande matcher. En på pappret dålig idé (en samoan med nermålat nylle som älskar att vråla och avslutar sina motståndare med en tumtackling) fungerar i verkligheten ypperligt. Spännande att se hur Umaga bokas om nått år.

3. (-) KURT ANGLE, 8 p
En brottare som vars insatser jag inte riktigt uppmärksammat fullt. Kurt Angle har faktiskt leverat en del av TNAs bättre matcher under året emot bland annat Christian Cage, Sting, Jay Lethal och Frankie Kazarian. Kurt Angle vann tidigare iår ockå IWGP-titeln, dock fejk-varianten, av Brock Lesnar på IGFs debut show i en duglig match.

4. (-) TOGI MAKABE, 7 p
En brottare som det talats väligt mycket om under 2007. Skulle vara intressant om denna best var med på ett hörn i kriget mellan TNA och hans New Japan. Intressanta fejder emot bland annat snällingarna Shinsuke Nakamura och Yuji Nagata.
En tvättäkta heel.

5. (-) JOEY RYAN, 6 p
En av de sex ägarna av de kalifornska independentförbundet PWG och även ett av förbundets större namn. Tillsammans med lagkamraten i The Dynasty Scott Lost (som förövrigt också är en av ägana i PWG) har den titelhungriga Joey Ryan bokats emot vassa tag-team som Jimmy Jacobs och Tyler Black samt Masato Yoshino och Naruki Doi. Upplagt för tag-teamfest.

6. (-) CHRISTOPHER DANIELS, 5 p
Lämnade ROH efter en oavjord match emot nykomligen Erick Stevens på ROH Good Times, Great Memories, förövrigt en väldigt välutförd match. Utmanade Jay Lethal för X-divisonstiteln på TNA Bound for Glory i en av showens bästa matcher. Fallen Angel var även över till Japan med Senshi, närmare bestämt NJPW för att få fart på kriget mellan TNA och New Japan när dom utmanade Minoru och Prince Devitt i en hygglig match.

7. (8) FINLAY, 4 p
På Survivor Series tydde det mesta på att en av WWEs bästa och mest underhållande heels ska vända face i fejd med Khali och/eller McMahon. Finlay har istortsett sedan sin comeback som slagsmålshungrig irländare ständigt lyft diverse facebrottare och framtidsprojekt till underåhållande matcher och intressanta fejder. Finlay är värd guld på SmackDown.

8. (1) CHRIS JERICHO, 3 p
Efter comebacken är Chris Jericho mer eller mindre fortfarande wrestlingens stora snackis, går inte att förneka att detta är ett kärt återseende och en varmt välkommen återvändare.
Verkar som en stor fejd emot Randy Orton om WWE titeln inte är en omöjlighet, en fejd som säkerligen kan bjuda på bra matcher.

9. (-) HALLOWICKED, 2 p
Minst sagt intressant fejd i CHIKARA-Pro emot Eddie Kingston, utmanade nyligen Team F.I.S.T om Campeones de Parejas (CHIKARAs tag-titlar) tillsammans med lagkamraten Delirious. Hallowicked har även året igenom bokats flitigt av Ring of Honor.

10. (6) HIROOKI GOTO, 1 p
Förtsta gång jag kom i kontakt med Hirooki Goto var som jag nämnt förut under TNAs världsmästerskap i X-divisionsbrottning. Goto stack inte ut i mängden och var väldigt anonym och lätt att missa, jag tittade förra veckan på Gotos match mot Hiroshi Tanahashi och blev imponerad. En för mig helt ny Hirooki Goto (även utseende mässigt) levererade en högklassig titelmatch.



POÄNGLISTAN 2007:
1. Bryan Danielson, 113 p
2. Nigel McGuinness, 107 p
3. Takeshi Morishima, 105 p
4. Claudio Castagnoli, 42 p
5. CM Punk, 42 p
6. Jay Briscoe, 41 p
7. Mark Briscoe, 39 p
8. Mike Quackenbush, 35 p
9. Chris Hero, 31 p
10. Brent Albright, 30 p
11. Mitsuharu Misawa, 28 p
12. Samoa Joe, 28 p
13. Kevin Steen, 27 p
14. Randy Orton, 27 p
15. Daisuke Sekimoto, 25 p
16. El Generico, 25 p
17. Davey Richards, 20 p
18. Naomichi Marufuji, 19 p
19. Roderick Strong, 15 p
20. Kota Ibushi, 14 p
21. PAC, 14 p
22. Austin Aries, 13 p
23. Chris Jericho, 13 p
24. Shawn Michaels, 13 p
25. Joey Ryan, 13 p
26. Shingo Takagi, 12 p
27. Edge, 11 p
28. CIMA, 10 p
29. Delirious, 10 p
30. Eddie Kingston 10 p
31. BJ Whitmer, 10 p
32. Umaga, 9 p
33. Rocky Romero, 9 p
34. Matt Sydal, 9 p
35. KENTA, 9 p
36. Jimmy Jacobs, 9 p
37. Kurt Angle, 8 p
38. Kensuke Sasaki, 8 p
39. Togi Makabe, 7 p
40. Finlay, 7 p
41. Chris Bosh, 7 p
42. Chuck Taylor, 7 p
44. Christian Cage, 6 p
45. Ryuji Sai, 6 p
46. Super Dragon, 6 p
47. Hirooki Goto, 6 p
48. Jimmy Rave, 6 p
49. Jigsaw, 6 p
50. Colt Cabana, 5 p
51. Yoshihito Sasaki, 5 p
52. Masato Tanaka, 5 p
53. Christopher Daniels, 5 p
54. Josh Abercrombie, 5 p
55. Erick Stevens, 5 p
56. Lince Dorado, 5 p
57. Sal Rinauro, 5 p
58. Tigers Mask, 5 p
59. Toshiaki Kawada, 4 p
60. Tim Donst, 4 p
61. Mohammed Yone 4 p
62. Masato Yoshino, 4 p
63. Triple H, 3 p
64. Chris Sabin, 3 p
65. The Necro Butcher, 3 p
66. Low Ki aka Senshi, 2 p
67. Undertaker, 2 p
68. Hallowicked, 2 p
69. Tyler Black, 2 p
70. Taiji Ishimori, 2 p
71. Ryo Saito, 1 p
72. El Blazer, 1 p
73. Kazunari Murakami, 1 p
74. Alex Shelley, 1 p
75. Kenny King, 1 p

WWE is Jericho!
Sommaren 2005, närmare bestämmt den 22:a augusti 2005 var sist vi såg Chris Jericho i WWE senast. Efter att Chris Jericho lämnat förbundet följde en våg av stjärnor som försvann ifrån förbundet, alla av olika anledningar. Namn som Christian, Eddie Guerrero, Kurt Angle, Big Show, Booker T, JBL, Chris Benoit och Rob Van Dam är några av de större namnen som försvunnit från WWE efter sommaren 2005. WWE är idag inte alls ett förbund utan main eventers, WWE är däremot ett förbund som idag tillskillnad ifrån 2005 har tre brands och trotts det lite mindre bredd när det kommer till toppbrottare (aka main eventers) idag i jämförelse med 2005.

Efter att ha tagit en lite mer än en två år lång paus där han bland annat lagt ner tid på sitt rockband Fozzy och även varit med på både tv-program och radioprogram rörande hans stora intresse, musik, framför allt rock, gör Y2J comeback. Chris Jericho återvänder nu efter sin två års långa rast tillbaka till ett WWE som inte kan göra annat än att tacka och ta emot. Efter massflykten av upper-midcarders och main eventers har två av WWEs stora main event projekt mer eller mindre floppat. Jag talar då om den väldigt medelmåttige supermänniskan och pillerfantasten Black Lesnar, ursäkta, Bobby Lashley. De andra projektet är The Great Khali, här känns det som om en halv spydig summering av honom inte behövs, han håller helt enkelt inte måttet. Maint-eventers av klass växer inte på träd i "The Big E".

Allt det jag nämnt tidigare kan man sen plusa på att WWE oturligt fått sin stora stjärna John Cena långtidsskadad, det jag försöker komma till är att Chris Jerichos comeback kommer väldigt lägligt. WWE har inte bara fått tillbaka en potentiell main eventer utan en brottare som verkligen känns larger-than-life med sin superstar look, karisma och micskills, låt oss inte heller glömma att Chris Jericho är en hyggligt vass worker i den fyrkantiga ringen. Jericho kommer inte att ensam frälsa WWE, Jericho kommer inte ensam få mig att följa WWE igen, Jerichos comeback är inte årets händelse men det är en av de mest glädjande, mest överraskande och mest välkommna (och välbehövligt för WWE) händelsen iår. Även om jag inte kommer följa WWE som förbund med RAW, SmackDown och ECW så kommer Chris Jericho, speciellt nu efter comebacken, vara någon jag håller ögonen på.

RAW is Jericho!

Så hår många WWE namn på min lista har du aldrig sett förut och kommer kanske aldrig se igen, ring din kompis, det här är stort. Anledningen till att WWE verkligen bombar denna lista är att jag denna vecka varit lite off vad gäller wrestling och bara kollat på en show (ända wrestling jag sett i veckan) Survivor Series. Jag kommer förmodligen inte att titta på WWE igen förens Royal Rumble 2008 så njut av den här listan.

1. (-) CHRIS JERICHO, 10 p
Två års frånvaro och sen en efterlängtad comeback har gör att jag har otroligt svårt att placera honom någon annan stans en på förstaplatsen. Y2J har den här veckan varit wrestlingens stora snackis och rubrikernas man och tar välförtjänt veckans förstaplats.
RAW is Jericho! Igen.

2. (7) RANDY ORTON, 9 p
WWE SummerSlam 2007 så var matchen emot Cena vassast på hela showen, på WWE Survivor Series 2007 var matchen emot Michaels vassast på hela showen. Jag tittar inte mycket på WWE men när jag på senaste tid väl gjort det så har Randy Orton varit MVP, varje show. Baserat på klipp ifrån RAW så verkar Orton även på veckoprogramen sköta sin heelroll underbart.

3. (2) TAKESHI MORISHIMA, 8 p
Titelförsvaren fortsätter att ramla in med matcher emot Bryan Danielson (otroligt bra) och även matcher mot lite av ROHs nyare gubbar som Erick Stevens och Kevin Steen. En re:match emot Naomichi Marufuji är även bokad till kommande NOAH Budokan Hall-show. Det är någon jag ser fram emot.

4. (1) BRYAN DANIELSON, 7 p
Otroligt bra match emot Takeshi Morishima på ROH Manhatten Mayhem II, en match som jag när som helst ska "titta om" av den enkla anledningen att den är otroligt bra. Nysläppta ROH DVDer innehåller även matcher ifrån Bryan Danielson och Austin Aries tävlingsinriktade bäst av tre-fejd. Match emot Necro Butcher är även bokad till kommande ROH show.

5. (4) SHAWN MICHAELS, 6 p
Mycket talade för någon slags repris av det kända "screwjobbet" ifrån Survivor Series 1997 nu när Shawn Michaels 10 år senare utmanar Randy Orton för samma titel. Jag är tacksam för att vi slapp screwjobb tramset och istället bjöds på en bra och spännande match.
Shawn Michaels känns ibland som en maskin, hur många brottare klarar av matcher av den typen i 40+ åldern.

6. (-) HIROOKI GOTO, 5 p
Väldigt schysst match emot New Japans snygging nummer ett Hiroshi Tanahashi, väldigt imponerande. Har de senaste 2-3 månaderna börjat fatta tycke för Hirooki Goto allt mer efter att första gången stött på honom i TNA under deras världsmästerskap i X-divisionsbrottning, detta är dock en annan Goto.

7. (5) BJ WHITMER, 4 p
BJ Whitmer har i allra högsta grad kommit till rätta i Ring of Honor efter att förgäves (och tappert) försökt få med sig publiken efter sina makalösa fejder emot hatvänligt motstånd som förbundet CZW och Jimmy Jacobs. När det inte finns folk som BJ slåss emot sviker publiken och BJ är nu äntligen heel igen. När var han så här intressant sist?

8. (-) FINLAY, 3 p
Det är ingen hemlighet att jag är stormförtjust i Finlay. Irländarens rutin strålade verkligen när han sänkte tempot en aning i den klassiska Survivor Series matchen med sin råa fighting stil men fortfarande höll det otroligt intressant, en stund. Anledningen till att jag skriver "en stund" var för att matchen var bara intressant en stund. Tack Finlay.

9 (-) UNDERTAKER, 2 p
Rutinerad till tusen.
Det blev inte någon av årets vassaste matcher emot Batista i helvettesburen men ändå en riktigt bra Batista-match. Undertaker lyfter Batista i en match där jag emot slutet faktiskt hoppades på att han skulle få vinna tillbaka titeln. Chris Masters höll på Batista. Wink wink.

10. (3) CM PUNK, 1 p
ECW killarna representerade sin brand utmärkt på WWE Survivor Series 2007 i matchen om deras titel, ända matchen som faktiskt hade ett annorlunda tempo. Kändes verkligen som matchen var tagen ur ett annat förbund ett tag, ECW och CM Punk kändes fräscht på showen, titeln fick dock se ut som skräp när den endast är tillräckligt värd för att öppna showen.



POÄNGLISTAN 2007:
1. Bryan Danielson, 113 p
2. Nigel McGuinness, 107 p
3. Takeshi Morishima, 105 p
4. Claudio Castagnoli, 42 p
5. CM Punk, 42 p
6. Jay Briscoe, 41 p
7. Mark Briscoe, 39 p
8. Mike Quackenbush, 35 p
9. Chris Hero, 31 p
10. Brent Albright, 30 p
11. Mitsuharu Misawa, 28 p
12. Samoa Joe, 28 p
13. Kevin Steen, 27 p
14. Randy Orton, 27 p
15. Daisuke Sekimoto, 25 p
16. El Generico, 25 p
17. Davey Richards, 20 p
18. Naomichi Marufuji, 19 p
19. Roderick Strong, 15 p
20. Kota Ibushi, 14 p
21. PAC, 14 p
22. Austin Aries, 13 p
23. Shawn Michaels, 13 p
24. Shingo Takagi, 12 p
25. Edge, 11 p
26. Delirious, 10 p
27. Eddie Kingston 10 p
28. BJ Whitmer, 10 p
29. Chris Jericho, 10 p
30. Rocky Romero, 9 p
31. Matt Sydal, 9 p
32. KENTA, 9 p
33. Jimmy Jacobs, 9 p
34. Kensuke Sasaki, 8 p
35. Joey Ryan, 7 p
36. Chris Bosh, 7 p
37. Chuck Taylor, 7 p
38. Christian Cage, 6 p
39. Ryuji Sai, 6 p
40. Super Dragon, 6 p
41. Jimmy Rave, 6 p
42. Jigsaw, 6 p
43. Colt Cabana, 5 p
44. Yoshihito Sasaki, 5 p
45. Masato Tanaka, 5 p
46. Josh Abercrombie, 5 p
47. Hirooki Goto, 5 p
48. Erick Stevens, 5 p
49. Lince Dorado, 5 p
50. Sal Rinauro, 5 p
51. Tigers Mask, 5 p
52. Toshiaki Kawada, 4 p
53. Tim Donst, 4 p
54. Mohammed Yone 4 p
55. Masato Yoshino, 4 p
56. Finlay, 3 p
57. Triple H, 3 p
58. Chris Sabin, 3 p
59. The Necro Butcher, 3 p
60. Low Ki aka Senshi, 2 p
61. Undertaker, 2 p
62. Tyler Black, 2 p
63. Taiji Ishimori, 2 p
64. Ryo Saito, 1 p
65. El Blazer, 1 p
66. Kazunari Murakami, 1 p
67. Alex Shelley, 1 p
68. Kenny King, 1 p

WWE Survivor Series 2007
Då var det hög tid för lite WWE igen, sist jag kollade på en WWE PPV blev jag duktigt besviken trotts att main-eventet var överraskande bra. Jag talar då om sommarpartajet WWE SummerSlam 2007. Idag tittar vi på en show vars line-up faktiskt ser mycket intressantare ut med den ständigt återkommande "Survivor Series"-matchen, Orton vs. Michaels samt min första "Hell in a Cell"-match på evigheter. Det här ser på förhand onekligen ut att kunna bli en vass show. Lägg sen på att Västmanlands stoltheter The Hives står för aftonens themesong.

Kvällens öppningsmatch är överraskande (och dumt) nog om ECW titeln, hur värdefull känns den titeln om den slängs in som öppningsmatch? Har en känsla av att matcher som bokas efter denna utan tvekan skulle kunnat funkat som öppnare, och inte fått ECW titeln att verka som en B-titel. Nog om detta, nu håller vi tummarna för att CM Punk ger Morrison och Miz på nöten.

CM Punk har ut sina motståndare ur ringen, följer upp med ett dyk och skriker något i stil med "Whats my name?", publiken börjar då självklart vråla "CM Punk!". Snacka om en ego-boost för Punk. Grabbarna bjuder på hygglig tremanna action, rätt underhållande. Matchen kommer inte riktigt igång och får fart vilket antagligen var tanken, det är ju ändå bara en öppningsmatch och inget annat. Annars är det kul att höra det stabila publikstödet Punk har, med det i ryggen pinnar Punk The Miz med en "Go to Sleep".

Lance Cade med sin partner Trevor Murdoch ska försvara titlarna mot Hardcore Holly och hans betydligt ynre partner Cody Rhodes. Hardcore Holly choppar för kung och fosterland samtidigt som Cody Rhodes känns väldigt grön. Hur länge har han sysslat med rasslin? Till hans försvar så verkar han vara väldigt ung. Vill även flika in med att Trevor Murdoch förmodligen har den skönaste looken i hela förbundet. Favoriten Murdoch pinnar Rhodes i en match jag kommer att glömma om 5 minuter.





Nu vankas det Survivor Series utslagsmatch, facelaget mot heellaget. Inga konstigheter här. MVP är en stjärna, åtminstone utanför ringen (har inte sett så många matcher med honom), man vill verkligen hata honom när han gör entré. Elakingarna får lite burop medans snällingarna får publiken att glatt gorma. Inga konstigheter som sagt. Fulingarna har dock en mans övertag då Matt Hardy ej kan delta, fråga MVP varför. Han är så elak.

En bit i in matchen ser vi bjässarna Kane och Big Daddy V utbyta slag och jag inser hur tacksam jag är att Big Daddy V inte använder sig av samma moveset som American Ballon gör. Daddy V pinnar Kane efter att droppat armbågen på honom. Klent är ett ord som väl beskriver den sekvensen, speciellt då jag gärna hade sett Kane ha ut Daddy V och det illa kvickt.

Umaga och Rey Mysterio bjuder på hygglig action i ringen tillsammans tills Umaga eliminerar publikfavoriten efter att ha tacklat honom med sin tumme. Triple H och Jeff Hardy är ensamma kvar emot hela fulinglaget. Låt underdog storyn börja. "Twist of Fate" är för mycket för MVP och han åker ut. Missförstånd gör att Daddy V krossar Kennedy med en armbåge, HHH pinnar Mr.Kennedy. En dubbel-DDT på Big Daddy V är allt kolossen klarar av och han åker också ur matchen. Triple H och Jeff Hardy är nu kvar emot Umaga och Fit Finlay.

Skrev tidigare att Trevor Murdoch förmodligen hade den skönaste looken i förbundet, vilket antagligen stämmer, men tätt bakom honom hittar vi Fit Finlay. Finlay är ruggigt rutinerad och säker i ringen och det känns som det här är första gången i matchen han kommer in, äntligen. Vilken skillnad. Finlay hade komandot länge och styrde matchen på ett underhållande sett, han slåss som en vilde. Allt detta tills Hunter skickar ut honom med en "Pedigree". Umaga kommer in, taggat till tusen, får smaka på samma medicin som Finlay tätt följt av "Swanton Bomb". Spänning: Noll.



Nu dags för The Great Khali mot Hornswoggle och jag undrar varför jag inte spolar förbi den här matchen också (likt dammatchen). Det här kan inte bli bra. Vad ska jag skriva? Finlay kommer tillsist in och klubbar på bjässen med sin klubba och kalaset slutar i DQ. På nått sett är jag rätt glad över hur saker och ting gick till. Inte den katastrofen jag förutspådde men fortfarande illa, speciellt att dom anser att detta är något som ska upp på PPV. Var detta en komedimatch? Jag fattar noll.

Ja, nu är det dags för den matchen jag sett fram emot allra mest. "The Heartbreak Kid" Shawn Micheals utmanar "Legend Killer" Randy Orton. Randy Orton lyfte John Cena till en förvånandsvärt bra match på WWE SummerSlam 2007 samtidigt som Shawn Michaels är en kille som aldrig är att räkna ut, Michaels kan när som helst blixtra till med en pärla till match, detta kan bli bra.

Shawn Michaels som inte alls får använda sig av "Sweet Chin Music" använder många klassiska submissions som "Sharpshooter", "Crossface" och "Ankle Lock" och det är nästan lika spännande varje gång. Michaels drar till och med fram ett "Moonsault" ur ringen. Orton vinner dock en ganska spännande och underhållande fight om titeln lite snöpligt via "RKO". Spännande flera gånger men slutet kom ganska tvärt vilket är ganska negativt, annars var det en bra match.



Main event tajm och ett det blir ett main event som heter duga, två av de största namnen i förbundet idag (och i Undertakers fall, ett av de största namnen någonsin) i en "Hell in a Cell"-match. De båda brottarna har haft en jämn fejd som ikväll som ska avgöras. Kan Taker lyfta den smärtsamt medelmåttige mästaren i gimmickmatchernas gimmickmatch? Jag tror det, ska sanningen fram har jag ganska höga förhoppningar.

Klippen innan matchen visar att dessa killar inte alls gillar varandra men i själva matchen så känns det som om det skulle kunna varit vilken match som helst. Det här skulle lika gärna kunna varit en match mellan två killar som aldrig mött varandra, den här matchen tillskillnad ifrån Orton vs. Michaels tycker jag saknade känsla.

Allt börjar bra och långsamt och bumpen ökar i antal och i "Holy Shit"-nivå ju mer tiden går och en match som verkade ganska ointressant i brist på känsla blev faktikt mer och mer spännande. Trodde matchen var över när Batista bombade "Deadman" genom ett bord, likaså trodde jag matchen vad död efter Takers "Tombstone Piledriver". Matchen känns faktiskt väldigt öppen.

Taker sätter i frustration en ytterligare en "Tombstone Piledriver", denna gång på ringtrappan och matchen är indeed över då plötsligt Edge drar ut domaren ur ringen och pulvriserar Undertaker. Kul som fasiken att se Edge igen men detta var inget som lyfte matchen alls, snarare tvärtom. Batista vinner efter att Edge snuvade Undertaker på segern, men varför?

Två bra titelmatcher att avsluta showen med gör att jag ändå kommer se tillbaka på den här showen som en hygglig wrestlingshow. Bättre än WWE SummerSlam 2007 men inte mycket mer än så. Nästan mest besviken på den klassiska "Survivor Series"-matchen som saknade allt vad spänning heter.
Ska du bara lägga vantarna på en wrestlingshow iår så är detta ingenting jag rekomenderar.




ECW Championship Match:
CM Punk def. The Miz & John Morrison
** 1/4
WWE World Tag Team Championship Match:
Trecor Murdoch & Lance Cade def. Cody Rhodes & Hardcore Holly
* 3/4
Triple H, Jeff Hardy, Rey Mysterio & Kane def. Umaga, Finlay, Big Daddy V, Ken Kennedy & MVP
** 1/4
The Great Khali def. Hornswoggle (via DQ)
-
WWE Championship Match:
Randy Orton def. Shawn Michaels
*** 1/4
WWE World Championship, Hell in a Cell Match:
Batista def. Undertaker
*** 1/4

Ytterligare en vecka med larvigt många nykomlingar, endast en brottare lyckas från förra veckans lista lyckas hålla sig kvar, med andra ord nio nykomlingar varav fyra av dom är helt nya. Ja, jag är svag för CM Punk.


1. (-) BRYAN DANIELSON, 10 p
Danielson kan vara utanför listan i veckor och sen blixtrar det till och han flyger direkt in på top tre. Anledningen till återvändandet på listan denna gång är matchen emot Takeshi Morishima på ROH Manhatten Mayhem II. Otroligt het match som var spännande ända in i det sista, inte enbart därför vi ser Dragon på första platsen. Danielson visar att han återigen är en kämpe när han ganska tidigt i matchen skadar sitt öga ordentligt men ändå är på topp matchen igenom, en av årets bästa matcher, helt klart.

2. (-) TAKESHI MORISHIMA, 9 p
De tre senaste titelmatcherna med Takeshi Morishima har varit riktigt bra, riktigt bra och suverän. Efter att ha börjat segt och försiktigt med många fans emot sig och idén som champ har Morishima fått alla som tvivlat att ansluta sig till hyllningskören. Morishima har på senaste tiden radat upp riktigt vassa matcher i USA.
Är Takeshi Morishima oslagbar?

3. (-) CM PUNK, 8 p
Varje gång det vankas stor WWE-PPV (Royal Rumble, WrestleManie, SummerSlam och Survivor Series) och jag ser CM Punk med så markar man lite inombords. Hade aldrig vågat föreställa mig den här framgången i WWE för indy-legenden CM Punk, på SummerSlam utmanade han för titeln och nu på Survivor Series försvarar han den. Baserat på händelser backstage så är väl inte Morrison och The Miz favoriter hos WWE (åtminstone inte JBL) vilket förhoppningsvis håller dom ifrån titeln. Mark, mark, mark.

4. (-) SHAWN MICHAELS, 7 p
Känns verkligen som ålder är obetydligt vad gäller Shawn Michaels. Jag tänker aldrig mer tänka "Michaels har förmolingen ingen toppmatch kvar i sig", det var mina tankar innan WWE WrestleMania 21 och det fick jag äta upp. Shawn Michaels drog då på en av 2005s bästa matcher emot Kurt Angle, vad händer på WWE Survivor Series 2007? Jag har faktiskt relativt höga förhoppningar matchkvalitets mässigt. HBK fick Orton att se farlig som fasiken ut på senaste segmentet på RAW.

5. (-) BJ WHITMER, 6 p
Efter att ha packeterats som en face, en räddare i nöden för ROH i fejden mot förbundet CZW så hade BJ Whitmer publikstöd under i hela fejden, likaså i den numera klassiksa ROH fejden emot Jimmy Jacobs. Så fort fejderna var över svek publiken BJ totalt. Whitmer är nu ompacketerad till en elak bruiser styrd av Adam Pearce, en roll som passar BJ Whitmer perfekt. Äntligen är BJ intressant igen. Äntligen!

6. (-) SAL RINAURO, 5 p
En av de mest underskattade brottarna på indyscenen. Perfekt i rollen som rik, divig, själupptagen, dryg snorunge i FIP och i stallet YRR (som står för just Young, Rich & Ready).
Vill även påstå att Sal Rinauro har en otroligt vacker "dropkick", kanske en av de snyggaste idag. Erick Stevens kommer få det hett om öronen i kommande titelförsvar av FIP Florida Heritage titeln mot just Sal Rinauro.

7. (-) RANDY ORTON, 4 p
Elak, elak, elak och åter elak.
Vet inte riktigt hur uppbyggnaden inför försvaret av den nyvunna WWE titeln emot "The Heartbreak Kid" Shawn Michaels har sett ut eller byggds upp vilket gör att matchen faktiskt kommer kunna vara otroligt spännande. Är dock medveten om att det är strängt förbjudet för HBK att sparkas, vill även ibilla mig själv att det är "must be a winner"-regler. Det kan faktiskt bli match av det här.

8. (-) DAVEY RICHARDS, 3 p
Glödhet i det tysta, Davey Richards har dragit på imponerande insatset non-stop sedan sin NOAH-turné i somras och stal showen i sin match emot PAC på ROH Manhatten Mayhem II. En otroligt säker Davey Richards styrde hela matchen och hans improvisation för att bli mer heel med damp-armbågar och vilda headbutt-attacker var riktigt bra. Davey Richards verkar ha fastnat i högsta växeln och jag njuter av det.

9. (1) CHRIS HERO, 2 p
Samtidigt som fejden emot Claudio Castagnoli verkar ta fart i CHIKARA-Pro anser Claudio själv att fejden emot Chris Hero är över i ROH efter att ha besegrat honom på ROH Manhatten Mayhem II i en helt klart underhållande match. Chris Hero har bjudit på en hel del bra matcher iår och det är bara att konstatera att matchen mot Claudio Castagnoli är ännu en av dom.

10. (-) KENNY KING, 1 p
En av många medlemmar i FIP-stallet YRR och en av medlemmarna som gör rollen som dryg "brat" allra bäst. På showen FIP Stronger than Ever deltog Kenny King i en såkallad Bunkhouse Brawl Match (Street Fight) i dyra märkeskläder, kan man något annat än älska det?


POÄNGLISTAN 2007:
1. Nigel McGuinness, 107 p
2. Bryan Danielson, 106 p
3. Takeshi Morishima, 97 p
4. Claudio Castagnoli, 42 p
5. Jay Briscoe, 41 p
6. CM Punk, 41 p
7. Mark Briscoe, 39 p
8. Mike Quackenbush, 35 p
9. Chris Hero, 31 p
10. Brent Albright, 30 p
11. Mitsuharu Misawa, 28 p
12. Samoa Joe, 28 p
13. Kevin Steen, 27 p
14. Daisuke Sekimoto, 25 p
15. El Generico, 25 p
16. Davey Richards, 20 p
17. Naomichi Marufuji, 19 p
18. Randy Orton, 18 p
19. Roderick Strong, 15 p
20. Kota Ibushi, 14 p
21. PAC, 14 p
22. Austin Aries, 13 p
23. Shingo Takagi, 12 p
24. Edge, 11 p
25. Delirious, 10 p
26. Eddie Kingston 10 p
27. Rocky Romero, 9 p
28. Matt Sydal, 9 p
29. KENTA, 9 p
30. Jimmy Jacobs, 9 p
31. Kensuke Sasaki, 8 p
32. Joey Ryan, 7 p
33. Chris Bosh, 7 p
34. Chuck Taylor, 7 p
35. Shawn Michaels, 7 p
36. Christian Cage, 6 p
37. Ryuji Sai, 6 p
38. Super Dragon, 6 p
39. Jimmy Rave, 6 p
40. Jigsaw, 6 p
41. BJ Whitmer, 6 p
42. Colt Cabana, 5 p
43. Yoshihito Sasaki, 5 p
44. Masato Tanaka, 5 p
45. Josh Abercrombie, 5 p
46. Erick Stevens, 5 p
47. Lince Dorado, 5 p
48. Sal Rinauro, 5 p
49. Tigers Mask, 5 p
50. Toshiaki Kawada, 4 p
51. Tim Donst, 4 p
52. Mohammed Yone 4 p
53. Masato Yoshino, 4 p
54. Triple H, 3 p
55. Chris Sabin, 3 p
56. The Necro Butcher, 3 p
57. Low Ki aka Senshi, 2 p
58. Tyler Black, 2 p
59. Taiji Ishimori, 2 p
60. Ryo Saito, 1 p
61. El Blazer, 1 p
62. Kazunari Murakami, 1 p
63. Alex Shelley, 1 p
64. Kenny King, 1 p

Michinoku-Pro: Masked Man League 1995
Efter att ha sett de häftigaste introt sedan det animerade Dragon Gate introt signerat Michinoku-Pro ifrån deras turnering för maskerade brottare kände jag en enorm aptit för att se maskerad wrestlers in action. I det underbara introt presenteras samtliga deltagare och namn som den maskerade lättviktar ikonen Super Delfin, Gorgodas Cross som kanske är mer känd som Jerry Lynn och ytterligare en brottare som även han bäst beskrivs som en maskerad lättviktar ikon - Great Sasuke. Denna turnering går under namnet Masked Man League och är ifrån 1995

Första matchen för mig blir en drabbning mellan Super Delfin och britten med det passande namnet Kings Cross. Innan matchen presenterar dom att Kings Cross sitter på åtta poäng innan matchen och Super Delfin sitter på endast fyra poäng.
Känns verkligen som Delfin har matchen under kontroll även när han inte styr och ställer samtidigt som britten försöker spela med publiken som inte riktigt är med på det. När Delfin sen efter en "Tornado DDT" börjar signalera till publiken får han aningen bättre respons ifrån publiken än sin britt till motståndare. Super Delfin trasslar in sina ben i en liggande Cross armar, tar tag i hans ben och pekar lite kaxigt upp medans dommaren pinnar den utslagne britten. Super Delfin kniper segern i en trevlig men tyvärr klippt match.
Super Delfin och Gran Naniwa står sen i ringen och snackar, publiken skrattar då och då och han nämner Sasuke.

Nästa match är något som beskrivs som "Losers Final" mellan Gran Naniwa och Jerry "Gorgoda Cross" Lynn. Gorgoda är otroligt elak och försöker direkt vid matchstart istortsett slita masken av Gran Naniwa och publiken buar åt Gorgoda. Den maskerade ECW-legenden kontrar sen en "whip" och slänger in publikfavoriten i dommaren, går ut bland publiken och letar upp en stol, slänger in den i ringen och sätter en "piledriver" på Naniwa. Dommaren är fortfarande golvad.

Blodet droppar nu intensivt ifrån Gran Naniwas skalle, det ser även ut som om Jerry Lynn faktiskt förstört hela masken. Lynn fortsätter sen att jobba på japanen tills han vänder och sätter en "lariat", publiken blir helt vild. Varje slag Naniwa gör så vrålar publiken, efter en "Top Rope Dropkick" försöker han pinna amerikanen och publiken räknar högt med 1, 2, ooooooohhhhhh. Ingen seger än.

Naniwa sätter sen en ganska misslyckad "splash" av något slag men får bara två när domaren räknar med publiken var återigen helt övertygade om seger. Naniwa följer till publikens förtjusning upp med ett "Gut-Wrench Powerbomb" men får även denna gång bara två, publiken ger ifrån sig ett stort ooooooohhhhhh. Publiken är högljudd och varierar sig med härliga oooooohhhh om Naniwa är nära seger men inte lyckas pinna honom, med aaaaaahhhhhh om Naniwa mirakulöst lyckas sparka ur ett pinfall försök ifrån Gorgoda. Annars så är det oidentifierbara ljud och duktiga "NANIWA"-chants som hörs mest. Riktigt riktigt bra stämning, höjer verkligen matchen.

Efter ett flitigt utbyte av kvicka pinfall försök och roll-ups lyckas Gran Naniwa rulla över Gorgoda Cross och säkra segern, publiken är överlycklig. Tydligen måste brottaren som torskar avlägsna sin mask vilket Gorgoda Cross också gör, och visst är det Jerry Lynn alltid. Naniwa och Lynn kramas och publiken apploderar.

Dags för en match som beskrivs som en Grudge Match mellan två av Michinoku-Pros största stjärnor någonsin, håller tummarna och hoppas på en lika het publik som matchen mellan Jerry "Gorgoda Cross" Lynn och Gran Naniwa.
Verkar åtminstone som en riktigt het publik, Sasuke sparkar Delfin direkt när han sätter sin fot i ringen och hoppar efter. Publiken lyfter nävarna i luften och hoppar omkring på plats.

Delfin drygar och kontrollerar matchen en hel del men Great Sasuke smyger in en del flashiga motattacker, "Handspring"-tackling följs upp med ett "Handspring"-dyk ut ur ringen och publiken är lyckliga och imponerade. Känns dock som att Delfin alltid tar tillbaka kommandot, Sasuke blixtrar då plötsligt till med en "Springboard Moonsault", publiken älskar Sasuke. Delfin tar dock tillbaka kommandot ganska kvickt igen.

Samma serie moves som Super Delfin pinnade Kings Cross med drar Delfin fram, "Tornado DDT" som han ska följa upp med att trassla in sina ben i Sasukes armar, men icke, Sasuke sparkar honom mitt i nyllet och matchen lever vidare. Sasuke sätter nu en "Splash" av något slag som inte räcker för seger, följer upp det med en "powerbomb" och vips, matchen är slut. Publiken var tyvärr inte lika het som den i förra matchen. Något annat negativt var att den här som många andra matcher var klippt, hade säkert varit spännande i sin helhet.

Märker nu när jag kollar igenom de här matcherna att jag kollar på dom i fel ordning, den här matchen jag nu ska se är utan tvekan den som jag borde kollat på först. Gran Naniwa ifrån "Delfin Group" möter Great Sasuke, en match som låg bakom hatet i matchen mellan just Sasuke och Delfin.

Tillskillnad ifrån matchen emot Super Delfin där det var just Delfin som styrde och ställde så är det Great Sasuke som är boss i denna match. Det mesta Gran Naniwa försöker med kontras av Sasuke och Sasuke ser ut att gå en relativt lätt seger till mötes. Naniwa kommer in i matchen efter en enorm "DDT", ett dyk ur ringen och en "low-blow" av högklass. Hans handling möts av oundvikliga bu-ljud (ej rop). Naniwa sätter sen en "Frankensteiner" och jag märker då att Sasuke tappar en av sina skor. Ganska lustigt.

Gran Naniwa sätter ytterligare en "Frankensteiner" denna gång ur ringen och Sasuke landar hårt på golvet, publiken ropar nu både "NANIWA!" och "SASUKE!". Gran Naniwa dödar helt macthen efter en tredje "Frankensteiner" men lyfter Sasuke innan domaren räknar till tre och singalerar att han ska göra slut på Sasuke. "Gut-Wrench Powerbomb" är movet som Gran Naniwa pinnar Great Sasuke med.

Ingen av matcherna kom ifrån samma show utan alla var lösa matcher ur Masked Man League 1995 tagna ifrån olika Michinoku-Pro shower. Trotts att dom flesta var alltifrån lite till kraftigt klippta så var alla trevliga och underhållande matcher. Kommer utan tvekan hålla ögonen öppna vad gäller med old-school Michinoku-Pro.

Länk till intro kan hittas här.

ROH Manhatten Mayhem II
Denna stora Manhattenshowerna är alltid fint ihopsnickrade vad gäller bokning, något som man klart och tydligt märker när vi bjuds på en på pappret mycket intressant öppningsmatch mellan de två relativrt nya ROH lagen Stevens & Cross samt Quackenbush & Jigsaw. Skulle man ta bort alla efterblivna "this is awesome" rop så skulle jag fullkomligt älska ROHs Manhattenpublik, dom kan få vilken match som helst att bli snäppet bättre.

Denna match är det fart i från start till mål, Resilience jobbar på den mindre erfarne Jigsaw tills han kommer loss och taggar in sin mentor Quackenbush, publiken poppar. Spännande match då båda lagen ligger på ungefär samma nivå, på förhand väldigt svårttippad. Erick Stevens pinnar tillslut Jigsaw med en "Doctor Bomb", matchen höjdpunkt i spot-väg var när en "Jig N Tonic" kontrades till en "Canadian Destroyer"-variant. Väldigt oväntat.

Jimmy Jacobs comeback-turné fortsätter och han möter oetablerade ROH brottare och folk ifrån ROHs wrestlingskola. Idag möter Jacobs Mitch Franklin, mannen som håller "Top of the Class" trofén. Inte lika svårtippat som matchen innan. För er som inte är så insatta i Ring of Honor så åkte Jimmy på en allvarlig knäskada i en stålburs match mot BJ Whitmer i april iår och testar nu knät i lite lättare matcher. Den föredetta heelen Jacobs får mycket kärlek ifrån publiken vilket bevisar att han utan problem skulle kunna funka som face igen nu efter skadan.

Jacobs vinner väldigt väntat den här matchen emot eleven Mitch Franklin som verkligen kändes som en elev. För andra showen irad så drar Jacobs fram en ny avslutare ifrom av en "Choke", knät kanske inte håller för "Contra Code", vad vet jag.

Fulingstallet Hangmen 3 kommer nu ut och det syns verkligen att hur elaka dom är, ett gäng brawlers rakt igenom. Adam Pearce, BJ Whitmer och Brent Albright. Minst sagt en frisk fläkt bland alla high-flyers.

Publiken var taggad inledningsvis i denna match men försvann in mot mitten för att komma tillbaka mot slutet, precis som matchen. Hangmen 3 fick se riktigt riktigt bra ut i sin debut match tillsamans, BJ Whitmer pinnar Pelle för att sedan förstöra honom efter matchen. Pelle Primaeu kommer antagligen vara bänkad ett tag i denna angle då han blev ordentligt misshandlad.

Match nummer fyra på denna storshow är en match mellan den brittiska sensationen PAC och Davey Richards. Denna match har fått både bra och dålig kritik, framför allt för att folk påstår att Davey avsiktligt imiterar Chris Benoit matchen igenom. Detta blev jag påmind av då jag hörde publiken ropa "Benoit" efter att Davey satt en serie av "German Suplexes", vilket han brukar göra.

Hursomhelst så brukar PACs matcher i USA kännas som uppvisningsmatcher där PAC visar upp vad han går för och imponerar på publik, det här kändes tvärtom. Davey Richards imponerade någon enormt. Fint flyt i allt han gjorde, älskade även hans stiffa armbågs-utbrott han fick på en liggande PAC. Riktigt hårdhänt. Matchen var stiff och hård och när matchen väl var slut blödde PAC ut munnen och Davey Richards blödde lätt ifrån skallen efter en headbutt-attack. Davey Richards vann välförtjänt denna underhållande fight.

Nästa match på showen är en match mellan de föredetta vännerna och medlemmarna i stallet Generation Next som idag är fienden och rivaler. Roderick Stong, Jack Evans och Austin Aries möter varandra i en tremanna match. Innan matchstart presenterar Jack Evans den förste medlemmen i hans nya stall, Vulture Squad, Julius Smoke.

Matchen är ganska spattig och spottig, ett stort plus är dock att Roderick Strong tidigt i matchen ställer upp ett bord mellan ringens utsida och publiksargen. 2-3 gånger i matchen så kämpar olika deltagare för att slänga en annan genom bordet men misslyckas, lika spännande varje gång.

Matchen sjunker mycket när Aries råkar golva domaren, väldigt olikt ROH och Jack Evans nya stallkompis Ruckus kommer. Jag avskyr Ruckus. Ring of Honor behöver icke fler high-flyer, speciellt inte Ruckus. Austin Aries vinner den här matchen efter att totalt kaos utbryter då Ruckus, Richards, Stevens och Cross alla stormat ringen för att skydda sina kumpaner.

Sjätte matchen på showen är tyvärr en match innehållandes Ruckus. Jag kan faktiskt inte med honom alls. Snubben som ska jobba åt honom är tydligen stackars Eddie Edwards som visat sig vara riktigt intressant, tråkigt att han ska behöva jobba åt sånt skräp som Ruckus.

Dave Prazak berättar för tittarna att Ruckus är känd för sin "flipping ability". Inte riktigt vad ROH behöver idag, fler brawler färre flyers om du frågar mig. Ruckus vinner efter någon slags "corkscrew", Eddie Edwards såg åter igen bra ut annars inget positivt.

Nu är det äntligen dags för matchen Claudio Castagnoli längtat efter länge, han ska efter 8-9 månaders uppbyggnad äntligen få lägga vatnarna på rivalen Chris Hero. Hero har under året vänd många Hero-hatare till Hero-fans vilket märks tydligt, innan matchen hör man deullerande chants för Chris Hero. "Fuck you Hero" kontras med "Lets Go Hero".

Claudio får svårt att ta kontrollen och Hero dominerar stora delar av matchen, mycket tackvare sina kumpander utanför ringen, Daizee Haze springer ner till ringen för att hålla ett öga på Chris Heros kumpan och hennes rival Sara Del Rey. Matchen var hygglig men jag är övertygad om att de båda kan leverera en några snäpp bättre match, efter matchen säger Claudio som vann matchen efter "Riccola Bomb" att fejden är över. Han har bevisat för alla att han kunnat slå sin rival. Jag gissar på att Hero och Sweet & Sour Inc vägrar att fejden slutar så här.

Dags för aftonen första titelmatch då Bryan Danielson äntligen utmanar Takeshi Morishima om ROHs världstitel. Märker direkt när Dragon drar av sig sin entrédress att han av någon konstig anledning har "kick pads" på sig. Varför? Visar sig sen att han har tagit sig ann en slags "semi-shooter" stil med några verklighetstrogna submissions och sparkar i mängder. Smakar ganska surt när jag inser att världens kanske bästa tekniker försöker modernisera sin wresltingoffensiv med för mycket MMA-influenser. Känns inte helt rätt om jag ska vara ärlig.

Trots Bryan Danielsons oväntade byte av wrestlingstil så är matchen otroligt spännande och hård och tillsammans med en glödhet publik blir det här en av årets bästa matcher och förmodligen ett av de bästa försvaren av ROH titeln någonsin. Rekomenderar denna match i allra högsta grad. Varken Danielson eller Morishima håller tillbaka ett skvatt, det negativa med det var att Danielson åkte på en duktig ögonskada.

Vi har sett dom i vanliga tag-matcher ett antal gånger, i har sett dom i en Street Fight, vi har sett dom i en Steel Cage och vi ska nu se dom i en 2/3 Falls Match. Om sanningen ska fram så är jag ganska mätt på Briscoes vs. Steenerico och framför allt på Briscoes, hoppas att den här matchen varierar sig en aning ifrån de tidigare krigen.

Matchen går i vågor, ibland är jag helt inne i den och köpte det mesta dom gör och tycke att det är en allmänt bra match. Ibland känns det verkligen segt och upprepande. Början och slutet är det positiva med matchen, framför allt scenera som utspelar sig efter drabbningen som lägger upp för deras kommande Ladder Match. Annars kan man summera denna relativt underhållande match som en vild bumpig spotfest med en lätt touch av overkill, tyvärr.

 


Erick Stevens & Matt Cross def. Mike Quackenbush & Jigsaw
** 3/4
Jimmy Jacobs def. Mitch Franklin
* 2/3
Adam Pearce, Brent Albright & BJ Whitmer def. Delirious, Pelle Primaue & Nigel McGuinness
** 2/3
Davey Richards def. PAC
*** 1/4
Austin Aries def. Roderick Strong & Jack Evans
** 1/2
Ruckus def. Eddie Edwards
* 3/4
Claudio Castagnoli def. Chris Hero
*** 1/4
ROH World Championship Match:
Takeshi Morishima def. Bryan Danielson
**** 1/2
2/3 Falls ROH World Tag Team Championship Match:
Jay & Mark Briscoe def. Kevin Steen & El Generico (2-0)
*** 2/3

FIP Stronger than Ever
Denna show som för er nyfikna är ifrån maj iår öppnas med en match mellan Steve Madison och föredetta TNA-brottaren Jerrelle Clark. Steve Madison har en skön old-school look och såg riktigt vass ut i denna match som utöver det inte var något att hänga i granen. Madison som medlem i YRR-stallet försöker upprepade gånge pinna Clark med hjälp av repen utan större framgång. Madison vinner tillslut en jämn och relativt slapp öppningsmatch.

Efter matchen meddelar han de resterande medlemmarna av YRR (Young, Rich, Ready) att det här fuling stilen med att försöka pinna folk med hjälp av repen och så vidare inte längre är hans kopp av te vilket Kenny King, Sal Rinauro och Chasyn Rance verkar acceptera... Tills Madison vänder ryggen till och då smäller det. Steve Madison får stryk av sina forna compandres. YRR är ett sjukt underhållande stall, Kenny King och Sal Rinauro är speciellt bra i rollen som rika, dryga snorvalpar.

Showen fortsätter med att en av Dave Prazaks (som är en heel manager i FIP) brottare Jimmy Rave ska gå en match mot Trik Davis. Jimmy Rave tramsar runt otroligt mycket och känner inte riktigt för att brottas och drar ut på inledningen fruktansvärt mycket. Matchen är slapp och rätt seg från början och den annars väldigt duktiga Jimmy Rave verkar gå på halvfart här nere i Florida men vad gör det när han har "Heel Hook Submission", Trik Davis klappar ut.

Tempot på showen ökar några snäpp i match tre då tre stycken FIP-nykomlingar möter varandra i en match, Danny Daniels är den ända liraren jag sett förut. Danny Daniels är förövrigt den ända jag skulle ge fortsatta FIP-bokningar baserat på insatsen i denna match. Rex Sterling och Damien Wayne kändes väldigt gröna och ibland slarviga och oförsiktiga ijämförelse med den (förmodligen) mycket mer rutinerade Danny Daniels. Lite spottigare och lite kvickare en de två tidigare matcherna, en helt okej undercard match. Publiken verkade digga Danny Daniels dom med.

Ute på "entrérampen" står nu Black & The Brave och börjar rabbla om att dom borde vara FIP tag champs då plötsligt Jay och Mark Briscoe kommer ut och utmanar de båda på match, vilket inte går då Marek Brave fejkar en armskada. Istället får vi se Jay Briscoe ta sig ann stjärnskottet Tyler Black.

Tyler Black och Jay Briscoe bjuder på en ganska jämn fram-och-tillbaka match där Jay Briscoe har publiken bakom sig. Märks även här att det inte riktigt är någon som ger järnet men tillskillnad ifrån Jimmy Rave vs. Trik Davis så bjuder de upp till dans ändå. Mot slutet kommer Marek Brave till ringen och Jay Briscoe tappar koncentration vilket ger Tyler Black möjlighet att döda matchen och säkra en enorm skräll när han besegrar Jay Briscoe med "Small Package Driver". Riktigt snyggt move.

The YRR som består utav Sal Rinauro, Chasyn Rance och Kenny King tillsammans med Becky Bayless tar sig ann The Heartbreak Express tillsammans med Lacey i en "Bunkhouse Brawl Match", en match som istortsett är vad man brukar kalla en "Street Fight".

Det tråkiga med den här matchen och speciellt inledningen är hur de äldre, nästan gamla, brottarna i Hearbreak Express vägrar låta YRR-killarna se bra ut. Young, Rich & Ready får agera slagpåsar och blir "bodyslamade" ner i det hårda golvet, får feta stolslag i skallen vilket sen Heartbreak Express inte vill vara med på när YRR tar komandot. Veka stolslag som tjockisarna blockar med händerna. Kan inte annat än att får känslan av att Hearbreak Express inte vill att YRR ska få se bra ut.

Lacey vänder mot Express och allierar sig med de något snyggare killarna i YRR, Sean "X-Pac" Waltman kommer sen till deras unsättning vilket inte hjälper så mycket. De unga rika glidarna vinner en hyggligt underhållande match efter en assisterad "Piledriver". Steve Madison räddar Hearbreak Express och Sean "X-Pac " Waltman efter matchen.

Showen fortsätter och Mark Briscoe kräver att Marek Brave ska sluta larva sig och brottas vilket han tillslut går med på och vi får se ytterligare en singelmatch mellan The Briscoe Brothers och Black & The Brave. En kille som inte håller tillbaka någonting är Mark Briscoe som dyker för kung och fosterlang och sätter ett "Moonsault" ifrån publikstängslet.
Tyler Black ska ner och bråka och försöka få Brave att vinna matchen med Jay Briscoe är tätt bakom honom och hindrar honom från att lägga näsan i blöt, Mark Briscoe vinner en hygglig match.

Erick Stevens ska nu försvara sin Florida Heritage titel emot ytterligare en av Dave Prazaks mannar, Delirious. Ja, Delirious ska alltså i FIP föreställa något utav en heel. Matchen är ganska seg och haltar en aning och Delirious bjuder på mer komedi en bra brottning vilket tyvärr varit ett signum för honom de senaste månaderna. Länge sedan jag såg en bra Delirious singelmatch, tyvärr. Stevens försvarar titeln, tur var väl det då Prazak lovat att smälta ner titeln och göra en golfklubba utav den om Delirious vann den.

Hög tid för main event, Roderick Strong ska försvara sin kära FIP titel mot Necro Butcher. Roddy går innan match ut och säger till publiken, domaren och framför allt Necro Butcher som väntar i ringen att detta ska bli en No DQ, must be a winner match. Smart av Gabe att boka det så då Necro inte riktigt skulle kunna hänga med i en vanlig match. Inte alls.

Strong och Necro stiffar på varandra utanför ringen och bumpandet står inte helt förvånande Necro Butcher för och han slängs på stolar, får en papperskorg som sitter på skallen hårt sparkad och mycket annat. Minst sagt en vild match och utan tvekan showens bästa. Strong släpper Necro på två stående stolar som har ryggarna emot varandra, Necro landar otäckt och smärtsamt med sin rygg på stolryggarna. Strong är snabb och följer upp med "Strong Hold" vilket är för mycket för Necro som klappar ut.

Detta var en show som hade en dugligt undercard men när showen kom till de tyngre matcherna så var det inte riktigt något skillnad, matcherna kändes rakt igenom (nästan) som undercard matcher bortsett ifrån main eventet. Ganska besviken, ingen show jag rekomenderar. Strong vs. Necro Butcher var rätt bra men ingen anledning att skaffa hela showen för.



Steve Madison def. Jerrelle Clark
** 1/4
Jimmy Rave def. Trik Davis
**
Danny Daniels def. Rex Sterling & Damien Wayne
** 1/2
Tyler Black def. Jay Briscoe
** 1/2
Bunkhouse Brawl Match:
The YRR def. The Heartbreak Express & Sean Waltman
** 3/4
Mark Briscoe def. Marek Brave
** 2/3
FIP Florida Heritage Championship Match:
Erick Stevens def. Delirious
** 2/3
FIP World Championship Match:
Roderick Strong def. The Necro Butcher
*** 1/4

 

 

 

Listan är äntligen "back in bussiness" med motiveringar och förklaringar till valen av brottare tillskillnad ifrån förra veckans fram stressade bottennapp. Det var en hel del brottare som minst sagt imponerade under den förvånansvärt bra IWA-MS Ted Petty Invitational 2007.

1. (2) CHRIS HERO, 10 p
Förmodlingen det hetaste namnet inom indy-wrestling idag. Ett av det absolut mest eftertraktade namnen på indy-scenen med bokningar och bokningsförfrågningar från höger och vänster. Alla vill ha en bit av Chris Hero. Hero känns verkligen som stor stjärna i CHIKARA-Pro, får äntligen sin förjtänade storpush av Ring of Honor och levererade en av de mest "levande" matcherna i år mot Kingston på IWA-MS TPI 2007.

2. (5) MIKE QUACKENBUSH, 9 p
Mike Quackenbush har haft en fantastiskt år. Independent ikonen har i år debuterat för Amerikas största indy-förbund ifrom av Ring of Honor, Quack har även besegrat självaste Tiger Mask för NWA Jr titeln, Quack vann (trotts hjärnskakning) den årliga och väldigt prestigefyllda wrestlingturneringen TPI-2007 och bjöd därefter på ett laddat tal. Det slutar inte här, Quack har på senare tid blivit bokad i Japan av förbundet Michinoku-Pro. Quackenbush är verkligen en kille man vill att det ska gå bra för.

3. (-) CLAUDIO CASTAGNOLI, 8 p
En av de brottare som utvecklats mest och bäst som singelbrottare under 2007. En av de största namnen i CHIKARA-Pro, på raketfart påväg att bli nästa stora main eventer i Ring of Honor. En av de brottare i TPI-turneringen som genomgående bjöd på absolut bäst matcher, hans stiffa fight mot Davey Richards framförallt.

4. (-) DAISUKE SEKIMOTO, 7 p
Så fort jag har chans att slänga in denna lirare på listan gör jag det. Anledningen denna vecka är att jag lyckades komma över matchen Ryuji Sai vs. Daisuke Sekimoto, en riktigt schysst match mellan två riktigt vassa brottare som alla bör hålla ögonen på. Sekimoto är likt Claudio Castagnoli en brottare man är väldigt nyfiken på vart han befinner sig om 2-3 år.

5. (-) RYUJI SAI, 6 p
Riktigt spännande match mot Daisuke Sekimoto i Zero-1.
Ryuji Sai är en kille som jag länge velat tagit med på listan men känt att jag inte riktigt sett tillräckligt mycket med honom ifrån i år men som jag nämnde kom jag över Sai vs. Sekimoto som visade sig vara riktigt bra.

6. (-) JOSH ABERCROMBIE, 5 p
Skön gimmick, bra karisma och bra worker. Riktigt underhållande brottare som inte brottas den ökända indy-stilen som vi alla mer eller mindre avskyr. Abercrombie med sin trailertrash gimmick var en av pärlorna på IWA-MS TPI 2007 där Abercrombie verkligen framstod som en rutinerad klippa, speciellt emot Devon Moore.

7. (-) EDDIE KINGSTON, 4 p
En av de suraste karaktärarerna någonsin. Ibland får man åtminstone känslan av det, Kingston hatar jämnt någon och det positiva med det är att ingen kan hata någon som ?King of Diamonds? Eddie Kingston. King kan i ringen förmedla känslor i en klass för sig bland indy-folket och kan utanför ringen dra promos av världsklass. Kingston och Hero stal även showen på IWA-MS TPI 2007 med en suverän Last Man Standing match.

8. (-) THE NECRO BUCTHER, 3 p
Dom senaste månaderna har det minst sagt hänt saker för Necro Butcher. En brottare som har minst lika många fans som han har personer som hatar allt han gör, vilket är en hel del. Necro har fått möta udda motståndare (för Necro det vill säga) som t ex Nigel McGuinness, Roderick Strong, Delirious, Jay Briscoe, Mark Briscoe, Kevin Steen men framför allt Bryan Danielson. Matchen mot Strong var istortsett det ända positiva på en annars slapp FIP Stronger than Ever.

9. (9) NIGEL McGUINNESS, 2 p
Skadorna spökar idag för Nigel men vad gör det när wrestling man kommer över är någon månad gammal. Det relativt ROH-exslusive Nigel McGuinness deltog i år i både PWG Battle of Los Angeles samt IWA-MS Ted Petty Invitational. Nigel (med BJ Whitmer) utmanade The Iron Saints för IWA-MS tag titlar i en till en början väldigt teknisk match. Krya på dig Nigel!

10. (7) TIGERS MASK, 1 p
Ett förbund som jag varit sugen på året igenom har vart Osaka-Pro, den brottaren som gjort bäst intryck har utan tvekan varit Tigers Mask (ej Tiger Mask). Tigers Mask deltog i Michinoku-Pros minst sagt stjärnspäckade "World League 2007" som bland annat innehöll stora namn som Jushin "Thunder" Liger och Tiger Mask IV.

POÄNGLISTAN 2007:
1. Nigel McGuinness, 107 p
2. Bryan Danielson, 96 p
3. Takeshi Morishima, 88 p
4. Claudio Castagnoli, 42 p
5. Jay Briscoe, 41 p
6. Mark Briscoe, 39 p
7. Mike Quackenbush, 35 p
8. CM Punk, 33 p
9. Brent Albright, 30 p
10. Chris Hero, 29 p
11. Mitsuharu Misawa, 28 p
12. Samoa Joe, 28 p
13. Kevin Steen, 27 p
14. Daisuke Sekimoto, 25 p
15. El Generico, 25 p
16. Naomichi Marufuji, 19 p
17. Davey Richards, 17 p
18. Roderick Strong, 15 p
19. Randy Orton, 14 p
20. Kota Ibushi, 14 p
21. PAC, 14 p
22. Austin Aries, 13 p
23. Shingo Takagi, 12 p
24. Edge, 11 p
25. Delirious, 10 p
26. Eddie Kingston 10 p
27. Rocky Romero, 9 p
28. Matt Sydal, 9 p
29. KENTA, 9 p
30. Jimmy Jacobs, 9 p
31. Kensuke Sasaki, 8 p
32. Joey Ryan, 7 p
33. Chris Bosh, 7 p
34. Chuck Taylor, 7 p
35. Christian Cage, 6 p
36. Ryuji Sai, 6 p
37. Super Dragon, 6 p
38. Jimmy Rave, 6 p
39. Jigsaw, 6 p
40. Colt Cabana, 5 p
41. Yoshihito Sasaki, 5 p
42. Masato Tanaka, 5 p
43. Josh Abercrombie, 5 p
44. Erick Stevens, 5 p
45. Lince Dorado, 5 p
46. Tigers Mask, 5 p
47. Toshiaki Kawada, 4 p
48. Tim Donst, 4 p
49. Mohammed Yone 4 p
50. Masato Yoshino, 4 p
51. Triple H, 3 p
52. Chris Sabin, 3 p
53. The Necro Butcher, 3 p
54. Low Ki aka Senshi, 2 p
55. Tyler Black, 2 p
56. Taiji Ishimori, 2 p
57. Ryo Saito, 1 p
58. El Blazer, 1 p
59. Kazunari Murakami, 1 p
60. Alex Shelley, 1 p

IWA-MS Ted Petty Invitational: Night 2
Skulle gärna velat se hela tuneringen som antagligen är en av de största tuneringarna i USA, en indyklassiker. Tuneringen skadades en del när bland annat Samoa Joe och Low Ki var tvugna att hoppa av, två stjärnor som för övrigt var bokade att möta varandra i en match som fick många att snegla över mot årets upplaga av TPI. Trotts en del avhopp och motgångar så ser årets Ted Petty Invitational ändå bra ut med namn som Davey Richards, Joey Ryan, Mike Quackenbush, Nigel McGuinness, Claudio Castagnoli, Brent Albright och 2 Cold Scorpio (faktiskt!) för att nämna några.

Måste innan matchen säga att det är hyggligt mycket publik och en riktigt fräsch ring, något som jag inbillar mig själv var ett tag sen jag såg i IWA-MS. Väldigt glädjande, det mesta ser förvånandsvärt proffsigt ut.

Första matchen på natt två av TPI-tuneringen är Josh Abercrombie mot Devon Moore, den sistnämnda är väldigt främmande för mig, första gången jag ser honom in action. Gillar hans motståndare, den sliskliga whitetrashen Josh Abercrombie och han känns som ett större namn så om jag ska göra några predictions innan matchstart så tror jag Josh avancerar i tuneringen. Moore och Abercrombie bjuder upp till bra kedjebrottning men efter det får jag känslan av att Moore inte riktigt hänger med i matchen, killen känns väldigt grön.
Josh vinner en väldigt kort match efter ett häftigt och antagligen väldigt smärtsamt submission. Heja Josh Abercrombie!

Andra matchen för aftonen är Brent Albright mot Joker. Även fast Albright är en favorit för mig så tror jag att utanför ROH så är Joker ett större namn på indyscenen och kniper en semifinalplats på "The Gun for Hire" Brent Albrirghts bekostnad. Joker blir nekad att skaka hand med Brent innan matchen och försöker matchen igenom erbjuda Albright att skaka hand med honom efter att "yxmördaren" golvat Albright, men icke. När Albright väl går med på att skaka hand får Joker smaka på en fet "Exploader".
Brent Albright vinner en jämn, underhållande och hyfsat hård fight mot Joker, ganska överraskande. "Half-Nelson Suplex" blev för mycket för Joker.

Tredje kvartsfinalen innehåller The Human Tornado och "Spyder" Nate Webb. Kan bli en rätt underhållande match, hoppas själv på en gnutta glad komedi wrestling varvat med lite högre tempo. Inledningsvis är det precis vad som erbjuds. Webb kör lite smygdans bakom Tornados rygg som sen bryter ut i "Hockey Fight", allt slutar med ett enormt dyk av Tornado ut bland stolarna.
Tornado vinner en halvkackig match som det slarvades hej villt i, dock lite uppfriskande med lite lite komedi efter två seriösare matcher. Det bjuds på dans efteråt.

Nu är det dags för en match som på pappret ser riktigt bra ut med två skickliga brottare, CHIKARA-Pro´s "affischnamn" Mike Quackenbush tar sig ann PWGs "affischnamn" Joey Ryan i IWA-MS. Kna man något annat än älska Ryan? Hans themesong, outfit, gimmick och brösthår är allt underbart. Quack är otroligt över hos fansen samtidigt som jag har otroligt svårt att avgöra vem jag håller tummarna för. Quack vinner hursomhelst en ganska underhållande match där han visar många spännande submissions och Ryan bjuder på underhållningen. Quack skadar skallen när ett dyk misslyckas, såg riktigt otäckt ut. Annars gjorde Chris Hero för andra matchen irad ett strålande jobb som kommentator.

Återigen dags för en match om på pappret ser riktigt riktigt bra ut, "Double C" Claudio Castagnoli möter Davey Richards. Kan som sagt bli riktigt bra. Den här matchen levererade verkligen. Två ursinnigt talangfulla brottare som inte håller tillbaka något, hårdhänt, stifft och spännande från start till mål. Showens hittils bästa drabbning. Även denna gång är "Riccola Bomb" Claudio Castagnolis bästa kompis när han pinnar Davey Richards.

Nu är det dags för en match som jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig av, 2 Cold Scorpio möter Chuck Taylor. Kul parning vilket fall som helst. 2 Cold Scorpio är det mest välkända namnet i tuneringen samtidigt som Chucky T faktiskt är storfavorit att vinna TPI då han försvarar sin IWA-MS titel under hela tuneringen. Hur ska det här gå? Chucky är otroligt underhållande och måste vara kul att se live men jag kan inte riktigt med delen där han skriker som en tant. Chuck Taylor vinner tillslut en ganska seg kamp mot den betydligt mer erfarne 2 Cold Scorpio.

Publiken blir nu informerad att smällen mot huvudet som "Lighting" Mike Quackenbush hade oturen att åka på när han misslyckades med ett dyk i kvartsfinalen mot Joey Ryan är så allvarlig att han nu bänkas och hans tänkta motståndare Josh Abercrombie blir direkkvalificerad för Ted Petty Invitational final, ganska tråkigt då Quack är en av de bästa brotarna och en brottare som skulle kunna ha en bra match mot vem som helst i denna tunering.

Semifinal nummero ett innehåller Claudio Castagnoli och Brent Albright, Claudio har likt kvartsfinalen otur med lottningen och möter en svår motståndare. Faktum är att Claudio haft otur med lottningen tuneringen igenom då han mötta Nigel McGuinness i matchen innan Davey Richards. Den här matchen kan likt Claudio vs. Davey även den bli bra.

Brent Albright tar kommando direkt och kontrollerar Claudio Castgnoli och matchen under en lång lång tid med simpla moves, framför allt ett headlock. Albright vänder sen uppmärksamheten mot Claudios arm och skadar den inför en ett försök till "Armbar". Med publiken stöd i ryggen kämpar sig "Double C" sig tillbaka in i matchen och kniper tillslut segern. Bra och framförallt riktigt spännande match.

Dags för andra semifinalen, den här tuneringen har vanligtvis tre semifinaler med Quacks skallskada är för allvarlig för fortsatt deltagande och bänkas vilket för att Josh Abercrombie redan nu är klar för final tillsammans med Claudio Castagnoli och vinnaren av denna match mellan The Human Tornado och Chuck Taylor.

Chucky T och Tornados tidigare matcher var inga höjdare och jag tvivlar på att detta kommer bli "showens match" då Tornado indeed är underhållande med ingen klippa i ringen. Spattiga dyk och regelbundet slarv. Denna match bjuder på en skön blanding av riktig wrestling och självklart en gnutta välbehövlig komedibrottning, Taylor har en ständig beef med en liten pojke i publiken. Taylor hatar verkligen barn. Taylor tar sig väldigt väntat förbi Tornado också och är även han klar för final.

Josh Abercrombie står nu i ringen medans ring announcern meddelar att på grund utav Quacks skada är Abercrombie finaklar då man hör "Lighting" Mike Quackenbushs themesong dra igång, dommaren Bryce Remsburg försöker få Quack att stanna backstage fast Quack vandrar med enorm glöd i blicken upp till ringen. Publiken jublar "Quack" i kör, verkar som det blir en tredje semifinal ändå.

Josh går inte helt oväntat till attack mot Quacks skalle samtidigt som Quack försöker döda matchen tidigt med en hel del kreativa submissions. Vi finner en bit in i matchen Josh utaför ringen och Quack ska dyka ut och publiken ställer sig upp och ropar "No, Quack!", alla minns dom de otäcka dyket mot Joey Ryan, Ryan som förövrigt är med och kommenterar denna match.

Quackenbush vinner matchen efter att han själv varit otroligt nära på att bli pinnad men sparkat ur till publikens stora förtjusning. Claudio vs. Quack vs. Chucky T i finalen, detta kan verkligen bli en spännande final, vi vet ju alla vad Claudio vs. Quack kan bjuda på.

Högtid för lite icke-tunerings matcher, vi bjuds nu på ett nytt kapitel ifrån den minnesvärda Hero vs. Kingston fejden, NO DQ, Last Man Standing. Hade inga speciella förhoppningar på denna match men den är hittils en favorit. Förmodligen en av mina favorit matcher på hela året.

En sån lång och hatfylld fejd. Riktigt bra match, alla moves kändes farliga och till och med ett "Backsuplex" skulle kunnat döda matchen. Spännande, brutalt och hänynslöst där hatet mellan dom ständigt var i fokus. Riktigt bra match, showens bästa match hittils, utan tvekan.

Ytterligare en icke tunerings match, Iron Saints ska försvara sina tag-titlar emot ett Ring of Honor lag iform av Nigel McGuinness och BJ Whitmer, Whitmer har väldigt ful frilla bör nämnas. Nigel och BJ har svårt att lita på varandra vilket tillslut sumpar matchen för dom. ROH bekantingarna dominerade IWA-MS mästarna länge och väl tills sammarbetet slutade och fight mellan bjässarna utbröt. Albright som i ROH är stallkamrat med BJ kommer in och får Nigel & BJ diskade och dom misshandlar Nigel innan Iron Saints slänger ut dom.

Finaldags, Claudio Castagnoli, Chuck Taylor och Mike Quackenbush ska göra upp i 2007 års final av Ted Petty Invitational. Matchen börjar med underhållande och ibland ganska komisk tremanna brottning. Det mesta har fint flyt och publiken är taggad. Quackenbush eliminerar Caudio efter en "Quackendriver" och kvar är IWA-MS Light HW Champion Quackenbush och IWA-MS HW Champion Chuck Taylor.

Publiken är kraftigt bakom Quackenbush samtidigt som kommentatorerna säger att oddsen minst sagt är emot Quack då han med hjärnskakning brottas emot favoriten att vinna hela tuneringen. När Quack lyckas snärja in Chucky T i ytterligare ett unikt submission hör man hur publiken högljudd vrålar "TAP!". Ljudnivån höjs dock avsevärt när Quackenbush mirakulöst sparkar ur en fet och vanligtvis matchdödande "Omega Driver" ifrån Taylor. Publiken blir vild. Väldigt trevlig stämning.

Med publiken i ryggen vinner Quackenbush tillslut en spännande match, och tunering, efter en "Chikara Special" och publiken ropar högt "Thank you Quack" samtidigt som en rörd och känslosam Mike Quackenbush nu håller upp båda IWA-MS titlarna. Quackenbush håller efteråt ett fint tal, Quack har haft en strålande år.



Josh Abercrombie def. Devon Moore
* 3/4
Brent Albright def. Joker
** 3/4
The Human Tornado def. Nate Webb
* 3/4
Mike Quackenbush def. Joey Ryan
** 2/3
Claudio Castagnoli def. Davey Richards
*** 1/4
Chuck Taylor def. 2 Cold Scorpio
**
Claudio Castagnoli def. Brent Albright
***
Chuck Taylor def. The Human Tornado
** 2/3
Mike Quackenbush def. Josh Abercrombie
** 3/4
No DQ, Last Man Standing Match:
Eddie Kingston def. Chris Hero
*** 1/2
IWA Mid-South Tag Team Championship Match:
The Iron Saints vs. Nigel McGuinness & BJ Whitmer slutade i No Contest
** 3/4
Ted Petty Invinational 2007 Final:
Mike Quackenbush def. Chuck Taylor & Claudio Castagnoli
*** 1/4