tuffasaker

Edge och Randy Orton, visst hatar vi dom.

Året så här långt: Bästa heelbrottarna.
Förra året var det inte svårt alls att välja en brottare att titulera "Årets Heel". Det självklara valet för mig och många många andra var Minoru Suzuki som verkligen agerade heel så att det stod härliga till. Vare sig Suzuki slog på älskade lättviktare i NOAH som t ex Naomichi Marufuji och KENTA eller gjorde sig till ett stort namn i All Japan så var Minoru Suzuki wrestlingvärldens mest trovärdiga svin året igenom. Nu fortsätter jag min artikelserie där jag kategori för kategori går igenom det bästa hittils och som ni nu förstår är ämnet idag de bästa heelbrottarna, hittils.

Kevin Steen fick i början av året en chans att tillsammans med sin lojala vapendragare El Generico att återigen försöka etablera sig i Ring of Honor. Steen imponerade rätt personer och bokades ganska omgående (med El Generico) in i en stor fejd emot ROH-tag team champs Briscoes där Kevin Steens heelagerande skulle spela en enorm roll. Kevin Steen har i många år gjort sig känd för att kunna agera heel utan att det ser ansträngt ut, att agera heel naturligt helt enkelt. Vi har sett det i CZW och vi har sett det i PWG och vi har fått se det och lite till i ROH. Kevin Steen har iår likt Minoru Suzuki förra året agerat heel på ett enormt trovärdigt och naturligt sett som verkligen får mig att tro att dom måste vara de elakaste personerna på planeten. Kevin Steen kan jämföras med en respektlös, kränkande, våldsam och hänsyslös "bully" ifrån filmer.

Har inte blivit mycket WWE för mig iår men jag har då och då tittat på enstaka segment, matcher och inslag (även vissa shower) och måste berömma Edge. Edge känns som en modern sports-entertainment heel, en heel som kan gå på micken och få vilken stad som helst att bua honom ut ur byggnaden. Vissa brottare ska vara heel och vissa brottare ska vara face. Edge som face kommer aldrig kunna mäta sig med Edge som heel. Varken vad gäller underhållningsvärde eller få igång publik. Åtminstone inte hos mig.

Trotts att det varit ett återigen WWE fattigt år för mig så har det, hör och häpna, tagit sig in hela två WWE namn i denna artikel. Helt välförtjänt. Talar vi om WWE och heels så går det inte att föra den diskussionen utan att nämna namnet Randy Orton, iaf på den senaste tiden. Något som WWE gör riktigt bra är att dom pushar Orton som känslokall, nej, känslolös. Jim Ross och Jerry Lawler nämner hela tiden att hans ögon är tomma när han på ett skrämmande sett stirrar på den skadade brottaren som ligger golvad framför honom. Genialiskt.

Vad är det som faktiskt kan peta Chris Hero från en sån här artikel? Jo, det som faktiskt kan peta Chris Hero är mannen som står vid hans sida och trissar upp honom samtidigt som han drar några av wrestlingvärldens mest underhållande, elaka och mest vassa promos. Jag talar givetvis om "Sweet N Sour" Larry Sweeney. En old-school brottare som är en naturlig heel med en duktig touch av old-school. I ROH känner vi honom som en old-school manager som är en naturlig heel med en duktig touch av old-school. Vart Sweeney än sätter foten känns hans stil och agerande som frisk fläkt.

Denna post skrevs ganska hastigt och jag kan därav missat någon av de som verkligen varit duktig som heel iår.
Hedersomnämnande till följande brottare Kazunari Murakami, Roderick Strong, Davey Richards, Minoru Suzuki, Chris Hero och Joey Ryan.