tuffasaker

Daisuke Sekimoto är en stammis på listan, här får Masato Tanaka smaka på varför.

Efter många veckor med uteblivet wrestling tittande så har jag nu denna vecka tittat på många YouTube matcher och två hela shower, PWG Guitarmageddon II samt WWE SummerSlam 2007. Båda showerna vad mer eller mindre två stycken besvikelser, mer om det kan ni läsa i recensionerna jag postat under veckan. Nu till det alla väntat på, veckans top 10 lista.

1. (1) BRYAN DANIELSON, 10 p
"Going back to Saturday, I started watching the Bryan vs. Morishima match in the locker room with the rest of the crew. The entire locker room was cringing at Bryan's kicks and Morishima's strikes. I found myself just rising and working my way to the curtain so I could watch it in person in the middle of the crowd. I got so lost in the match I couldn't tell you how long it was or at what point I made my way through the curtain to watch the match unobstructed on the ramp. Simply put, it was one of the greatest matches I've ever seen. The great fans of New York really brought it to the next level as the crowd reactions were among the most intense in ROH history. I was elated after the match because after all this is what I enjoy. That elation soon turned to panic and dismay when Paul Turner passed me on the ramp and said "he can't see out of his eye."

Everyone was in a great mood backstage and that quickly changed when Bryan sat down and word began to spread. The entire crew came over to see how Bryan was doing, who of course was taking it like a champ and saying it was no big deal. His eye was telling a different story. As the doctor was looking at it, his eye was rolled back into his head and it stayed that way. Bryan couldn't control it. It was really hard to look at. I can't even imagine how Bryan got through this."
- Gabe Sapolsky, rohwrestling.com

2. (3) TAKESHI MORISHIMA, 9 p
Jag har läst rapport efter rapport efter rapport från Morishima vs. American Dragon matchen och det var länge sedan jag har varit så här hungrig på en match efter ha läst rapporter. Kul som attan att Morishima börjar komma igång med bra titelförsvar efter att ha sett ganska försiktig och vilsen ut i februari.

3. (-) MITSUHARU MISAWA, 8 p
En av världens bästa workers någonsin, en levande legend och nu även en av de stora namn från NOAH som vill testa lyckan på amerikansk mark, rättare sagt i Ring of Honor. Detta är enormt, Misawa i USA är overkligt. Mer motivering behövs inte.

4. (4) NIGEL McGUINESS, 7 p
2006s största stjärnskott och början på 2007s hetaste namn verkar ligga på is och hans "momentum" tar stryk som fasiken, hur ska Gabe Sapolsky som bokar ROH rädda det här? Nigels hårdpush som fortsatte in på 2007 trodde och hoppades jag skulle leda till en självklar plats i toppen av ROH, varför har det saktat ner? Hoppas på att det ligger nått i rykterna om att ROH återvänder till England (oktober sägs det) och Nigel får för en gångsskull vinna ett mainevent i hemlandet, en match mot sin rival detta år - Takeshi Morishima.

5. (-) SUPER DRAGON, 6 p
En av sex brottare som är med och äger det kaliforniska wrestling förbundet PWG och när jag kollar på PWG så tycker jag han verkligen känns som en superstar. Senaste PWG showen jag såg var Guitarmageddon II där Dragon deltar i en 6-manna tag match som han tråkigt nog verkar skada sig i min innan, medans och efter skadan så strålar han ut en sån närvaro och rutin. Väldigt underskattad brottare.

6. (-) RANDY ORTON, 5 p
För mig känns hans move "Punt Kick" som en frisk fläkt i hans arsenal och tillför ofta omedelbar heelhetta. Randy Orton bar ensam matchen emot John Cena till WWE SummerSlams utan tvekan bästa match, en skam att han inte fick vinna titeln efter den insatsen han gjorde där.

7. (5) DAISUKE SEKIMOTO, 4 p
Mycket Zero-One via YouTube har det blivit (där får man sig en Sekimoto dos) och minst lika mycket Sekimoto via YouTube har det blivit de senaste veckorna. Daisuke Sekimoto imponerar stort och jag måste fåtag på Zero One Max Fire Festival ifrån 16 juli där Sekimoto mötte Tanaka.

8. (-) YOSHIHITO SASAKI, 3 p
När jag i beskrivningen av denna lista skriver YouTube så har det blivit otroligt mycket Zero-One jag tittat på, och den här killen visar enorm glöd. Han visar glöd vare sig det är i ett eldprov till match emot Masato Tanaka eller när han är squash offer för den store Yoshihiro Takayama. Såna här killar vill man ska lyckas med det dom gör.

9. (10) CM PUNK, 2 p
Likt Randy Orton fick CM Punk bära sin motståndare, eller jag vet inte om han var tvungen att göra men vilket fall som helst så var det vad han gjorde, CM Punk bar Morrison och matchen på WWE SummerSlam. Kul att se min gamla indy-favorit i en större match på SummerSlam, tro mig, jag markade.

10. (-) ALEX SHELLEY, 1 p
Vad jag förstår är Shelley en av snubbarna som inte trivs i TNA just nu. Shelley började verkligen göra sig ett namn på indyscenen med Chris Sabin som MCMGs när TNA förbjöd alla TNA kontrakterade brottare att göra framträdanden för ROH och PWG. Strax innan förbudet gick Shelley vad han själv beskriver som den bästa matchen i sin karriär tillsammans med Chris Sabin emot Briscoes i ROH. Sägs nu att Shelley har fått någon slags deal när han är tillåten att ersätta skadade Bryan Danielson i PWGs BOLA 07, detta ska vara en "one time only thing".


POÄNGLIGAN 2007:
1. Bryan Danielson, 62
2. Nigel McGuinness, 58 p
3. Takeshi Morishima, 50 p
4. Jay Briscoe, 38 p
5. Mark Briscoe, 35 p
6. Claudio Castagnoli, 32 p
7. Kevin Steen, 27 p
8. Daisuke Sekimoto, 18 p
9. El Generico, 16 p
10 Kota Ibushi, 14 p
11. Rocky Romero, 9 p
12. Mitsuharu Misawa, 8 p
13. Mike Quackenbush, 7 p
14. Chris Bosh, 7 p
15. Edge, 6 p
16. Super Dragon, 6 p
17. Eddie Kingston 6 p
18. Naomichi Marufuji, 5 p
19. Randy Orton, 5 p
20. Masato Tanaka, 5 p
21. Mohammed Yone 4 p
22. Triple H, 3 p
23. CM Punk, 3 p
24. Yoshihito Sasaki, 3 p
25. Davey Richards, 2 p
26. Taiji Ishimori, 2 p
27.Chris Hero, 2 p
28. KENTA, 1 p
29. Samoa Joe, 1 p
30. Roderick Strong, 1 p
31. El Blazer, 1 p
32. Jimmy Rave, 1 p
33. Kazunari Murakami, 1 p
34. Alex Shelley, 1 p

WWE SummerSlam 2007
Var ett långt tag sedan jag såg en WWE PPV senast och jag är lite ovan med den flashiga och lyxiga packeteringen, mycket pengar. Dom hajpar några matcher i förväg, Mysterio vs. Chavo, Khali vs. Batista, Cena vs. Orton samt HHH vs. King Booker. Nog om det, nu startar "sommarens största partaj".

Första matchen blir Fit Finlay mot Kane, känns redan innan matchen som att Fit Finlay inte har mycket mer här att göra än att få Kane se bra ut. Matchen börjar med att monstret Kane dominerar Finlay i hörnen med slag och sparkar. Kane fortsätter att gå på offensiv och slår ner Finlay från ringhörnan ut utanför ringen, nästa bump på schemat är en bigboot ifrån Kane som golvar irländaren utanför ringen. Finlay har nu övertaget och jobbar på Kanes skadade kropp och stampar, vrider och bombar monstret med en senton, allt avslutas när Kane lite oväntat kontrar med en enzuguri. Matchen är förvånandsvärt underhållande tills en dvärg springer fram under ringen, vafan? Dom teasar chokeslam, på både dvärgen och Finlay, men icke. Fin pop av publiken dock. Finlays "stav" blir beslagtagen av dommaren men det gör inget då hans dvärg självklart har en i reserv och han köttar på ett slag på Kanes revben men lyckas inte pinna honom. Strax därefter vinner Kane med en chokeslam, helt väntat.

En promo med i finklädda WWE hotshots bjuds vi nu på, Vince McMahon börjar snacka om något barn och jag spolar direkt. Pallar inte med det där.

Nästa match är mellan Mister Kennedy......... Kennedy! och Carlito samt Umaga. Tre personer som antagligen och förhoppningsvis kommer att utgöra en stor del av förbundet i framtiden. Just denna match är om Umagas Intercontinental titel. Carlito och Kennedy försöker fuling snacka till sig mindre stryk av Umaga, Umaga är ingen bra lyssnar och smackar på Ken Kennedy så han dimper i backen. Nästa man som får smacka på snytingar ifrån den stora samoanen är Carlito. Känns som ett sammarbete mellan Carlito och Kennedy hänger i luften.
Umaga åker ur ringen och får smaka på lite trappa och fighten handlar nu helt om Kennedy och Carlito, hittils inge sammarbete. Umaga rensar tappart i ringen tills Kennedy drar undan Carlito ifrån ringhörnan så att Umaga kraschar, Kennedy börjar sen klä av ECWs kommentator bord vilket kan betyda att det är ett bordbump på gång. Ingen bordbump den här gången utan Kennedy bestämmer sig för att slåss med monitorn istället, strax därefter kommer fulingarna fram till (surprise, surprise) att dom ska sammarbeta. Matchen slutar med adrenalin utbrott ifrån Umaga som rensar allt och pinnar tillslut Ken Kennedy efter en tumme?


Dagen till ära hade Mysterio silverfärg över hela kropen.

Nu hajpas matchen mellan Rey Mysterio och Chavo Guerrero som faktiskt kan bli riktgit bra. Både är dugliga brottare och dom känner varandra väl, så dom bör ju klicka utan problem. Vad kan gå fel? Här kan vi nog ha PPVns showstealer. Chavo verkar på bilderna i montaget att dömma skött sig riktigt bra med att skaffa hetta, hoppas han får mer förtroende av WWE. För att denna fejd ska vara intressant så behöver faktiskt Chavo vinna, enligt mig.

Har jag fel på ögonen eller är Mysterio silvermålad över hela kroppen? Ser väldigt larvigt ut. När jag väl är inne på larvigt så har vi några citat ifrån kommentatorerna: "He was a great champion" samt något i stil med "Han är en av de bästa flyers någonsin i wrestling." Kan inte släppa att Mysterio är silvermålad över hela kroppen. Vad tänkte han på? Efter att ha visat prov på fin kemi i inledningen och lite cheapshots emot Mysterios knä så drar matchen igång på riktigt med en flygnummer av Mysterio. Chavo Guerrero tar efter ytterligare ett försök till att flyga som stoppas snabbt över matchen och lägger såklart fokus på Reys knä. Efter några minuters intesvijobb på knä så få Mysterio guldläge på en 619 men klarar inte av att utföra den då knät ger vika. Mysterio vinner sen, tyvärr matchen med en 619. Hittils showens bästa match.


Nästa match är en dammatch vilket jag, precis som du, spolar iochmed att dom alltid har varit katastrofalt dåliga vad gäller WWE. För mycket silikon och för lite wrestling.
MVP kommer nu till ringen med sin titel och två gubbar. MVP utmanar Matt Hardy på en ölhävar tävling, bara i WWE. Matt Hardy tillrättavisar MVP med några visa ord. Han är så klok. Det visar sig sen att Hardy tagit in Stone Cold, en av världens bästa beerdrinker någonsin. Frågan är nu, kommer han ge en stunner till MVP eller till MVP och Matt Hardy?

Nu hajpas matchen mellan Morrison och Punk och jag markar! CM Punk! CM Punk! CM Punk! Den här matchen likt Intercontinental titelmatchen innehåller brottare som jag hoppas och tror kommer utgöra en stor del av förbundet i framtiden.

Själva matchen börjar med några försiktiga CM Punk chants, skönt att höra, och fin mattbrottning som inte fick vara för länge. Efter 1-2 minuters mattbrottning, max, så började suplexes och andra stora moves ta fram och allt slutade med en stor neckbreaker på ringens utsida signerat Morrison. Dessa två unga brottare verkar klicka rätt bra faktiskt och matchen är väldigt öppen så här långt, precis när jag tänker det sätter CM Punk en enzuguri på Morrison som får stora delar av publiken att ge ifrån sig ett "ooohhh". CM Punk får i ett försök till attack sin Pepsi Twist kontrad till en backbreaker men frukta icke, CM Punk får litet tag senare in sin Pepsi Twist och följer snabbt upp med ett moonsault. Punk bjuder på moves du inte ser varje dag i WWE. Efter en Nigel McGuinness-aktig lariat på en Morrison som siter på repen och ett tappart försök till en hurrancanrana så pinnar Morrison Punk med fötterna på repet. Tazz säger sedan: "Punk got robbed" och det är bara att hålla med, Punk bar hela matchen, vi blev även snuvade då detta kunnat bli en fin fin match med tiden.


Triple H avslutar matchen med sin pedigree.

Nu vankas det kung vs. kung match när den återvändande Triple H ska möta King Booker och vilkt pampig entré den sistnämde gör. Classy. Jag är nu innan matchen nyfiken på hur stor pop Hunter kommer få nu när han äntligen kommer tillbaka efter 8 månaders frånvaro. Redan när Bookers musik slutat så börjar jublet, tätt följt av Triple H chants. Går inte att jämföra Mysterios och HHHs comeback när det kommer till det dom lagt ner entrémässigt med promofilm, pyro och liknande. Gissa vem som dom la ner mest på? Väl inne i matchen hör man ordentliga HHH chants, även fast Triple H är över som face så har jag alltid föredragit honom som heel, finns få som är en mer trovärdig heel än honom.
Fram och tillbaka, lite Booker, lite Triple H. Varenda gång Hunter får in några slag här man publilken ge ifrån sig ett belåtet ljud och dom fullkomligt äter upp allt som Triple H gör.
Triple H vinner tillslut med en pedigree till en bra pop, matchen kändes väldigt kort och på sina ställen väldigt slö.


Nu är det dags för titelmatch nummer 3 för aftonen, efter att ha sett Intercontinental titeln samt ECW titeln försvarats så ska vi nu få se The Great Khali försvara sin titel emot Batista. Två bjässar som egentligen inte har så mycket i wrestlingring att göra, åtminstone inte Khali.
Matchen börjar med att den gigantiska Khali dominerar Batista, Khali ser inte ens farlig ut i sin brottning, slappt, omotiverat och så ostifft som det bara kan bli. Khali torterar snällingen Batista i ett nerve hold och man har publiken börjar ropa något, jag kan inte riktigt höra vad det är men sitter och hoppas på att det är bullshit dom ropar. Matchen slutar ganska tvärt, och skönt, med DQ efter att Khali bankar på Batista med en stol. Vilket fegis. Är väldigt snäll när jag ger den här matchen betyg.


Det blev mycket fokus på Cenas skalle i maineventet, här försöker Orton med en DDT.

Nu till showens sista match, John Cena ska försvara sin WWE titel emot "Legend Killer" Randy Orton. Showen hittils har faktiskt varit ganska dålig som wrestlingshow, som WWE show vet jag inte riktigt hur det står sig då jag inte tittat på WWE på ett bra tag. Hoppas att maineventet kan leverara och kanske ändra intrycket av den här showen till något mer positivt. När John Cena tar sig till ringen så hör och ser man en sällsynt blanding av jubel och hat, sånt ser man inte varje dag. Samma sekund som domaren signalerar att dom ska klocka igång matchen så konstaterar jag att stämningen är på topp, publiken gör sig verkligen hörd oidentifierbara ljud. En livlig publik bevittnar John Cena ta komando med ett headlock, Orton glider ur och drar själv på ett headlock och möts med jubel. Vad är det här, är inte Orton heel?
Sekunder efteråt så bombarderas en vilt kämpande Cena med "Cena sucks!" chants. Jobbig dag på jobbet. En bit in i matchen och publiken är fortfarande lika het och taggad, sånt här är verkligen härligt och kan lyfta en match. Orton och Cena börjar nu använda sig av lite tyngre grepp istället för headlocks och andra submissions och visar fint flyt i det mesta dom gör.

Randy Orton missar sin "Punt Kick" som förövrigt är ett move som jag älskar att se brottare använda, finns det något mer effektivt och hårdare än en spark mot skallen? Som sagt, Randy Orton missar sin "Punt Kick" och John Cena trixar in sin STFU på fulingen och Orton kämpar för att nå repen och får en stor face reaktion ifrån publiken som verkligen vill att han ska nå bottenrepet. Sekunder efter att Randy når repen så sätter han en RKO ifrån ingenstans på stackars Cena och möter en ännu större face reatkion, Cena sparkar iofs ut ur Ortons avslutningsgrepp och möter en välbehövlig pop som överträffar de två face reaktionerna Orton fick innan. Cena reser sig blixt snabbt och tar Orton med sig och bombar honom i mattan med en lam FU och jag känner en enorm besvikelse som smyger upp på mig, Cena pinnar Orton.
När blir han av med titeln? När?
Showen absolut bästa match fick vi iaf se.


Kane def. Fit Finlay
**
WWE Intercontinental Championship Match:
Umaga def. Ken Kennedy & Carlito
** 1/2
Rey Mysterio def. Chavo Guerrero
***
ECW Championship Match:
John Morrison def. CM Punk
** 3/4
Triple H def. King Booker
** 1/4
World Heavyweight Championship Match:
Batista def. The Great Khali (via DQ)
1/2*
WWE Championship Match:
John Cena def. Randy Orton
*** 1/2

Bryan Danielson, det krävs inget geni för att konstatera att han är en framtida legend.

Bryan Danielson, en framtida legend.
Bara för att en brottare blir tränad av namn som Tracy Smothers, Bobby Eaton, William Regal, Shawn Michaels och Masato Tanaka behöver det inte betyda att brottaren ifråga lyckas, i detta fallet råkar det faktiskt vara så att brottaren lyckats, åtminstone som worker. Man kan ju sen diskutera om man måste brottas i WWE och tjäna kosing och bli "känd" för att lyckas på riktigt eller hållla titlar i Japan och accepteras av deras publik för att lyckas eller bara vara en bländande bra worker för att lyckas. Jag är beredd att säga att, var du än brottas, i stora arenor i USA eller kanske i gympasal i samma land så är det nivån du ligger på som brottare, hur pass bra worker man är som avgör om man lyckats. Det jag vill komma fram till är kort och gott att "American Dragon" Bryan Danielson har lyckats, han har genom framförallt sin brottning gjort sig ett namn över hela världen och hans namn blir mer värdefullt hela tiden, mest i USA och Japan dock.

I AJ Styles och Christopher Daniels gemensamma shootintervju så berättar dom om en match dom hade, dom hade tydligen väldigt fria händer vilket inte på något sätt är ovanligt på indyscenen och den ena av dom sa emot slutet på matchen till den andra: "5 more minutes" och när han berättar det skrattar den andra och säger att det var Bryan Danielson stil av honom att säga så. Ger man Bryan Danielson fria händer så gör han ingenting halvhjärtat, det mycket därför han är ett stort namn på (till en början) amerikas indyscen (nu även i Japan). American Dragon känns som en sån där kille som vad han än gör inte skulle nöja sig förens han är bäst på det han gör, de senaste två åren har jag verkligen varit tacksam att Danielson valde just wrestling att satsa på. Den vilja, passion, glöd, motivation och respekt Bryan Danielson utstrålar får mig ansluta mig till den enorma skara männsikor som non-stop prisar Bryan Danielsons verk i den fyrkantiga ringen.

Den dagen Bryan Danielson cementerade sig som en av mina absoluta favoriter och den man inom wrestling som jag antagligen respekterar mest av alla var 26 augusti 2006 och matcherna som följde. Efter minst sagt hårda titelförsvar av ROH titeln i snart ett år så mötte Bryan Danielson Nigel McGuinness (25 aug) och Colt Cabana (26 aug) i varsina 2/3 Falls matcher, båda skulle sluta med 60 minute draw vilket det isig är imponerande (det var dock väldigt vanligt back in the days men har blivit allt mer ovanligt). De två en timmes drabbningarna var inte dom ensamma anledningen till den massiva respekt Bryan Danielson förtjänade ihop utan det var skadan han oturligt fick efter bara några minuter. Danielson fick "separated shoulder" samt "tore two tendons in the shoulder and tore another tendon in his chest" men fortsatta trotts den enorma smärtan som synligt strålade igenom hans kropp matchen.

Minnesvärd fejd och suveräna matcher emot KENTA

Istället för att släppa titeln på grund utav skada vilket antagligen 4 av 5 brottare skulle ha gjort så fortsatte Bryan Danielson att försvara titeln efter ett litet tags vila. Hans kommande match om ROH titeln emot Austin Aries sköts upp och hans titel försvar av FIP titeln emot Davey Richards ställdes in men hans första titelförsvar efter det korta avbrottet skulle bli mot ingen mindre än hans rival under året KENTA. Det hade länge cirkulerat snack om att en ifrån NOAH skulle få vinna ROH titeln och det skulle aldrigt passat bättre än nu menade "internet". Bryan Danielson hade skadat sig ordentligt, Bryan Danielson har inte kunnat slå KENTA än, KENTA har hårtpushats av ROH. Titelbytet var ett faktum, synd bara att matchen inte kommer bli så bra som den borde iochmed att Dragon är skadad. Folk (jag med) hade fel på alla punkter, Bryan Danielson försvarade titeln i ett av årets absolut bästa matcher, en lång och jämn match som varade över 30 minuter. Trotts skada försvarar Dragon titeln i en lång och hård match.

Okej, vem som helst skulle faktiskt kunna vägra att lägga ifrån sig titeln och sen försöka brottas. Bryan Danielson ville inte lägga ifrån sig titeln och brottades, och som han gjorde det. Hans match emot KENTA kommer föralltid bli ihågkommen som en tvättäkta klassiker och det går inte att understryka nog att Bryan Danielson i allra högsta grad var skadad när han leverarade denna pärla tillsammans med KENTA.
Lika mästerligt som Bryan Danielsons titelperiod var bokat och uppbyggt så höll nästa mästare på att byggas upp på ett minst lika mästerligt sett. Homicide fejdade stort med Jim Cornette, Briscoes och Steve Corino i en stor och välbokad fejd som alltsammans handlade om Homicides kämpaglöd och vilja att bli mästare, för i potten i denna fejd låg som bekant en titelmatch mot Bryan Danielson i Homicides hemstad, New York.

Som du nu kanske förstår så skadade Bryan Danielson sig duktigt i slutet på augusti 2006 men var fast bestämd på att hålla sig till planerna och förlora titeln till Homicide i New York 23 december samma år. 4 månader med ounviklig smärta och hårda matcher.
Jag tar för givet att Bryan Danielson drog ner på dom redan få bokningarna han hade utanför Ring of Honor då japans idag kanske största och populäraste förbund Pro-Wrestling NOAH är riktigt sugna på att boka honom och spinna vidare på hans fejd med KENTA. Bryan Danielson inser att detta är en gyllene chans men är som alla vet fortfarande skadad, Bryan Danielson förvånar en hel del människor när han faktiskt går med på att brottas en tour i Japan. Touren minnar efter fina insatser tillslut ut i ytterligare en match mot KENTA (2 december 06) som även den prisats enormt mycket, dock inte lika bra som deras klassiker på amerikansk mark. Alla som sett KENTA in action vet att han sällan håller tillbaka vilket sjävlklart måste varit påfrestande för Danielsons fallfärdiga kropp.

Bryan Danielson har ont.

Efter en avslutad turné med Pro-Wrestling NOAH som ansågs vara lyckad av de flesta så försvarade Bryan Danielson sin titel i en relativt lam burmatch emot Samoa Joe, anledningen till att den var lam var delvis pågrund utav de ounvikligt höga förhoppningar en Danielson vs. Joe match medför och delvis pågrund utav Bryans manglade kropp.
Nästa, och sista stopp för våran mästare var mot Homicide i New York. Stämningen var på topp och en skadad Bryan Danielson mjölkar ur en spännande match ur den förvånandsvärt tråkiga Homicide och förlorar titeln, Bryan Danielson överlämnar titeln med stil vilket uppskattas av en firande Homicide och ett utsålt Manhatten Center i New York.

Anledningen till att jag skrev den här artikeln just idag hittar vi även den i Manhatten Center i New York där Bryan Danielson utmanade monstret ifrån Japan och ROH mästaren Takeshi Morishima, en match som likt Dragon vs. KENTA beskriv som en absolut klassiker. Gläjder mig visserligen hur bra den matchern verkar ha blivit men det är inte matchkvaliteten som drev mig till denna post. Jag låter ett citat ifrån ROHs bokare Gabe Sapolsky förklara vad det rör sig om.

"Going back to Saturday, I started watching the Bryan vs. Morishima match in the locker room with the rest of the crew. The entire locker room was cringing at Bryan's kicks and Morishima's strikes. I found myself just rising and working my way to the curtain so I could watch it in person in the middle of the crowd. I got so lost in the match I couldn't tell you how long it was or at what point I made my way through the curtain to watch the match unobstructed on the ramp. Simply put, it was one of the greatest matches I've ever seen. The great fans of New York really brought it to the next level as the crowd reactions were among the most intense in ROH history. I was elated after the match because after all this is what I enjoy. That elation soon turned to panic and dismay when Paul Turner passed me on the ramp and said "he can't see out of his eye."

Everyone was in a great mood backstage and that quickly changed when Bryan sat down and word began to spread. The entire crew came over to see how Bryan was doing, who of course was taking it like a champ and saying it was no big deal. His eye was telling a different story. As the doctor was looking at it, his eye was rolled back into his head and it stayed that way. Bryan couldn't control it. It was really hard to look at. I can't even imagine how Bryan got through this."
- Gabe Sapolsky, rohwrestling.com

PWG Guitarmageddon II

Kvällen startas igång med Ronin mot Scott Lost. Ronin som vad jag förstår plockat upp en hel del segrar den senaste tiden i PWG, han pushas lite i skym undan, ingen direkt fejd utan en serie av välförtjänta segrar. Scott Lost tar micken och börjar tala till den maskerade knubbisen och försöker smöra in honom i fuling stallet "The Dynasty" och Ronin verkar faktiskt tycka att det låter intressant och Lost kastar honom micken för att höra hans svar, Ronins blick och koncentration är nu på en flygande micken han måste fånga när han plötsligt golvas av en ordentlig enzuguri, its on!
Själva matchen börjar med mycket chops och jag måste medge att de var ganska kul när Scott Lost av misstag råkade choppa Ronin i nyllet. Annars var det en riktigt underhållande öppningsmatch där Ronin fick vinna via en roll-up variant, hade helst velat se Scott Lost segra men antar att det skulle satt keppar i hjulet för Ronins push.

Nästa match är Disco Machine vs. Karl "The Machine Gun" Anderson och det är bara att konstatera att Disco Machine är en discomaskin, han gillar att dansa. Detta var en semi-komedi match i brist på bättre ord, en del komedi och minst lika mycket action i denna match, en match där publiken hade stort infytande. Både brottare och publik verkar jämnt ha kul i samban med PWG. Jaja, tillbaka till matche. Karl Anderson är skön, en dryg men rolig big-man som kan drivas med. Stor kropp och bra spännst och kan säkert bli något i framtiden, Disco Machine är jag inte så jätte stort fan av men han kan vara underhållande ibland.
Efter en dels dansande, en del schysst action och en hel del samspel med publiken så vann tillslut "The Machine Gun" med submission.

Match tre bjuder på lite större namn när Joey Ryan och Frankie Kazarian möter varandra, två föredetta PWG World Champs. Joey Ryan som är brottaren som faktiskt förlorade sin titel till den nuvarande mästaren Human Tornado står nu i ringen med sin Tom Selleck mustasch och börjar gnälla på Human Tornado och PWGs ledning, istället för rematch brottas han istället emot Frankie Kazarian. Ryan får sedan reda på att titeln kommer att hållas så långt ifrån heelen som möjligt vilket han såklart inte gillar och som om det inte var nog så bannas medlemmarna ifrån Ryans heelstall "The Dynasty" från ringside. Underhållande när Ryan sen tar micken och hårddissar Kazarian och TNA (och skryter pinsamt nog om sin egen WSX medverkan, förhoppningsvis på skämt).
Frankie blir galen när han tydligen tar attacken personligt och en fight bryter ut med tillslut blir det match av det hela. Joey Ryan är otroligt underhållande och dräggig, ju mer han skryter om sin WSX medverkan (som vid det här laget är ett tydligt skämt) ju roligare blir det, brilliant.
Matchen slutar med att Karl Anderson kommer in och letar efter sin keps, men när han ska hämta den kastar Ryan in Frankie på honom så att "Machine Gun" faller ner från ringen, Kazarian svarar på heelagerandet med en ultra-stiff big-boot variant men börjar sen tjafsa med Karl Anderson, då passar Joey Ryan på att boxa honom i pungen och rulla upp honom för 3.

Match numero fyra på showen är en 3 vs. 3 match med TNA bekantingen TJ Perkins (även kännd som "Puma"), ZOKRE och Phoenix Star mot Super Dragon, Bino Gambino och Rocky Romero. Sitter faktiskt inna matchen och hoppas på en stiff med intensiv spottfest för showen hittils har varit ganska slö och seg, tyvärr. Lite high-spotts och hårda slag ska nog få igång kvällen på allvar. Innan matchen får vi njuta av en skön publik vs. brottare konfrontation, publiken drygar sig med Romero/Gambino/Dragon laget så att Super Dragon tillslut kliver ur ringen och går fram till fanet som drygar, han reser lite oroligt på sig och Super Dragon tar hans stol och lägger den i ringen. Fanet försöker sen ta tillbaka sin stol men Romero är steget före och kastar ut stolen backstage.
Matchen börjar på allvar när Perkins och Romero stiffar på med sparkar, båda är otroligt skickliga när det kommer till sparkar och är duktigt stiffa, TJ Perkins borde verkligen få bokningsförfrågningar överallt. Han är grymm.
Zokre tror jag det var som tillslut, helt oväntat, pinnar Super Dragon. Publiken och jag var lika förvånade, och antagligen lika besikna. Trotts det showens hittils bästa match, matchens MVP var tveklöst Rocky Romero som räddade matchen efter en missad spott, dock får han lite minus för sitt total missade german med brygga.

Nu till match fem, en match som på pappret ser ut att bli sådär bra. Bosh möter Claudio, två riktigt underhållande brottare men jag tvivlar faktiskt på om dom klickar. Matchen börjar med förvånandsvärt bra mattbrottning och Claudio totaldominerar, varför är han så elak? Är inte Chris Bosh heel? Jaja, Claudio verkar super taggad och inleder matchen på en riktigt fint sätt. Showen hittils bästa match, inget super duper men en helt okej singelmatch.
Bosh pinnar till slut europen med en roll-up kontring.

Nästa match är kvällens första titelmatch, Human Tornado försvarar sin nyvunna titel emot fulingarnas fuling nummer ett - Kevin Steen. Mr.Wrestling är självklart ett svin och Human Tornado får inledningsvis genomlida enorma mängder med heelstryk, b la blir han dunkad på ringens utsida riktigt hårt. Dom första 5-7 minuterna får Tornado istortsett se alla sina tappra kontrings försök misslyckas och han fortsätter att vara mottagare av en duktigt wrestlingmisshandel. Tornado får självfallet in sina moves och Steen får smaka på galet dyk till utsidan av ringen, en pounce samt Human Tornados största kännetecken, THE PIMP SLAP! Nu börjar det bli mer match jämfört med inledningen. Båda ligger helt utslagna efter en enorm DDT från ringhörnan, Kevin Steen kommer upp först och ska avsluta titelmatchen med en 450 men blir nedputtad från ringhörnan av Joey Ryan och The Dynasty stormar nu ringen.

Tornado vs. Steen slutar med No Contest verkar det som och Joey Ryan säger att som föredetta champ står det i hans kontrakt att han kan ha en rematch när han vill, samtidigt han säger detta så får Tornado smaka på en Northern Backbreaker(?) av Bosh och Lost. Joey Ryan vill självklart ha sin rematch nu och dommaren vilsen som han är verkar gå med på det och signalerar att dom ska ringa igång matchen. Precis när Ryan ska pinna den utslagna Tornado kommer Top Gun ifrån PWG ledning in och han tappar koncentrationen och blir upprullad för 1-2-3. Vips, Joey Ryan har nu sumpat sin rematch, upplagt för en ordentlig fejd, eller vad tror du?


Mainevent dags och det är den här matchen som ser smaskigast ut på papper och antagligen den som kommer att leverara på allvar. Cape Fear som består av Quicksilver och El Generico ska försvara sina PWG Tag titles emot Roderick Strong och Davey Richards, upplagt för att bli showens pärla. Stora delar av inledningen finner sig Quicksilver i fel del av ringen och fulingarna kan banka på den maskerade mästaren bäst dom vill, allt detta samtidigt som Davey har ett ganska larvigt tjafs med publiken. Misshandeln av Quicksivler består mycket av backbreakers signerat Roddy och såklart sparkar och trashtalk signerat Davey, men vi får även sen en hel del nya moves av Roddy, mesta dels så är det nya spännande submissions han plågar stackars Quicksilver med. Kul med nya grejer.
Efter mycket kämpande av Quicksilver kommer tillslut Generico in till en fin pop och rensar, Roddy vingalr sen tillbaka in ringen och har på något skumt vis pajat ögonbrynet (verkade det som) men blodet ser ut att nästan rinna ifrån ögat. Det här förklarar den feta blåtiran som han fick dras med de kommande indyshowerna den månaden, b la ROH Fifth Year Festival: NYC.

Nu fick vi inte vänta länge tills det började hetta till, intesiv action med väl utförda och snygga spotts. Allt blir så mycket mer dramatiskt med Roddys ögonskada, hans syn måste vara väldigt begränsat på det nerblodade ögat. Skön sekvens när Generico sätter sin suplexvariant på Davey, men han reser sig och attackerar igen men blir snöpligt nog infångad i exakt samma grepp och får smaka på det igen, lite puroreso över att no sella ett move och sen få adrenalinrush. Sånt är jag lite svag för.
Matchen slutar med att Generico pinnar den skadade Roderick Strong med en brainbuster. Matchen tappade lite emot slutet vilket var förståligt då Strongs ögonskada mycket möjligt hindrade dom ifrån en del planerade saker, trotts det en bra match.


SLUTSATS:
Inte den absolut bästa PWG showen jag sett men den var helt okej, inledningsvis var det väldigt slö trotts intressanta parningar. Väldigt besviken på 3 vs. 3 matchen som började riktigt riktigt bra men även den började sen slöa. Verkade som om Super Dragon skadade foten i den här matchen. Skulle nog inte rekomendera det här som första PWG show för folk som är intresserade, det är ingen jätte bra show men en helt duglig. Kolla kanske istället på PWG BOLA-06. Showen bästa match blev helt klart, den stundtals haltande, Cape Fear vs. Roddy & Davey matchen.


Ronin def. Scott Lost
** 2/3
Karl Anderson def. Disco Machine
** 1/2
Joey Ryan def. Frankie Kazarian
** 1/2
TJ Perkins, Zokre & Phoenix Star def. Super Dragon, Rocky Romero & Bino Gambino
***
Chris Bosh def. Claudio Castagnoli
*** 1/4
PWG World Title Match:
The Human Tornado vs. Kevin Steen slutade i oavjort
*** 1/2
PWG World Title Match:
The Human Tornado def. Joey Ryan
-
PWG World Tag Team Match:
Cape Fear def. Roderick Strong & Davey Richards
*** 2/3

Triple H är en av två WWE:are på listan.


Ytterligare en vecka med oförskämt lite wrestlingtittande för min del men frukta icke, är det fredag så är det och listan kommer vilket fall som helst. Även denna vecka haglar det in nykomlingar, rekordmånga WWE-brottare kan jag redan nu avslöja. Det som är positivt med att det för mig varit ännu en torr westling vecka är att jag kan slänga in folk på listan som varit duktiga året igenom med legat precis utanför och sniffat.

1. (8) BRYAN DANIELSON, 10 p
American Dragon var kung innan hans snöpliga skada i slutet på 2006 och American Dragon är kung direkt efter comebacken från sin snöpliga skada. Kommer Danielson vinna ROH titeln ifrån Morishima? Gabe har som bekant sagt att han hade planer på att låta Homicide tappa titeln till Dragon från början men skadan satte stopp för det. Första titelförsvaret som känns helt öppet.
Ska även bli spännande att se vad som händer för Dragons del i PWG (där han är champ) och i NOAH som är två förbund han bokas regelbundet i.

2. (1) CLAUDIO CASTAGNOLI, 9 p
Den här månaden blev Nigel McGuinness petad som den attraktivaste europen på amerikasindyscen, schweizaren Claudio Castagnoli har utvecklats enormt och hård pushas av alla förbund han sätter foten i. Vi kommer på ROHs stora Manhattan Show äntligen få se Claudio vs. Hero i ROH och jag hoppas att det är en fejd som kommer leverera matchmässigt.

3. (3) TAKESHI MORISHIMA, 8 p
Morishima ska efter en trög tid som ROH World Champ försvarat titeln emot Claudio Castagnoli och Brent Albright i två rökarmatcher som prisats flitigt på internet. Folk börjar komma allt närmare seger emot Morishima lagom till att världens slugaste brottare Bryan Danielson utmanar om titeln, visst fasiken känns den matchen hur öppen som helst?

4. (6) NIGEL McGUINNESS, 7 p
Har inte sett Nigel brottas på ett tag nu men anledningen till hans höga placering är allt onödigt gnäll han får stå ut med på internet, på ROHs forum finns det 4-5 trådar som tar upp (eller rättare sagt attackerar) Nigels flitiga använding av lariaten. Verkar tråkigt nog faktiskt som hans massiva stöd som han hade i början av 2007 börjar dala ordentligt. En fjärde plats på listan visar att han har mitt stöd, om det nu spelar någon roll.

5. (7) DAISUKE SEKIMOTO, 6 p
Har för tredje veckan irad kollat igenom Sekimoto matcher, gamla och nya. Sekimoto charmar mig larvigt mycket, han utstrålar karisma utan att anstränga sig samtidigt som han har väldigt klassik wrestlingstil och offensiv. Powerbomb, german suplex och lariats sammanfattar det ganska snyggt. Måste få tag på hans match emot Masato Tanaka ifrån förra månaden(?).

6. (-) MASATO TANAKA, 5 p
Kollat igenom många videos med Zero-1 på senaste tiden och den brottare som ser hungrigast ut av alla är faktiskt "gamlingen" och ECW-legenden Masato Tanaka, framför allt isina drabbningar mot ungtupparna Yoshihito Sasaki och Daisuke Sekimoto.
Imponerande vilken nivå han ser ut att ligga på efter allt stryk den kroppen har tagit.

7. (-) MOHAMMED YONE, 4 p
Ytterligare en nykomling, Mohammed Yone har året igenom sett och agerat väldigt hungrigt och motiverat men framförallt explosivt. Yone har många gånger iår varit mannen som förgyllt annars ganska lama 3 vs. 3 matcher i NOAH med sin explosivitet och aggresivitet.
Underbart skön match mot Jun Akiyama, årets bästa match under 10 minuter. Tråkigt att vi inte fick se honom när ROH besökte Japan.

8. (-) TRIPLE H, 3 p
Jag måste erkänna att jag ända sedan första gången jag såg wrestling har varit smygförtjust i Triple H, speciellt hans heelagerande. Nu vankas det comeback efter lång frånvaro på grund utav skada och jag kommer inte ta mig tid att titta på WWE SummerSlam men jag tycker att det är skönt för WWEs del att ha tillbaka honom. Måste avslutningsvis flika in med att jag inte kan hålla med hans åsikter han har om vissa brottare och kan tycka att det inte är nyttigt att han så stort inflytande backstage.

9. (-) CHRIS HERO, 2 p
En av de män som utan tvekan är mest eftertraktad på indyscenen med bokningar överallt. Chris Heros stora fejd mot Claudio Castagnoli som äger rum lite överallt börjar ta fart på allvar i ROH där dom ska gå sin första singelmatch mot varandra på Ring of Honors stora show i Manhattan Center. Claudio och Hero klickar så jag håller tummarna på att någon av deras matcher i fejden blir en klassiker. Det fejdas även i Chikara-Pro.

10. (-) CM PUNK, 1 p
CM Punk har klarat sig förvånandsvärt bra i WWE och det glädjer mig väldigt mycket, istället för att bli stämplad som en "mindre kille" och sen bli tvungen att agera slagpåse på Heat så har CM Punk hanterats väl och har en ECW titelmatch på WWE SummerSlam som jag självfallet hoppas att han tar hem.


POÄNGLISTAN 2007:
1. Bryan Danielson, 52
2. Nigel McGuinness, 51 p
3. Takeshi Morishima, 41 p
3. Jay Briscoe, 38 p
4. Mark Briscoe, 35 p
5. Claudio Castagnoli, 32 p
6. Kevin Steen, 27 p
7. El Generico, 16 p
8 Kota Ibushi, 14 p
9. Daisuke Sekimoto, 14 p
10. Rocky Romero, 9 p
11. Mike Quackenbush, 7 p
12. Chris Bosh, 7 p
13. Edge, 6 p
14. Eddie Kingston 6 p
15. Naomichi Marufuji, 5 p
16. Masato Tanaka, 5 p
17. Mohammed Yone 4 p
18. Triple H, 3 p
19. Davey Richards, 2 p
20. Taiji Ishimori, 2 p
21.Chris Hero, 2 p
22. KENTA, 1 p
23. Samoa Joe, 1 p
24. Roderick Strong, 1 p
25. El Blazer, 1 p
26. Jimmy Rave, 1 p
27. Kazunari Murakami, 1 p
28. CM Punk, 1 p

CM Punk har faktiskt mer att jubla om än vad folk trodde.

Året så här långt: Stjärnskotten
Det har varit relativt dött på min blogg den senaste tiden men nu kommer äntligen en efterlängtad uppdatering. Ämnet är årets stjärnskott så här långt, brottare som är ganska (ibland) nya och har en ljus framtid framför sig som wrestler.


Förra årets stjärnskott för mig blev ingen mindre en Kobashis vapendragare Go Shiozaki som visat sig vara riktigt hungrig. Go Shiozaki utstrålar enorm potential och det är väldigt svårt att låta bli med att fantisera om honom med GHC titeln om några år. Idag är Shiozaki mer eller mindre slagpåse för de större namnen i NOAH men hans välförtjända push ligger runt hörnet. På ROHs Tokyo Show iår fick världen skåda en drömparning när den japanska ungtuppen fick möta något av det finaste amerikas indyscen har att erbjuda nämligen "American Dragon" Bryan Danielson i en riktigt bra match. Jag håller tummarna på att detta inte var sista gången Shiozaki och Dragon stöter på varandra.

Shingo Takagi, föredetta bodybuilder som en dag bestämde sig för att pröva sin lycka som wrestler vilket senare skulle visa sig vara ett klokt beslut. 2004 debuterade Shingo efter att ha skolats i Dragon Gate Dojo samt Animal Hamiguchi Dojo. Under slutet på 2006 och början på 2007 så var Shingo Takagi i ROH genom DG/ROH sammarbetet för att utvecklas och lära sig av den amerikanska stilen och skillnaden är enorm. Efter besöket i staterna ser vi nu en mycket mer säker och "wrestlingsmart" Shingo Takagi som efter besöket i USA fått större förtroende av Dragon Gate än någonsin där han utgör stor del av den nya stallet NEW HAZARD.

En brottare som verkligen har prisats så att det står härliga till iår är utan tvekan Daisuke Sekimoto. Efter att marathon kollat på diverse matcher med Sekimoto, både gamla och nya drabbningar, så måste jag ansluta mig till Sekimoto-fanclub. Antagligen japans hetaste namn just nu har en väldigt no-nonsense arsenal av moves där ingenting används för att det är snyggt. Sekimoto bombar sina motståndare med lariats, chops, german suplexes och powerbombs och jag njuter mig igenom allt. Jag måste få tag på Masato Tanaka vs. Daisuke Sekimoto matchen som fått så bra kritik!!!

Efter att ha imponerat stort på folk efter sina matcher emot välkända amerikaner i 1PW så har PACs karriär, utan att överdriva, gått spikrakt uppåt. I början på året var han englands gullegris och nu, 8 nästan 9 månader senare är han hela amerikas indyscens stora gullegris. Alla vill boka honom, ROH, PWG, Chikara-Pro och Dragon Gate. Första gången jag på allvar kom i kontakt med den brittiska sensationen var när jag såg ROH på plats i Liverpool, PAC mötte Strong och fick stryk så det stod härliga till men det som imponerade var hans enorma glöd och passion han utstrålade.

Okej, CM Punk är kanske inte vad man egentligen ska kalla stjärnskott då han levererat topp matcher under många år innan WWE beslöt sig för att ge honom en chans. Men med WWE mått mätt så är CM Punk ett stjärnskott, han har verkligen tagit till sig WWE stilen om du frågar mig och kan utan problem dra en manusbaserad och opersonlig promo backstage om det behövs. Används han rätt så är han, utan att överdriva, en guldklimp som kan pumpa in stora pengar åt WWE i framtiden.

Davey Richards tar sig för första gången in på listan, välkommen.


Denna vecka har det varit en hel del att göra, därav de få uppdateringarna på bloggen och den fjuttiga mängd wrestling jag kommit över i veckan. Denna lista kommer antagligen skilja sig en hel del till de förra när jag helt går på vad som just nu "charmat" mig inom wrestingvärlden.
Lite variation förnöjer, bland annat kan man se at Briscoe bröderna för tillfället ramlat ur listan men ligger och nosar strakt utanför.

1. (3) CLAUDIO CASTAGNOLI, 10p
Pushmässigt så är Claudio den brottare som får mest uppmärksamhet av ROH och även Chikara-Pro till viss del, Claudio var tidigare nära att gå till WWE där han säkerligen placerats i OVW eller annan träningsverksamhet, dealen rann ut i sanden och kan nu Claudio istället för att gotta sig över cashmoney  gotta sig över enorm framgång på amerikas indyscen.
Enligt "internet" ska Claudio vs. Morishima verkligen levererat vilket glädjer mig.

2. (1) KEVIN STEEN, 9p
Kevin Steen har vissa stunder burit fejden emot Briscoes när det kommer till att förmedla en story med sina backstage promos. Kevin Steen tillsammans med El Generico och Claudio Castagnoli är antagligen de namn vars värde växer snabbast på indy-scenen idag, helt rätt enligt mig. Steenerico är nu PWG-tag champs och Kevin har en intressant rematch mot Necro Butcher på gång i den kalifornska förbundet.

3. (2) TAKESHI MORISHIMA, 8p
Morishima stannar på listans övre halva då han ska ha kommit igång på allvar som ROH Champ, ROH har postat en artikel om hur svag Morishima börjar bli vilket gör att titelförsvaren blir mer intressanta istället för hårda, borderline-squash matcher (egentligen inte, men Morishima såg otroligt stark ut) som mot BJ Whitmer eller Jay Briscoe.
Kan Bryan Danielson faktiskt vinna emot Morishima i New York nästa vecka? Spännande.

4. (-) CHRIS BOSH, 7p
Chris Bosh dundrar in på listan och anledningen är "man förstår inte vad man har förens det försvunnit". Chris Bosh har pågrund utav skada bestämt sig för att tillsvidare lägga sin wrestling karriär på hyllan. Samtidigt som jag känner att det är bra att brottare lyssnar på sina kroppar känns det väldigt deppigt. Boshs micskills tillsammans med minst sagt annorlunda gimmick (hata mexikaner!) var/är guldvärt.
Han lämnar ett stort hål efter sig framför allt i PWG där han var ett stort namn på både singel och tag-team divisionen tillsammans med Scott Lost.

5. (-) EDDIE KINGSTON, 6p
Eddie Kingston är ute ur CZW efter att ha avstått ifrån att följa ägaren John Zandigs order under Kingston/Hero-fejdens avslutande segment, en order som sa att han skulle käka en lariat ifrån Zandig vilket Eddie ej köpte. Eddie Kingston som länge varit sugen på att få brottas för ROH fick förra veckan chansen, visserligen fick han enligt uppgifter skandalöst nog jobba år pajasen Shane Hagadorn. Verkar som ROH inte är lika sugna på Kingston som Kingston är på ROH vilket får mig att hoppas på att kanske PWG väljer att boka honom.

6. (8) NIGEL McGUINESS, 5 p
Väldigt roligt att Nigel McGuiness som varit ganska ROH-exlusiv de senaste året/åren kommer att delta i både IWA-MS samt PWGs årliga tuneringar, vem han möter i IWA-MS TPI är ej klart men i PWGs BOLA möter han ingen annan än Davey Richards. Nigel McGuinness besegrade förövrigt Davey tidigare iår i tuneringen King of Europe Cup 2007 i semifinal.

7. (7) DAISUKE SEKIMOTO, 4p
Sekimoto är kanske en av Japans hetaste namn och någon som man verkligen bör hålla ögonen på. Hans stil känns väldigt powerhouse och det jag sett av honom utstrålar mycket "no nonsense". Någonting jag måste berömma Sekimoto för är även hans förmåga att ta stryk, visst stiffa brottare är super härligt men är inte ett piss värda om dom inte är villiga att ta däng själva. Nyfiken på vart Sekimoto är och hur mycket hans namn är värt om några år.

8. (4) BRYAN DANIELSON, 3p
PWG Champion vilket innebär att han är "the man to beat" i nästan alla förbund han sätter foten i vilket gör honom till indyscenens kanske absolut största namn. Bryan Danielson har likt Davey stora matcher på gång ibåde PWG och ROH. I Pro Wrestling Guerilla möter Dragon Doug Williams i första rundan av deras tuneringen BOLA, i ROH möter han PAC för att sedan kvällen efter utmana Takeshi Morishima om ROH World Titeln.

9. (-) DAVEY RICHARDS, 2p
Davey har varit på ett antal tourer med Pro-Wrestling NOAH på senaste tiden vilket jag kan tänka mig varit otroligt overkligt för honom då han är ett stort fan av puro och NOAH. Davey Richards skrev på sin hemsida förra året att ett av hans mål med sin wrestlingkarriär var att vid ett tillfälle få hålla NOAHs GHC Jr Heavyweight title. Davey Richards har stora matcher på gång i både PWG och ROH där han kommer få möta Nigel McGuinness (PWG, BOLA-07) samt PAC (ROH, Glory by Honor?).

10. (-) JIMMY RAVE, 1p
Jimmy Rave blev tidigare släppt ifrån sitt ROH kontrakt efter enorm frustration enligt många källor, Gabe Sapolsky slutar därmed även med att boka Jimmy Rave i Ring of Honors systerförbund Full Impact Pro vilket är enormt tråkiga nyheter för alla Jimmy Rave fans, jag inräknad. Det cirkulerar visserligen många rykten om att hans realese inte är något annat än en välutförd work. Annars kommer Jimmy Rave delta i PWG årliga BOLA tunering.



POÄNGLIGAN 2007:
1. Nigel McGuinness, 44 p
2. Bryan Danielson, 42 p
3. Jay Briscoe, 38 p
4. Mark Briscoe, 35 p
5. Takeshi Morishima, 33 p
6. Kevin Steen, 27 p
7. Claudio Castagnoli, 23 p
8. El Generico, 16 p
9. Kota Ibushi, 14 p
10. Rocky Romero, 9 p
11. Daisuke Sekimoto, 8 p
12. Mike Quackenbush, 7 p
13. Chris Bosh, 7 p
14. Edge, 6 p
15. Eddie Kingston 6 p
16. Naomichi Marufuji, 5 p
17. Davey Richards, 2 p
18. Taiji Ishimori, 2 p
19. KENTA, 1 p
20. Samoa Joe, 1 p
21. Roderick Strong, 1 p
22. El Blazer, 1 p
23. Jimmy Rave, 1 p
24. Kazunari Murakami, 1 p

Efter att ha ?gjort London? med flickvännen blev det tillslut min tur att njuta utav England, till tåget och Liverpool med andra ord. Väl framme i Liverpool är man lagom trött och seg efter att ha åkt tåg i 3.5 timmar, jag samtalar med min dam och vänder mig om och får ögonkontakt med Jay Briscoe, på tågstationen. Helt oväntat. Jag är inte riktigt med på vad som händer och lyckas inte få fram något att säga till honom, med i gänget som alla bar på reseväskor var BJ Whitmer och Sara Del Rey, även några mindre snubbar i klädda ROH-merch promenerade med wrestlingprofilerna.
Flera timmar innan showen och jag har redan stött på två stycken wrestlers, perfekt start på vårat Liverpool besök.

Vi spolar fram tiden med några timmar och vi befinner oss nu utanför Olympia Hall och väntar på att få bli insläppta tillsammans med en minst sagt udda samling människor. Det fanns folk med dyra kameror, hårdrockare, totala wrestlingnördar, barn och 60+ tanter med sina 60+ gubbar. Vi stod och räknade minuter till insläppet, inte enbart för att vi (nåja, jag) byggt upp en enorm ROH-hunger utan även för att det blev bara kallare och kallare utomhus. Vi blev tillslut insläppta, hela 35-40 minuter senare än vad som var sagt, riktigt kasst. Om man skulle se det hela från den ljusa sidan så fick man njuta av synen av wrestlingnördar med frusna, iskalla, röda näsor. It was a sight to see så att säga.. Nu när jag väl är inne på ämnet fansen så envisades hela tiden min flickvän med att hon hörde folk som pratade svenska, så om det är någon är på SW som gick runt med en signerad Dragon Gate handuk ala Jack Evans och Matt Sydal och pratade svenska så kan du erkänna i denna tråd.







































Vi blir guidade till våra platser och mycket riktigt är det andra raden precis bredvid ringen vi sitter på, riktigt nära ringen. Nästan lite för nära skulle vi få upptäcka senare. Självklart hinner vi bara njuta av våra platser i 3-5 minuter tills England längsta man sätter sig framför oss, det slutar inte där. Englands bredaste man, som pratar med alla fast att han märker att dom inte vill prata med honom sätter sig bredvid mig och börjat prata. Vilken tur för mig att jag ?inte kan engelska?, otur för han som satt på andra sidan av kolossen som blev den personen som fick lov att lyssna på Englands bredaste mans oändliga babbel. Om ni köper DVDn och ser att Julius Smokes säger ?Bob Marley? till en snubbe i publiken och noterar att till höger om honom sitter något som kan vara Englands längsta man, och kanske även lyckas se att det sitter en bjässe vars käft inte är tyst en sekund snett bakom honom, mitt i smeten sitter jag och försöker avnjuta showen.

Homicide def. Davey Richards
*** ¼
Publiken satt och väntade på Sara Del Rey vs. Allison Danger men fick istället se något som på pappret var bokad som semi-mainevent som öppningsmatch. Skumt. Hursomhelst så kommer Davey ut och rå-heelar och hela Liverpool hatar honom och när Homicides theme drar igång står alla upp. ?187? chants staras ganska snabbt och det är inte alls svårt att se vem som är face.
Matchen kändes lite slapp i början men kom igång mer och mer. Matchens häftigaste händelse var när Homicide placerade Davey på stänglset och saftade på en Topé Con Hilo (stavning?). Publiken blev helt vilda.

Sara Del Rey def. Allison Danger
** 1/2
Helt okej match. Drygt när några idioter i publiken började skrika saker istil med ?Where is Joe?? och ?Joe!?.
Publiken var igång, men inte alls lika mycket som i de andra matcherna.


Min kompis ifrån tågstationen, BJ Whitmer, håller här upp Jacobs för Colt Cabana.

Jimmy Jacobs & Jimmy Rave def. BJ Whitmer & Colt Cabana
** 2/3
Inte alls någon supermatch, inte heller vad något hade räknat med. Matchen börjar med att Rave och Whitmer samt Jacobs och Cabana börjar brawla i varsin sida utav publikhavet, de förstnämnda dundrar fram emot oss och flickvännen blir übernervös, BJ Whitmer gör inget för att lugna henne när han slänger in Jimmy Rave i stolarna aldeles bredvid så att allt välter, totalt kaos. BJ försöker sen ha ner Rave ifrån en trappa upp tillbalkongerna.
Minnesvärt var även när BJ powerbombade Jacobs in i stängslet, Jacobs fick dock sista ordet när han pinnar BJ efter en top-rope Contra Code.
Kul med lite brawl i publiken.


Matt Sydal def. Delirous (2-1)
*** 2/3
Riktigt bra match. Dessa två brottare klickar riktigt bra. Sydal är dryg som fan och tycker att han är riktigt bra. Matchen börjar dock med lite komedi som det ofta är med Delirious och han bjuder engelsmännen på lite underhållning. Sydal får första pinfallet via fultrix, vill minnas att det var en lowblow han använde. Sydal vinner tillslut matchen med 2-1, vid den här tiden var det utan tvekan showens bästa match. Kan ha glömt en massa nämnvärda spots och händelser.

PAUS!
Om jag minns rätt så var det här det var intermission och efter att ha slagit en båge och nöjt traskat ifrån toalett området så inbillade även jag mig höra svenskar prata. Så återigen, om det var några SW-svenskar där är det bara att erkänna.
Jag och flickvännen (hör och häpna) köpte oss en varsin ROH t-shirt, jag tjackade en Briscoes tröja och hon en Samoa Joe tröja. Vem var stod bakom kassan om inte Allison Danger i egen hög person? Lite små häftigt.


Roderick Strong, mannen som gjorde FIP-titeln till en världstitel.

Roderick Strong def. PAC
***2/3
Innan showen så ville jag ?heja? på Roddy men efter att den engelska utmanaren och publiken stora gullegris gjort entré så märkte jag att några ?Roddy?-chants inte skulle startas ikväll. PAC var riktigt över faktiskt, chansen till Roderick Strong chants total dog direkt efter att hans gjort entré då han heelade på som fasiken.
Bra match, Roderick är ritkigt bra heel med många kraftig moves och han verkar jämnt (även som face) inte bry sig ett skit om motståndarna. Ett exempel på det var när dom sabbade en spot när PAC skulle slängas över repen men istället fastnade i ringhörnan, iställer för att låta matchen lida av det så saftar Roddy på med en spark rakt i nyllet på ungtuppen PAC som verkade få ganska ont av det. En av hela showens höjdpunkter var när PAC gjorde en sjukt dyk ur ringen och slog i backen hårt. Flickvännens favorit match på showen förövrigt. Efter matchen så ligger en totalt mörbultad PAC i ringen och Roddy torterar honom med en Strong Hold, gud så heel han är.

Naruki Doi & Shingo def. The Briscoe Brothers (Nya ROH-tag champs!)
****
Oerhört bra match. Hade väntat mig att detta kunde bli en showsteeler likt Austin Aries & Roderick Strong vs. Briscoes på förra Liverpool showen i somras. Mest över hittils kan jag avslöja är Briscoe Brothers, överlägset. Visst Colt Cabana, PAC och Homicide i all ära min jag måste säga att Briscoes helt välförtjänt var mest över.
Matchen var jämnt och händelserik, jag liksom alla andra i publiken visste ju att Briscoes skulle vinna matchen men trodde ibland att japanerna skulle få 1-2-3. När Shingo tillslut pinnade Mark Briscoe efter en jämn, intensiv och händelserik match så stod folk och gapade och man hörde folk säga ?What the fuck!??. Jag hade heller inte alls räknat med att Briscoes skulle tappa titeln i första försvaret. Jag markade faktiskt rätt ordentligt här.
Jay Briscoe snackade eftermatchen om att dom blivit mjukisar och skulle man-up och utmanade brorsan Mark Briscoe till en match på söndagsshowen. Publiken markade.



Samoa Joe och Nigel McGuinness bjöd upp till dans så att säga.

Samoa Joe def. Nigel McGuinness
****
Så kom matchen alla längtat efter. Nigel vs. Joe! Det jag var nyfiken på innan matchen var vem som skulle vara mest över, det var en brottare som var överlägset mest över. Samoa Joe! Matchen var otroligt stiff och det small ordentligt. Oerhört kul när Joe skriker till några bredvid oss att ge honom en stol då han ska köra en ?Olé-olé Kick?, dom i publiken blir helt till sig och försöker rycka loss stolarna ifrån varandra (dom satt ihop), detta måste se otroligt kul ut på DVDn. Som jag nämnde tidigare så small det ordentligt i den här matchen och något snubbe skrek hela tiden ?Stiff him, stiff him up Nigel!?. Senare i matchen när Nigel teasade en ?Tower of London? på utsidan av ringen ala Nigel vs. Marufuji vrålade publiken som fan, inget hände. Dom slåss vidare och nu är det Nigel som sitter uppe i ringhörnan och inte Joe, Joe plockar upp Nigel i en Muscle Buster och krossar honom mot utsidan av ringen och kanske golvet (gick inte att se då alla stod). Nigel blir utburen men Joe vill att han ska skaka hand och kallar honom för en ?brittish pussy? och Nigel får en enormt eldig-look och publiken blir vilda och vem är mest över nu? Lite drygt med fejkad skada i en sån här stor match men konsekvenserna var genialiska. Nigel kommer tillbaka och fighten är igång, den här gången är Nigel favoriten. Häftigt som fan hur dom leker med publiken och kontrollerar vilka som ska hejas på osv osv. Matchen kan ha fått lite förhögt betyg men det var enorm stämning när Nigel kom tillbaka och jag njöt som fan.


ÖVRIGT:
Den här recensionen skrevs 5:e mars 2007 och en del betyg är lite för höga, mycket pågrund utav att det var otroligt mycket häftigare att se dom på plats än på DVD.
Bilderna är tagna av mig och min flickvän vilket säkert nämts i denna text. Den här texten skrevs förövrigt som ett inlägg på SweWrestling.coms forum, därav kan den kännas lite konstig på sina ställen.

Ny fredag betyder självklart ny lista. Denna veckas lista kommer innehålla en del nykomlingar och mycket förändringar överlag. Som jag sagt förut baseras inte listan alltid på vad brottare presterat under just denna vecka. Oftast baserar jag listan på nyheter angående brottarna kombinerat med wrestling jag sett nyligen, kan dock vara wrestling som inte är så färsk utan några månader gammal, om inte mer ibland.


1. (3) KEVN STEEN, 10p
Steen dundrade in på listan som "Veckans raket" förra veckan och klättrar denna vecka lite till. Kevin Steens heelagerande är felfritt och skulle bara det få mig att digga honom, men nu är det så mycket mer med honom. Steen kan brottas många olika stilar samtidigt som han är en av de skickligaste på micken bland indyfolket. Underhållande match med El Generico mot Chikara-teamet Quack & Jigsaw på ROH Domination. Steenerico kröntes nyligen till PWG Tag team champs.

2. (7) TAKESHI MORISHIMA, 9p
Monstret från Japan, ROHs champ börjar nu komma igång lite bättre. Två bra titelförsvar emot Nigel McGuinness och ett nästan lika bra emo Roderick Strong samt ett hyggligt försvar emot Jay Briscoe. Morishima börjar komma in bättre i den amerikanskastilen och matcherna blir bättre lagom till hans stora match emot "American Dragon" Bryan Danielson.

3. (6) CLAUDIO CASTAGNOLI, 8p
Schweiz stolthet håller precis på att slå över till en indystjärna ifrån indybrottare. Pushas bra av samtliga förbund han bokas i. Claudio har förbättrat sin brottning något otroligt detta år och har lagt på lite nya moves samtidigt som han utför allt med mer precision. Bra match tillsammans med gamla kamraten Chris Hero mot Briscoes på ROH Domination, en match där man ser den nya Claudio.

4. (1) BYAN DANIELSON, 7p
Efter att Danielson gjort comeback och man tittar på en ROH show där han inte är bokat känns det verkligen som att det saknas något. En stor "moneymatch" pågång emot Morishima och en intressant story medans han väntar. Dragon slog nyligen El Generico i PWG och blev för första gången PWG Champ. Bryan Danielson är officiellt "the man to beat" på indyscenen.

5. (4) JAY BRISCOE, 6p
FIP och ROH tag-champ, likt Bryan Danielsons ROH och FIP titelperiod så väljer Gabe Sapolsky som bokar de två förbunden att satsa allt på Briscoes. Jay & Mark Briscoe försvarade sina tag-titlar mot "Kings of Wrestling" en underhållande 2/3 Falls Match, hade dock förväntat mig lite mer ifrån matchen.

6. (5) MARK BRISCOE, 5p
Efter Jack Evans är Mark Briscoe ROH och förmodlingen stora delar av indyscenens största daredevil vilket får mig att se fram emot matchserien emot Steenerico, speciellt deras kommande Street Fight. Jag har enormt höga förhoppningar på hela serienmatcher som bland annat kommer innehålla: Street Fight, 2/3 Falls Match samt Steel Cage Match.

7. (-) DAISUKE SEKIMOTO, 4p
Jag har hört mycket bra saker om Sekimoto iår, speciellt de senaste månaderna och har därför kollat igenom 4-5 matcher (inte enbart ifrån iår). Sekimoto imponerar stort och jag kommer hålla ögonen på honom för att det känns i dagsläget att han har enorm potential. Otroligt underhålllande och superstiff match emot Shinjiro Ohtani ifrån 2001 var en av matcherna jag kollade igenom (såg även ett antal ifrån iår, t ex vs. Ryouji Sai).

8. (2) NIGEL McGUINNESS, 3p
Nigel gör ett ordentligt fall, det ända som egentligen hållet honom kvar var den saknaden man kännde på ROH Domination, en show som inte heller Nigel McGuinness var bokad till. Annars så blir det ett intressant år för McGuinness som både kommer att delta i IWA-MS TPI-07 tunering samt PWGs BOLA-07 tunering.

9. (-) EL GENERICO, 2p
Tappade nyligen PWG titeln men vann kvickt tillbaka PWG tag titlarna tillsammans med sin alltmer regelbundna tag-partner Kevin Steen. El Generico (tillsammans med Claudio Castagnoli och Kevin Steen) är ett namn som blommar ut på indyscenen och bokas överallt.
Intressanta matcher på gång i ROH och vem är inte sugen att se El Generico vs. American Dragon ifrån PWG?

10. (-) RODERICK STRONG, 1p
Förlorade nyligen PWG tag-titlara till El Generico och Kevin Steen efter att han och hans partner PAC vunnit en stor titeltunering i PWG. Strong visade mycket av den glöd det ibland känns som han tappat när han nyligen utmanade Takeshi Morishima för ROH titeln i en ganska stiff tillställning.



POÄNGLIGAN 2007:
1. Nigel McGuinness, 39 p
2. Bryan Danielson, 39 p
3. Jay Briscoe, 38 p
4. Mark Briscoe, 35 p
5. Takeshi Morishima, 25 p
6. Kevin Steen, 18 p
7. El Generico, 16 p
8. Kota Ibushi, 14 p
9. Claudio Castagnoli, 13 p
10. Rocky Romero, 9 p
11. Mike Quackenbush, 7 p
12. Edge, 6 p
13. Naomichi Marufuji, 5 p
14. Daisuke Sekimoto, 4 p
15. Taiji Ishimori, 2 p
16. KENTA, 1 p
17. Samoa Joe, 1 p
18. Roderick Strong, 1 p
19. El Blazer, 1 p
20. Kazunari Murakami, 1 p

Kevin Steen chillar i vad som ser ut att vara en källare.


23 åriga Kevin Steen gjorde 1999 sin pro-wrestling debut efter att ha skolats hemma i Kanada. Steen imponerade på rätt människor och gjorde sig ett namn inte bara i Kanada utan även i USA, tillslut även i Japan. Steen är nu ett av de namn som på allvar håller på att blomma ut på indyscenen, något som USAs största indyförbund Ring of Honor inte var sena att snappa upp.
Kevin Steen hade visserligen vid några tillfällen brottats i ROH förut, bland annat i en "Do or Die" match emot B-Boy samt en 6-Man Mayhem innan han fick kontrakt. Nu i 2007 känns Kevin Steen (tillsammans med El Generico) som en välbehövlig frisk fläkt som bidrar men något som för ROH är nytt.

Visst, Kevin Steen tillsammans med El Generico i ROH är glödheta men de två producerar minst lika mycket guld om inte mer i deras "homepromotion" PWG där de förövrigt vann tag-titlarna tillsammans nyligen. Pro Wrestling Guerilla är ett förbund som har betytt (och betyder) mycket för Kevin Steen och has utveckling som wrestler. Genom PWG fick han gå många singelmatcher emot stora indynamn, brottare som han antagligen inte skulle fått möta i t ex CZW som han även brottades i under en tid. Steen skrev på sin hemsida att han tyckte det var riktigt härligt att få möta Chrisopher Daniels, visserligen var det andra gången men han uppskattade möjligheten. PWG har varit viktigt för Steen, ungefär lika viktig som Steen är för PWG idag. Steen behärskar högflygande brottning, hardcore brottning (förvånandsvärt bra), är idagsläget kanske världens bästa heel, han har även en naturlig promostil. Alla dessa "skills" har ständigt förbättrats och utvecklats i samband med förtroendet han fått av PWG, utan PWG tror jag inte att Kevin Steen hade varit den Kevin Steen han är idag helt enkelt.

2007 ser ut att bli ett riktigt bra år för "Mr.Wrestling" Kevin Steen och när man talar om bra år och Kevin Steen kommer man osökt in på 2005. År 2005 var det året PWG producerade en klassisk fejd, Super Dragon vs. Kevin Steen. Super Dragon vann PWG titeln och var på toppen av sin karriär men blir under de kommande showerna attackerad av någon som klätt ut sig till honom själv, Super Dragon blir alltså attackerad av Super Dragon. Detta är bara början på en historia som innehåller titelbyten, svek, stiffa matcher och en brutal "Guerilla Warfare Match". Jag ser nu tillbaka på den fejden som en odödlig indyklassiker. 2005 var även det året Steen för första gången fick brottas i ROH vid några tillfällen. Kevin gjorde även en lista detta år med 10 brottare han ville möta, en av dom var Austin Aries som han tillslut fick möta i en match om ROH titeln hemma i Kanada. Som grädde på moset åkte Kevin Steen över till Japan för att delta på en ZERO-ONE tour. En tour som han vid den tiden på sin karriär kallade för: "It was the highlight of my career by far right now." Han sa även "And hanging out with Steve Corino, Spanky and Alex Shelley at a karaoke bar was awesome!" vilket säkert var en upplevelse. Kort och gott, 2005 var suveränt för Kevin och utan tvekan det året som namnet Kevin Steen blev värdefullt på indyscenen.

Idag 2007 är Kevin Steen PWG tag-champ tillsammans med sin kompis El Generico och används fenomenalt bra av ROH och har ständigt ögonen på sig ifrån Dragon Gate, jag är baserat på det jag sett av honom iår övertygad om att detta kommer vara året Kevin Steen blir ett av det riktigt stora namnen. I ROH spelar han rollen som vuxen "bully" utmärkt, en gimmick förövrigt passar hans utseende larvigt bra. Samvetslös och onödigt hårdhänt har aldrig kännts så naturligt förut, om du t ex sett Steenerico vs. Quack & Jigsaw ifrån ROH Domination så märker man att Steen spelar heel så bra att man verkligen tror att han är sådan på riktigt, som jag sagt förut, hans agerande är skrämmande naturligt.
Håll ögonen på Kevin Steen under 2007, framför allt han och El Genricos serie med matcher emot Briscoes som utan tvekan kommer bjuda på bra matcher.


Kevin Steen vs. Super Dragon-fejden i ett väl redigerat musikmontage:
http://www.youtube.com/watch?v=XnSVxKqpjYM

ROH Domination

Denna show startas igång ifrom av ännu en Matt Sydal vs. Maskeradbrottare match, det är emot just den typen av brottare som Sydal klarar sig bäst emot, iaf enligt honom själv. Showen innan pinnade han El Generico och på denna show pinnar han Hallowicked i en match som höll ungefär samma kvalitet. Bra öppnare men ändå en mindre besvikelse, hade likt Sydal vs. Generico räknat med lite mer action. Annars måste jag prisa Philly publiken som som vanligt är taggade till tusen och uppskattar det dom ser vilket bidrar till den enormt fina stämningen. Det här kommer bli en trevlig tillställning har dom redan nu bestämt, härligt.

Allt är igång och nästa match är en dammatch mellan pumorna Lacey och Daizee Haze. När jag kollar på denna match så börjar jag tänka: "Är dessa SHIMMER-brottare 10x bättre än WWEs damer? 15x bättre? 100x bättre?
Bra tillställning men fin tekniskbrottning, matchen slutar tillslut med en 10 Minute Draw och det är bara att konstatera att en 10 Minute Time Limit är oerhört mesigt. Måste även fortsätta prisa Jimmy Jacobs nya tuffa look.

Match nummer tre för aftonen är en match som jag ser fram emot som fasiken, en liten tag-team dreammatch på indyscenen. "Team Chikara" med Quackenbush och Jigsaw möter "Team PWG" med Steen & El Generico. Publiken vrålälskar "Mr.Wrestling" Kevin Steen och "Lighting" Mike Quackenbush och matchen är igång. Steen är ett svin, vilken jävla naturbegåvning han är när det kommer till att agera heel, seriöst, vem kan slå honom på figrarna där? Matchen var överraskande bra mycket tackvare publikens stöd.

Matt Cross var efter sin debut i ROH glödhet men har svalnat enormt mycket och är antagligen ROHs mest misslyckade face. Cross vs. Richards fick jag innan hela stallfejden ett smakprov på i en 6-man mayhem match där de två var matchens MVP och jag önskade mig en singelmatch mellan dem. Nu har jag det och är inte taggad alls. Richards vann efter en ganska lam match som han dominerat stora delar utav. Snygg "Tombstone piledriver"-spot vad matchens höjdpunkt.
Rätt man vann.

Efter varje No Remorse Corps vs. Resilience match blir det självklart slagsmål efteråt, Delirous och Erick Stevens räddar Matt "M-Dogg20" Cross skinn och matchen mellan Delirious och Rocky Romero startar direkt. Matchen rinner snabbt ut till slagsmål med utanför ringen och Romero får flitigt käka stol.
Delirious pinnar Romero med en roll-up och det känns riktigt bullshit tills Romero utan någon paus eller uppehåll reser sig snabbt och sparkar sin stiffa "Knockout Kick" i skallen på Delirous och ytterligare ett slagsmål mellan NRC och Resilience bryter ut. Roderick Strong är våldsam.

Erick Stevens, BJ Whitmer och Brent Albright, ROHs kanske tre största brottare (Morishima ej inräknad) nu i samma match, superheelen Jimmy Rave är även han med. Denna match var lite skum, visst Albright pushas men varför Erick Stevens? Albright fick se enormt stark ut och skötte sig fint men mycket på ungtuppen Erick Stevens bekostnad. Stevens fick ta enormt mit stryk som såg ut att göra otroligt ont, bland annat några stiffa sparkar, en Exploader utanför ringen och årets mest högljudda bitchslap, allt signerat Brent Albrigth. Den föredetta WWE brottare pinnar tillslut sin gamla rival BJ Whitmer efter att BJ var nära på att för andra showen irad lacka ur helt på dommaren.

Var mest sugen på denna show pågrund utav de två main eventsen, fy fasiken vad dom ser smaskiga ut, två riktiga supermatcher, iaf på papper.
Briscoes vs. KOW är som bekant en 2/3 Falls Match och 1-0 till Briscoes kommer efter att Mark Briscoe hållits isolerad men tillslut bryter sig fri, Jay Briscoe pinnar fuling Hero med en "Jay Driller".
Efter att Hero blev dumpad på skallen av Jay ligger han utslagen utanför ringen i några minuter och låter sin schweiziska kamrat sköta matchen själv, häftig "Giant Swing"-spot. Hero kommer tillslut tillbaka och dom ökar tempot och det är intensiv tag-team action, det är den typen av wrestling som jag för tillfället uppskattar mest. Briscoes vinner ganska väntat matchen med 2-0, matchen var lika bra som deras förra match på ROH Final Battle 2006 men inte lika bra som Briscoes vs. Claudio & Sydal. Lite lite besviken, mest pg a mina enorma förhoppningar, det var fortfarande en bra match, helt klart.

Här har vi en match som alltid varit en drömmatch för mig, Takeshi Morishima vs. Roderick Strong. Jag anser att Roddy är en av USAs bästa brottare, väldigt kreativ, har det där viktiga "tänket" plus att han är duktigt stiff. Ett av de bättre titelförsvaren av Morishima, skulle dock velat se den pågått lite längre och inte ett sådant plötligt slut igen (samma sak med matchen emot Jay Briscoe).
Den här matchen är inte bättre än Morishima mot Joe, eller mot Nigel men den lägger sig högre än titelförsvaren emot KENTA, BJ Whitmer och Jay Briscoe.
Takshi Morishimas kropp vill verkligen bli choppad, den ser så choppvänlig ut och många hårda chops blev det, dock så kände man sig ganska rånad på backbreakers som även det är Strongs signum. Ska även tillägas att efter en skön kombo av moves var Roddy riktigt riktigt nära på att vinna titeln.




Matt Sydal def. Hallowicked
** 1/3
Daizee Haze vs. Lacey slutade med DRAW
** 2/3
Kevin Steen & El Generico def. Mike Quackenbush & Jigsaw
*** 2/3
Davey Richards def. Matt Cross
** 1/2
Delirous def. Rocky Romero
***
Brent Albright def. BJ Whitmer, Erick Stevens & Jimmy Rave
*** 1/4
2/3 Falls ROH Tag-Team Title Match:
Jay & Mark Briscoe def. Chris Hero & Claudio Castagnoli (2-0)
*** 2/3
ROH World Title Match:
Takeshi Morishima def. Roderick Strong
*** 2/3

ROH Fight at the Roxbury.

Showen börjar med att Becky Bayless intervjuar hela fuling gänget No Remorse Coprs med Roderick Strong i spetsen, av dessa tre snubbar (Strong, Richards och Romero) är Richards helt klart den bästa på micken men i denna grabbiga-macho-miljö så märks det inte så överdrivet mycket att Strong och Romero är ganska dåliga på micken då dom bara drar några avslappnade men samtidigt väldigt elaka fraser.

Matchen som sparkar igång denna Bostonshow är Brent Albright vs. BJ Whitmer, en parning man har sett upprepade gånger detta år och jag är inte så hungrig på just denna drabbning. Det behövs något extra, men jag tvivlar på att det kommer ske något extra iochmed att detta endast är en öppningsmatch, men visst händer det något annorlunda. BJ Whitmer som sorgligt nog har en ganska misslyckad facepush bakom sig "snapar" och ger domaren en headbutt och går berserk och slänger stolar och välter bord. BJ Whitmer torskar mycket på senaste tiden och det verkar som om storyn är att alla frustration hårfager lägger på lager kommer att rinna över, BJ Whitmer som heel innan årets slut är ganska givet.

Tror att det var nu, eller om det var efter nästa match.. Hur som helst.
Daizee Haze kommer in i ringen och berättar att hon vill puckla på Lacey, men ingen Lacey dyker upp och istället kommer en "ny" Jimmy Jacobs som ser sjukt kool ut, fyfan vilken förändring. Den föredetta EMOn Jimmy kommer ut välklädd med snygg frilla och elakt skägg och käpp. Han snackar med Daizee, Daizee attackerar sen heelen till publikens förtjusning. Slagmålet tar snabbt slut när Lacey sättet en "backcracker" på publikfavoriten samtidigt som hon räddar sin Jimmy. Det har nu vänt helt och Lacey kramar Jimmy och frågar hur han mår samtidigt som Jacobs puttar bort henne och ber henne spöa på den golvade Daizee. Verkar nu som Lacey är galen i Jimmy istället för viceversa.
Den här storylinen blir mer och mer intressant. Måste även tillägga att Jimmy Jacobs nya look är sjukt häftig.

Match nummer två för dagen var en hett efterlängad rematch mellan "American Dragon" Bryan Danielson och Jimmy Rave. Dom hade en ROH-Klassiker till allas förvåning på ROH 4th Anniversary Show förra året där Bryan Danielson försvarade titeln. Höga förväntingar var oundvikligt, men att matchen kommer som nummer 2 på showen säger väl att det inte blir mycket till fight? Jo, matchen levererade, dock inte lika bra som förra årets pärla men helt klart bra, till och med showens bästa match om du frågar mig. Bryan Danielson visade en hel del nya grejer och man tänkte bara: "Hur klarade man sig utan Dragon?". Jimmy Rave och Danielson klickar oerhört bra.

Tredje matchen är en match mellan Mark Briscoe och Kevin Steen, en match med många likheter till Roderick Strong vs. Jack Evans ifrån ROH All-Star Extravaganza III. Det är mycket hat i bilden och matchen ser på pappret ganska ointressant ut på grund utav att showen i övrigt ser väldigt bra ut. Vad som gäller för båda matcherna var att dom gjorde det som behövdes för att få publiken intresserade samtidigt som dom berättare en berättelse. Steen är ett svin och powerbombar Mark ganska snabbt rakt ner i ett stolhav efter att ha gormat åt fansen: "MOVE!, MOVE!". Matchen är brutal från början tillslut (likt Strong vs. Evans) och det fightas mycket utanför ringen för att ge folk en försmak av deras kommande Street Fight match. En riktigt rolig tillställning blev det, helt klart. Brutalt.

Nu kommer vi till match nummer fyra, en 4-Manna Match som ska bestämma vem som i framtiden ska få möta ROH World Champion Takeshi Morishima, deltagarna är Claudio Castagnoli, Chris Hero, Mike Quackenbush och Nigel McGuinness. Matcher av denna sort går det inte att ha speciella förväntningar på då dom alltid är olika vad gäller matchkvalitet. Det finns en otroligt intressant historia i denna match, Claudio har till kvällen efter chockat alla med att välja Chris Hero till sin partnet när han ska utmana Briscoes för tag-titlarna, det skumma med detta var att Chris Hero i december valde Larry Sweeney före sin dåvarande tag-partner. Trotts Heros dräggiga beteende så väljer Claudio sin gamla kompis att tagga med, därav sammarbetar dessa herrar till en början, sammarbetet höll inte riktigt hela vägen och tjafs uppstod. Denna match var kanon, tekniskt brottning, smooth high-flyin av Quack och stiff action ifrån Nigel. Claudio pinnar tillslut den sjukt populära indyguden och ROH nykomlingen Mike Quackenbush. Väldigt underhållande match, det hade jag inte riktigt väntat mig.

Eddie Edwards möter i match fem på showen Pelle Premeau, ganska ointressant faktiskt och detta bjöd inte på något speciellt. Edwards får vinna över ROH Wrestling School Student Pelle i en finare variant av en squashmatch. Showens sämsta match, vilket iofs var väntat.

Nu till en match som fått bra omdömme på internet, "The Genetic Luchadore" El Generico möter Matt Sydal i vad som borde var en uppvisning av highflyen av högklass. Matchen floppade faktiskt, mest pågrund av de förhoppningar jag hade, domaren floppade faktiskt han med. Snacka om jobbig första dag på jobbet.
En besvikelse, dom här killarna är mycket bättre än vad dom visar här.

Nu har vi en match som jag faktiskt var sugen på, Delirious, Matt Cross & Erick Stevens vs. Roderick Strong, Davey Richards & Rocky Romero. Om du undrar vart Austin Aries är så var han vid den här tiden under kontrakt med TNA vilket stoppar honom helt ifrån att brottas för Ring of Honor. Matchens MVP var helt klart Erick Stevens enligt mig som verkade hungrig och sugen på att visa vad han går för. Annars var matchen ganska lam, men fortfarande underhållande. Annars är kaos ett bra ord som beskriver den här drabbningen, alla stormar ringen när dom känner för det.

Mainevent dags, Morishima vs. Jay Briscoe. Kanske inte en superparning men ända ganska roligt. Dom verkade gång på gång ganska vilsna vilket skadade matchen en aning.
Publiken var inne i matchen dock och trodde vid ett tillfälle att Jay Briscoe skulle pinna giganten ifrån Japan men icke, i slutet får Morishima en adrenalinrush och lackar ur och krossar Jay men en BACK-DROP-DRIVAAAH!
Hygglig match trotts allt.


Brent Albright def. BJ Whitmer (via DQ)
** 1/4
Bryan Danielson def. Jimmy Rave
*** 2/3
Kevin Steen def. Mark Briscoe
*** 1/2
Claudio Castagnoli def. Mike Quackenbush, Chris Hero & Nigel McGuinness
*** 2/3
Eddie Edwards def. Pelle Primeau
**
Matt Sydal def. El Generico
** 1/2
Delirious, Matt Cross & Erick Stevens def. Roderick Strong, Davey Richards & Rocky Romero
*** 1/4
Takeshi Morishima def. Jay Briscoe
*** 1/4

Quackenbush tillbaka på listan, här med Tiger Mask.





1. (1)  BRYAN DANIELSON, 10p
Danielson har gjort väldigt bra ifrån sig direkt efter comeback, är det någon man skulle kunna kräva något sådant av så är det just Dragon. Bra match emot Go Shiozaki på ROH Tokyo Show och en minst lika bra match på ROH Fight at the Roxbury mot Jimmy Rave, hade det inte varit så många oväntade problem på Osaka showen hade Danielson vs. Rave III gått av stapeln där, en match som inte blev av för att Gabe Sapolsky bokade om showen en aning för showens bästa. Dragon är även involverad i en intressant storyline som började efter ROH Race to the Top Tourney Night 2. Hur klarade man sig utan Bryan Danielson?

2. (4) NIGEL McGUINNESS, 9p
Nigel McGuinness avancerar återigen upp på listan efter att ha varit med i en förvånandsvärt bra 4-manna 1st contender match på ROH Fight at the Roxbury, en riktig showstealer-match. Fejden mellan Nigel McGuinness och Bryan Danielson verkar inte ha något slut, på ROH Race to the top Tourney Night 2 så skulle vi få se två kaptener med ytterligare 3 brottare i sina lag möta varandra i en het match. De flesta gissade på att det skulle bli Austin Aries vs. Roderick Strong men icke, Nigel vs. Dragon blev det, riktigt spännande.

3. (-) KEVIN STEEN, 8p
Veckans raket denna vecka är Kanadas egna naturbegåvning till heel. Visst, Kevin Steen har kanske en "spattig" wrestlingoffensiv med många minst sagt annorlunda moves men jag måste erkänna att jag inte stör mig på det. På ROH Fight at the Roxbury bar han själv hela Steenerico vs. Briscoes fejden och fick allt att funka. En makalöst brutal match emot Mark Briscoe som fick mig att längta larvigt mycket till Street Fighten mellan de två lagen stal nästan showen. Steen visade denna kväll att han kan, lira hardcore, dra promos av högklass, ha trovärdiga backstagebrawls samt att han är en naturlig heel.

4. (3) JAY BRISCOE, 7p
Jay Briscoe hade på ROH Fight at the Roxbury en duglig match emot Takeshi Morishima om ROHs världstitel, publiken var bakom Jay och trodde efter en imponerande "Death Valley Driver" att han kunde pinna monstret, vilket han självklart inte kunde.
Någon som har greppat att ROH bokar en serie av matcher med Steenerico vs. Briscoes?
Bland annat kommer vi att få se Steel Cage Match, 2/3 Falls Match samt den av mig flitigt hajade Street Fight Matchen.

5. (2) MARK BRISCOE, 6p
Mark Briscoe gör ett fall ifrån sin andra plats han lyckades knipa förra veckan. Efter att ha kollat på ROH Video Wire ifrån ROH Race to the Top Tourney så ser jag fram emot Briscoes insats i Team Nigel vs. Team Dragon matchen, väldigt roligt (ja, roligt är faktiskt rätt ord här).
Mark Briscoe bumpade för kung och fosterland i hans vilda singelmatch emot Kevin Steen, jag vill se Street Fighten nu!

6. (-) CLAUDIO CASTAGNOLI, 5p
Claudios push verkar på allvar börja nu i 2007 och jag kan inte annat än säga: Äntligen. Han har karisma som räcker och blir över och har utvecklats enormt som brottare. Claudio pushas stort av både Chikara-Pro samt ROH och har stora matcher på gång överallt. Ser fram emot Double C´s titelmatch emot Takeshi Morishima som säkert blir underhållande, äntligen får Morishima möta en lite större brottare. Suverän 4-manna match på ROH Fight at the Roxbury ska även nämnas.

7. (-) MIKE QUACKENBUSH, 4p
Det som bidrog mycket till att 4-manna matche på ROH Fight at the Roxbury blev så bra var Quack och Claudios insats, dessa två har haft minnesvärda indy-matcher i både Chikara-Pro och CZW och vi fick nu se lite av deras trollkonster i ROH, magiskt. Dessa två herrar klickar enormt bra och jag njuter mig igenom hela matchen. Varför tog det ROH 5 år innan dom började boka Quack?

8. (7) TAKESHI MORISHIMA, 3p
Takeshi Morishima kommer att delta i NOAHs stora GHC-titel tunering där vinnare fåt möta GHC-mästaren Mitsuharu Misawa, visst håller vi tummarna för Akiyama vs. Morishima.
Takeshi Morishima försvarade även ROH titeln på ROH Fight at the Roxbury mot Jay Briscoe i en okej match där han fick se otroligt stark ut mot slutet. Ska bli intressant att se hans titelförsvar emot de större grabbarna Brent Albright samt Claudio Castagnoli.

9. (-) EDGE, 2p
Visst, Edge är skadad men saknaden av honom tillsammans med en filmsnutt jag såg i veckan spränger in honom på en nionde plats. Filmsnutten jag såg var när Adam "Edge" Copeland säger några ord om Chris Benoit (antagligen innan alla detaljer hade kommit fram dock) och är förkrossad, den hala fulingen ifrån TV är här otroligt mänsklig (såklart) och man känner hans sorg. Det berörde verkligen.

10. (-) SAMOA JOE, 1p
Den suveräna workern Samoa Joe har lyckats med konststycket att aldrig varit med på min Top-10 lista, mycket tackvare TNA och vad dom gör med honom faktiskt. Men nu kan inte TNA och alla deras galna upptåg stoppa honom, Samoa Joe ska till hösten debutera i NOAH och det kan mycket väl vara en av årets bästa nyheter. Samoa Joe ska även ha gift sig nyligen vilket även det är trevligt.


POÄNGLIGAN 2007:
1. Nigel McGuinness, 36 p
2. Jay Briscoe, 32 p
3. Bryan Danielson, 32 p
4. Mark Briscoe, 30 p
5. Takeshi Morishima, 16 p
6. Kota Ibushi, 14 p
7. El Generico, 14 p
8. Rocky Romero, 9 p
9. Kevin Steen, 8 p
10. Mike Quackenbush, 7 p
11. Edge, 6 p
12. Naomichi Marufuji, 5 p
13. Claudio Castagnoli, 5 p
14. KENTA, 1 p
15. El Blazer, 1 p
16. Kazunari Murakami, 1 p
17. Samoa Joe, 1 p

Vem kan glömma fejden emot Danielson ifrån 2006?



Efter att ha haft en suverän tag-titelperiod tillsammans med Austin Aries ifrån december-05 till augusti-07 och en ständig sidofejd med den dåvarande ROH World Champen Bryan Danielson så har Roderick Strong i februari detta år vänt heel mot sin kamrat och tag-partner Austin Aries och bildat det våldsamma fulingstallet No Remorse Corps. Ända sedan den spännande heelvändningen har Roderick Strong svalnat en hel del. Roddy fick ordentligt med beröm av CM Punk och Samoa Joe i en shootintervju 2005 där dom berättade att brottaren att hålla ögonen på är Roderick Strong och talade väl om honom upprepade gånger under intervjun. När året senare var slut valdes Roderick Strong fram (tillsammas med James "Jamie Noble" Gibson) till ROH MVP 2005 vilket måste ha varit oerhört smickrande.

Vi fortsätter med att befinna oss i 2005, året där Roderick Strong exploderade och blev en av USAs glödhetaste brottare och "the one to watch" på indyscenen, precis som CM Punk och Samoa Joe förutspått. 2005 var även året Matt Hardy hade det struligt för att uttrycka sig milt, utan WWE arbete så fann vi Matt Hardy på indyscenen där han bland annat brottades för ROH vid några tillfällen, Matt Hardy fick i sina två första matcher vinna emot både Homicide och Christopher Daniels för att sedan i sin sista Ring of Honor drabbning möta den "stiffa" ungtuppen Roderick Strong, till publikens stora förtjusning och förvåning vinner Roderick Strong och vilken välbehövlig skalp det var, Roderick Strong är att ta på allvar, 2005 är hans år. Framgångarna ramlar nu in och Roderick Strong står inte längre i skuggan av sin partner och föredetta ROH World Champ Austin Aries vilket han hade gjort i en längre tid. Steget ur skuggan förtydligaste när Roderick Strong och Austin Aries var de ända två kvar i den årliga sexmanna-elimination matchen "Survival of the Fittest". De två Generation Next polarna bjöd på en otroligt spännande fight som Roddy vinner och som jag sa förut, Roderick Strong är att ta på allvar. Den tredje stora skalpen 2005 för "The Messiah of the Backbreaker" var när han blev vald av James "Jamie Noble" Gibson att möta honom i dennes sista ROH match, en match som Roderick Strong fick vinna och han var nu en av de stora namnen i ROH, Roderick Strong är att ta på allvar. Förutom de här tre prestationerna så gick Roderick Strong året igenom övertygande och överraskande bra matcher.

Det ända som faktiskt stoppade Roderick Strong från att bli nästa ROH champ var väl delvis de massiva planerna för Bryan Danielson och dels för hans katastrofala micskills, ett område där ryggknäckarn behöver lägga ner mycket arbete för att hålla klass. Roderick Strong fick istället en seriematcher emot mästaren Bryan Danielson som utan tvekan kan mäta sig med den seriematcher Bryan Danielson hade emot Nigel McGuinness. Fejden med American Dragon sträckte sig igenom istortsett hela 2006. När Bryan Danielson ej kunde medverka på ROH Glory by Honor Night 1 fick Samoa Joe och Roderick Strong "rädda" showen och drog på en fenomenalt stiff match som jag anser är en av 2006 bättre singelmatcher, en match som bokats efter att Roddy överraskande nog faktiskt lyckats pinna Samoa Joe i en tag-match på showen innan vilket är lättare sagt än gjort. Allt detta tillsammans med en suveräna titelförsvar av ROHs tag-titlar med Austin Aries, 2006 var även det ett suveränt år för Roderick Strong.


Roderick Strong och Austin Aries, vänskapen är ett minne blott.


Austin Aries och Roddys matcher kändes nu 2007 ganska uttjatade och vi var alla ganska mätta på dom så något nytt var i allra högsta grad nödvändigt. Förändringen kom iform av en heelturn i februari 2007, Roderick Strong vänder mot Austin Aries och allierar sig med sin FIP och PWG partner Davey Richards, dom plockar sedan även in Rocky Romero och heelstallet No Remorse Corps är nu bildat med Roddy som ledare.
Ett problem som Gabe antagligen visste att han skulle stöta på när han vänder Roddy är att publiken fortfarande kommer att älska honom, han är oerhört skicklig i ringen och har gett ROH många fina matcher. Det är här "No Remorse" kommer in i bilden, Roderick Strong och hans två kompanjoner powerbombar populära facebrottare och Austin Aries allierade på stängsel och annat och hårt. No Remorse Corps är det brutalaste stallet på länge vilket tillslut, lite motvilligt ger dom en efterlängtad heelhetta.

Trotts den här mega storylinen har Roderick Strong tyvärr varit väldigt ointressant, många tjatig tag-team matcher emot Aries stall Resilience, många matcher emot Delirious, många matcher emot Jack Evans. Det ända positiva hittils är Strong vs. Evans ifrån ROH All-Star Extravaganza III, en match där dom egentliga polarna visar bra kemi, dom klickar bra och gör det bästa av matchen och bjuder på hat och våld i mängder.
Känns i dagsläget som att stallet No Remsorse Corps och stallfejden faktiskt håller tillbaka Roderick Strong och stannar upp honom en aning. En kommande 8-Man Street Fight kommer antagligen få liv i en förtillfället ganska torr fejd och en minst lika torr Roderick Strong.
Verkar som om man vill se Roddy in-action iår så är PWG förbundet att hålla ögonen på, ett förbund där Roderick Strong tillsammans med den brittiska sensationen PAC håller tag-titlarna. Roderick Strong är även bokad att delta i PWG årliga tunering Battle of Los Angeles där han kommer att möta Chris Bosh. FIP bör även dom bjuda på betydligt mer Roddy action då han förtillfället är deras FIP World Champion och gick nyligen en match mot Necro Butcher som jag hungrar efter. Håll även ögonen på Dragon Gates Wreslte Jam tour där Roderick Strong återigen medverkar.

Jag kommer att hålla tummarna för att Roderick Strong vs. Austin Aries II blir något ROH spar på och bygger upp väl och proffsigt, den ska absolut tidigast gå av stapeln på ROH Final Battle 2007 (årets sista show). Byggs den matchen upp väl och blir lika bra som dom medföljande förhoppningarna säger så kommer jag nog att kunna blicka tillbaka på 2007 som ännu ett härligt Roderick Strong-år trotts allt.